Europaparlamentet har antagit en ståndpunkt som ändrar kommissionens förslag om unionens civilskyddsmekanism. Det utvidgar åtgärdsområdet, lägger till en förteckning över stödberättigade åtgärder för beredskap och insatser vid hälsokriser och preciserar de finansiella reglerna. Det är ännu inte den slutliga lagen: texten måste nu förhandlas med unionens regeringar.
Unionens civilskyddsmekanism gör det möjligt för medlemsstaterna att hjälpa varandra vid naturkatastrofer eller katastrofer orsakade av människan. Kommissionen föreslog att se över den och lägga till en del om beredskap och insatser vid hälsokriser. Parlamentet har antagit ändringar som stärker textens räckvidd, särskilt när det gäller klimat, hälsa och finansiell transparens.
Överföring av outnyttjade anslagOutnyttjade åtagandebemyndiganden kommer att kunna föras över till följande år, endast för insatsåtgärder, utöver den överföring som redan tillåts enligt budgetförordningen. Kommissionen föreslog en överföring utan denna dubbla begränsning.
Riskbedömningar vart tredje och ett halvt årMedlemsstaterna ska till kommissionen överlämna information om sina nationella och subnationella bedömningar av risker och sårbarheter minst vart tredje och ett halvt år, eller så snart en betydande förändring av riskbilden kräver det. Kommissionens förslag fastställde inte denna frekvens.
Förteckning över åtgärder för hälsokriserEtt nytt avsnitt i bilaga I räknar upp, på ett icke uttömmande sätt, stödberättigade åtgärder: förstärkning av kritisk hälso- och sjukvårdsinfrastruktur, frivilliga stresstester, riskkommunikation, skydd av utsatta grupper, kontinuitet i väsentliga medicinska behandlingar, utbildning av hälso- och sjukvårdspersonal, unionsreferenslaboratorier, revisioner av beredskapsarrangemang, strategiska lager, gemensamma upphandlingar och internationellt samarbete.
En hälsa-perspektivTexten integrerar en hälsa-perspektivet i unionens politik och erkänner det ömsesidiga beroendet mellan människors hälsa, djurs hälsa och ekosystem. Kommissionens förslag innehöll inte denna uttryckliga integrering.
BudgetvillkorlighetProgrammet omfattas av förordningen om villkorlighet kopplad till rättsstatsprincipen, som gör det möjligt att suspendera finansiering vid brott mot rättsstatsprinciperna i en medlemsstat.
Parlamentet antog texten med 424 röster för, 105 emot och 83 nedlagda röster (elektronisk omröstning med namnupprop).
I praktiken kommer medlemsstaterna att behöva dela sina riskbedömningar bättre och mer regelbundet, vilket bör förbättra samordningen av räddningsinsatser. Outnyttjade anslag kommer att kunna föras över för att finansiera insatsåtgärder följande år, utan möjlighet till överföring därutöver. Beredskapsåtgärder för hälsokriser, såsom skydd av utsatta grupper eller kontinuitet i vården, kommer att vara uttryckligen stödberättigade till finansiering. Texten är ännu inte slutgiltig: den måste förhandlas med unionens regeringar innan den blir lag.
Europaparlamentet har antagit en ståndpunkt som utvidgar civilskyddsmekanismen till hälsa, klimat och biologisk mångfald och som gör det lättare att skjuta upp anslag. Bakom solidaritetsvågen finns en enkel fråga: vem kontrollerar utgifterna och enligt vilka kriterier?
Det nya avsnitt 5a i bilaga I räknar upp tjugo stödberättigade åtgärder för beredskap inför och insatser vid hälsokriser. En icke uttömmande förteckning av detta slag säger inte vad som ska finansieras i första hand, eller vad som inte ska finansieras. Den utvidgar ramen för möjliga utgifter utan att skapa en utvärderingsmekanism jämförbar med den som finns för naturkatastrofer. För en skattebetalare är risken att medlen sprids tunt: varje rad får en mottagare, ingen står till svars för sin effektivitet.
Tillägget av synsättet En hälsa ligger i samma logik. Skäl 6a gör det till en politisk prioritering, men ingen artikel fastställer någon bindande skyldighet att integrera det. Medlemsstaterna kommer att kunna fortsätta att organisera sin hälsövervakning som de vill, vilket är legitimt med hänvisning till subsidiariteten, men då får man inte framställa denna text som en gemensam ram.
Ändringsförslag 10 tillåter överföring av outnyttjade anslag till nästa år, endast för insatsåtgärder, utöver den överföring som redan tillåts enligt artikel 12.4 i budgetförordningen. Kommissionen föreslog en överföring utan denna dubbla begränsning. Parlamentet har alltså begränsat flexibiliteten i stället för att utöka den, vilket är ganska betryggande ur budgetdisciplinsynpunkt. Men den verkliga frågan är fortfarande genomförandet: en mekanism som inte lyckas spendera sina anslag under året är inte nödvändigtvis en underfinansierad mekanism; det är ibland en mekanism som är långsam att mobilisera.
Skäl 3 erkänner att de finansiella behoven varierar kraftigt från år till år. Den valda lösningen är teknisk, inte strategisk. Ett ansvarsbaserat synsätt skulle ha inneburit att överföringen villkorades av en offentlig motivering av de outnyttjade anslagen och en tidsplan för mobilisering. I nuvarande form blir överföringen en rättighet, inte ett motiverat undantag.
Ändringsförslag 20 ålägger medlemsstaterna att offentliggöra sina riskbedömningar och överlämna informationen till kommissionen minst vart tredje och ett halvt år, eller vid betydande förändringar. Det är ett framsteg jämfört med det ursprungliga förslaget, som inte fastställde någon frekvens. Men tre och ett halvt år är lång tid för risker som utvecklas snabbt, och ingenting säger vad som händer om en medlemsstat inte överlämnar något. Någon påföljd är inte föreskriven.
Kommissionen kommer att använda dessa bedömningar för att utarbeta scenarier och rapporter på unionsnivå. Risken är tydlig: en faktisk harmonisering genom metoden, utan att de nationella parlamenten får säga sitt om de scenarier som väljs. Ett subsidiaritetsbaserat synsätt skulle ha inneburit att medlemsstaterna fick välja sina egna metoder, med enbart en skyldighet om transparens, i stället för att sträva mot gemensamma metodnormer, såsom skäl 1a antyder.
En förteckning över stödberättigade åtgärder är inte en politik; det är en inbjudan att spendera utan prioritering.
Europaparlamentet har antagit en ståndpunkt som utvidgar civilskyddsmekanismen till hälsa, klimat och biologisk mångfald och som gör det lättare att skjuta upp anslag. Bakom solidaritetsvågen finns en enkel fråga: vem kontrollerar utgifterna och enligt vilka kriterier?
Det nya avsnitt 5a i bilaga I räknar upp tjugo stödberättigade åtgärder för beredskap inför och insatser vid hälsokriser. En icke uttömmande förteckning av detta slag säger inte vad som ska finansieras i första hand, eller vad som inte ska finansieras. Den utvidgar ramen för möjliga utgifter utan att skapa en utvärderingsmekanism jämförbar med den som finns för naturkatastrofer. För en skattebetalare är risken att medlen sprids tunt: varje rad får en mottagare, ingen står till svars för sin effektivitet.
Tillägget av synsättet En hälsa ligger i samma logik. Skäl 6a gör det till en politisk prioritering, men ingen artikel fastställer någon bindande skyldighet att integrera det. Medlemsstaterna kommer att kunna fortsätta att organisera sin hälsövervakning som de vill, vilket är legitimt med hänvisning till subsidiariteten, men då får man inte framställa denna text som en gemensam ram.
Ändringsförslag 10 tillåter överföring av outnyttjade anslag till nästa år, endast för insatsåtgärder, utöver den överföring som redan tillåts enligt artikel 12.4 i budgetförordningen. Kommissionen föreslog en överföring utan denna dubbla begränsning. Parlamentet har alltså begränsat flexibiliteten i stället för att utöka den, vilket är ganska betryggande ur budgetdisciplinsynpunkt. Men den verkliga frågan är fortfarande genomförandet: en mekanism som inte lyckas spendera sina anslag under året är inte nödvändigtvis en underfinansierad mekanism; det är ibland en mekanism som är långsam att mobilisera.
Skäl 3 erkänner att de finansiella behoven varierar kraftigt från år till år. Den valda lösningen är teknisk, inte strategisk. Ett ansvarsbaserat synsätt skulle ha inneburit att överföringen villkorades av en offentlig motivering av de outnyttjade anslagen och en tidsplan för mobilisering. I nuvarande form blir överföringen en rättighet, inte ett motiverat undantag.
Ändringsförslag 20 ålägger medlemsstaterna att offentliggöra sina riskbedömningar och överlämna informationen till kommissionen minst vart tredje och ett halvt år, eller vid betydande förändringar. Det är ett framsteg jämfört med det ursprungliga förslaget, som inte fastställde någon frekvens. Men tre och ett halvt år är lång tid för risker som utvecklas snabbt, och ingenting säger vad som händer om en medlemsstat inte överlämnar något. Någon påföljd är inte föreskriven.
Kommissionen kommer att använda dessa bedömningar för att utarbeta scenarier och rapporter på unionsnivå. Risken är tydlig: en faktisk harmonisering genom metoden, utan att de nationella parlamenten får säga sitt om de scenarier som väljs. Ett subsidiaritetsbaserat synsätt skulle ha inneburit att medlemsstaterna fick välja sina egna metoder, med enbart en skyldighet om transparens, i stället för att sträva mot gemensamma metodnormer, såsom skäl 1a antyder.
En förteckning över stödberättigade åtgärder är inte en politik; det är en inbjudan att spendera utan prioritering.