Europaparlamentet godkände med ändringar kommissionens förslag om associering av utomeuropeiska länder och territorier (ULT) med Europeiska unionen. Ledamöterna stärkte skyldigheterna att rapportera årligen till parlamentet och rådet, ULT:s tillgång till EU-program och kriterierna för tilldelning av medel. Texten är parlamentets ståndpunkt. Rådet ska nu granska den och kan inte avvika från den utan att informera parlamentet.
ULT är territorier knutna till medlemsstater (som Grönland, Franska Polynesien eller Nederländska Antillerna) men som inte ingår i Europeiska unionen. Beslut (EU) 2021/1764 reglerar deras förbindelser med EU, bland annat ekonomiskt stöd. Kommissionen föreslog att ändra denna ram för mer flexibilitet och strategisk samstämmighet. Parlamentet ändrade texten för mer transparens och uppföljning.
Obligatorisk årlig rapportKommissionen ska varje år lägga fram en detaljerad rapport för Europaparlamentet och rådet om det ekonomiska stödet till ULT: tilldelning och användning av medel, uppnådda resultat, absorptionskapacitet, användning av icke tilldelade medel och stödstrukturernas ändamålsenlighet.
Underlättad tillgång till unionens programKommissionen ska aktivt främja, underlätta och stödja ULT:s tillgång till unionens program (som Erasmus+, Horisont Europa eller Europeiska fonden för konkurrenskraft). Den ska bedöma praktiska hinder och föreslå lösningar, bland annat anpassade urvalskriterier, särskilda åtgärder, tekniskt bistånd och kapacitetsuppbyggnad.
Prioriteringar för det regionala anslagetVid genomförandet av det regionala anslaget ska prioriteras investeringar som är förenliga med de strategiska säkerhets- och ekonomiska intressena och som stärker ULT:s regionala integritet och integration, särskilt inom säker konnektivitet, hållbart maritimt samarbete, havsförvaltning, katastrofberedskap, livsmedelssäkerhet och energiåterhämtning.
Reglerade icke tilldelade medelAnvändningen av icke tilldelade medel ska omfattas av tydliga kriterier, ett transparent beslutsfattande och lämplig rapportering till Europaparlamentet och rådet.
Utökade kriterier för bilateral tilldelningTilldelningen för bilateralt territoriellt samarbete ska även beakta geostrategisk betydelse, bidrag till regional stabilitet, maritim säkerhet, konnektivitet, kritisk infrastruktur och motståndskraft, utöver befintliga kriterier (särdrag, behov, utvecklingsnivå, resultat).
Parlamentet antog texten med 460 röster för, 76 emot och 81 nedlagda röster.
För invånarna i ULT innebär denna omröstning att de EU-medel som berör dem kommer att omfattas av en offentlig årlig rapport till parlamentet och rådet, med uppgifter om deras användning och resultat. Territorierna kommer att få lättare att delta i program som Erasmus+ eller Horisont Europa, och regionala investeringar kommer att inriktas på prioriteringar som maritim säkerhet, konnektivitet eller energiåterhämtning. Tilldelningskriterierna kommer att ta större hänsyn till varje territoriums geostrategiska betydelse. Texten ska fortfarande granskas av rådet. Om rådet vill avvika från den måste det informera parlamentet och samråda med det igen vid väsentliga ändringar.
Europaparlamentet godkände den 12 november 2026 en rad ändringar av beslutet som reglerar associeringen av utomeuropeiska länder och territorier (ULT) med unionen. Bakom de nya kraven på årlig rapportering och de utvidgade tilldelningskriterierna är den verkliga frågan enkel: kommer europeiska skattebetalare äntligen att se vart deras pengar går, och kommer territorierna att behandlas som strategiska partner snarare än som kassadiskar?
Den nya obligatoriska årsrapporten är ett framsteg. Hittills har kommissionen redovisat programmets genomförande utan att detaljera den faktiska fördelningen av medel, de uppnådda resultaten eller stödstrukturernas effektivitet. Nu kommer parlamentet och rådet att få en årlig överblick, inklusive användningen av icke tilldelade medel. För medborgarna i ULT innebär det att de europeiska pengar som finansierar infrastruktur, utbildning eller klimatprojekt kommer att spåras och utvärderas. För lokala företag är det ett incitament att söka till unionens program, i vetskap om att praktiska hinder kommer att identifieras och i princip undanröjas.
Men en rapport är inte en sanktionsbefogenhet. Parlamentet kommer att kunna konstatera förseningar eller slöseri, inte direkt åtgärda dem. Kommissionen är fortfarande domare och part i tilldelningen av medel, och rådet, som företräder medlemsstaterna, har ingen skyldighet att agera utifrån dessa rapporter. Transparens är ett nödvändigt villkor, inte ett tillräckligt. Verklig ansvarsskyldighet skulle kräva att tilldelningsbeslut fattas av myndigheter som tar det politiska ansvaret för dem, och att outnyttjade medel snabbt omfördelas i stället för att ligga kvar i reserver.
Utvidgningen av tilldelningskriterierna till geostrategisk betydelse, maritim säkerhet eller konnektivitet är ett svar på sammanhanget. ULT är Europas utposter i Atlanten, Arktis, Karibien och Stilla havet. Mot utländsk inblandning är det legitimt att europeiska pengar stöder investeringar som stärker unionens närvaro, övervakningen av exklusiva ekonomiska zoner eller resiliensen hos kritisk infrastruktur. Integreringen av dessa kriterier i bilaga I ger en rättslig grund för det som hittills varit retorik.
Risken är dock utspridning. Genom att lägga till kriterier utan tydlig hierarki öppnar man för tilldelningar som styrs av diplomatiska överväganden snarare än ekonomisk effektivitet. De mest strategiska territorierna är inte nödvändigtvis de som bäst absorberar medlen. Absorptionskapaciteten nämns fortfarande, men konkurrerar nu med geopolitiska mål. För ekonomiska aktörer innebär det att upphandlingarna blir mer komplexa, med flera och ibland motstridiga kriterier. Förenklingen skulle ha bestått i att koncentrera resurserna på ett begränsat antal tydliga prioriteringar, i stället för att stapla mål på varandra.
En årsrapport ersätter inte ett politiskt beslut: den upplyser, den bestraffar inte.
Europaparlamentet godkände den 12 november 2026 en rad ändringar av beslutet som reglerar associeringen av utomeuropeiska länder och territorier (ULT) med unionen. Bakom de nya kraven på årlig rapportering och de utvidgade tilldelningskriterierna är den verkliga frågan enkel: kommer europeiska skattebetalare äntligen att se vart deras pengar går, och kommer territorierna att behandlas som strategiska partner snarare än som kassadiskar?
Den nya obligatoriska årsrapporten är ett framsteg. Hittills har kommissionen redovisat programmets genomförande utan att detaljera den faktiska fördelningen av medel, de uppnådda resultaten eller stödstrukturernas effektivitet. Nu kommer parlamentet och rådet att få en årlig överblick, inklusive användningen av icke tilldelade medel. För medborgarna i ULT innebär det att de europeiska pengar som finansierar infrastruktur, utbildning eller klimatprojekt kommer att spåras och utvärderas. För lokala företag är det ett incitament att söka till unionens program, i vetskap om att praktiska hinder kommer att identifieras och i princip undanröjas.
Men en rapport är inte en sanktionsbefogenhet. Parlamentet kommer att kunna konstatera förseningar eller slöseri, inte direkt åtgärda dem. Kommissionen är fortfarande domare och part i tilldelningen av medel, och rådet, som företräder medlemsstaterna, har ingen skyldighet att agera utifrån dessa rapporter. Transparens är ett nödvändigt villkor, inte ett tillräckligt. Verklig ansvarsskyldighet skulle kräva att tilldelningsbeslut fattas av myndigheter som tar det politiska ansvaret för dem, och att outnyttjade medel snabbt omfördelas i stället för att ligga kvar i reserver.
Utvidgningen av tilldelningskriterierna till geostrategisk betydelse, maritim säkerhet eller konnektivitet är ett svar på sammanhanget. ULT är Europas utposter i Atlanten, Arktis, Karibien och Stilla havet. Mot utländsk inblandning är det legitimt att europeiska pengar stöder investeringar som stärker unionens närvaro, övervakningen av exklusiva ekonomiska zoner eller resiliensen hos kritisk infrastruktur. Integreringen av dessa kriterier i bilaga I ger en rättslig grund för det som hittills varit retorik.
Risken är dock utspridning. Genom att lägga till kriterier utan tydlig hierarki öppnar man för tilldelningar som styrs av diplomatiska överväganden snarare än ekonomisk effektivitet. De mest strategiska territorierna är inte nödvändigtvis de som bäst absorberar medlen. Absorptionskapaciteten nämns fortfarande, men konkurrerar nu med geopolitiska mål. För ekonomiska aktörer innebär det att upphandlingarna blir mer komplexa, med flera och ibland motstridiga kriterier. Förenklingen skulle ha bestått i att koncentrera resurserna på ett begränsat antal tydliga prioriteringar, i stället för att stapla mål på varandra.
En årsrapport ersätter inte ett politiskt beslut: den upplyser, den bestraffar inte.