Europaparlamentet har antagit en resolution som föreslår att dess stadga ändras för att göra det möjligt för kvinnliga ledamöter att rösta genom ombud. Konkret kommer en kvinnlig ledamot att kunna anförtro sin röst i plenum till en annan ledamot som hon väljer, från tre månader före det beräknade födelsedatumet till sex månader efter förlossningen. Texten antogs med 578 röster för, 25 emot och 4 nedlagda röster. Det är ett förslag från parlamentet självt, som nu måste godkännas av medlemsstaterna.
I dag innehåller Europaparlamentets ledamotsstadga ingen mekanism för ombudsröstning. En kvinnlig ledamot som föder barn kan därför inte fullt ut utöva sitt mandat om hon är frånvarande från kammaren. År 2023 begärde ledamöter från alla politiska grupper att föräldraledighet och möjligheter till distansröstning skulle erkännas. År 2025 inledde parlamentet en översyn av den europeiska valakten, och rådet antog motsvarande ändringar i maj 2026. Den resolution som antogs i dag kompletterar denna process genom att ändra ledamotsstadgan.
Delegering av rösten till en annan ledamotEn kvinnlig ledamot kommer att kunna anförtro sin röst i plenum till en annan ledamot som hon väljer. Ingen sådan mekanism finns för närvarande.
Tidsfönster på tre månader före födselnDelegeringen kommer att vara möjlig från och med tre månader före det beräknade födelsedatumet för barnet.
Upp till sex månader efter förlossningenDelegeringen kommer att förbli möjlig upp till sex månader efter förlossningen.
Ändring av ledamotsstadganDet förslag till förordning som bifogas resolutionen ändrar Europaparlamentets ledamotsstadga för att införa denna rättighet.
Uppmaning till medlemsstaternaParlamentet uppmanar medlemsstaterna att godkänna ändringen av den europeiska valakten och att snabbt slutföra nödvändiga förfaranden.
Resolutionen antogs med 578 röster för, 25 röster emot och 4 nedlagda röster.
Denna åtgärd kommer att göra det möjligt för kvinnliga ledamöter att fortsätta företräda sina väljare under perioden kring en förlossning, utan att missgynnas av sin fysiska frånvaro. Den syftar till att stärka jämställdheten i parlamentet och att uppmuntra fler kvinnor att ställa upp i Europaparlamentsval. För medborgarna innebär det att deras valkrets kommer att förbli företrädd även om deras ledamot är i mammaledighet. Texten måste fortfarande godkännas av medlemsstaterna innan den börjar tillämpas.
Europaparlamentet har antagit en revidering av sin egen stadga med 578 röster för, 25 emot och 4 nedlagda röster: en ledamot ska hädanefter kunna anförtro sin röst i plenum åt en annan ledamot efter eget val, från tre månader före det beräknade födelsedatumet till sex månader efter förlossningen. Ingen mekanism av detta slag har funnits hittills. Men ingenting är ännu tillämpligt: rådet måste anta förordningen, och medlemsstaterna måste godkänna ändringen av den europeiska valakten.
Texten skapar inte någon europeisk föräldraledighet och inte heller någon allmän distansröstning. Den skriver in i ledamöternas stadga en rättighet som är begränsad i tid och till sitt syfte: en ledamot som föder barn kan delegera sin röst, och endast under perioden kring förlossningen. Mandatet utövas fortfarande, valkretsen är fortfarande representerad, men det politiska beslutet överförs till en kollega som fritt valts.
Valet av ombudsröstning framför elektronisk röstning har en förtjänst: den är spårbar och kontrollerbar. En delegerad röst är identifierbar, kan tillskrivas ett namngivet ombud och späds inte ut i ett tekniskt system där ingen skulle stå till svars. Den transparens som åberopas i skälen är här endast en politisk motivering, inte en ny skyldighet, men själva mekanismen går i den riktningen.
Gränsen är tydlig: åtgärden omfattar inte föräldraledighet i vid mening, inte heller frånvaro på grund av sjukdom eller olycka. Det är ett riktat svar på ett konkret problem, inte en omdaning av det parlamentariska mandatet.
Den verkliga frågan är inte principen, utan tidtabellen. Parlamentet har antagit en lagstiftningsresolution enligt artikel 223.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: rådet måste anta förordningen, och medlemsstaterna måste godkänna ändringen av valakten enligt sina konstitutionella regler. Så länge dessa steg inte har tagits kan ingen ledamot delegera sin röst.
Och varje månads försening har ett identifierbart pris: en ledamot som är frånvarande på grund av förlossning lämnar sin valkrets utan röst vid omröstningarna, och kvinnor som tvekar inför att ställa upp vet att regeln ännu inte gäller. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att skynda på; det är den enda delen av texten som beror på dem, och det är den som avgör om rättigheten någonsin kommer att finnas.
En enklare väg hade varit att skriva in mekanismen direkt i parlamentets arbetsordning, utan att gå via en revidering av stadgan och valakten. Valet av den tunga vägen betalas med försening, och förseningen betalas med förlorad representation.
En rättighet som antagits med 578 röster är bara värd något när rådet och medlemsstaterna har gjort den tillämplig.
Europaparlamentet har antagit en revidering av sin egen stadga med 578 röster för, 25 emot och 4 nedlagda röster: en ledamot ska hädanefter kunna anförtro sin röst i plenum åt en annan ledamot efter eget val, från tre månader före det beräknade födelsedatumet till sex månader efter förlossningen. Ingen mekanism av detta slag har funnits hittills. Men ingenting är ännu tillämpligt: rådet måste anta förordningen, och medlemsstaterna måste godkänna ändringen av den europeiska valakten.
Texten skapar inte någon europeisk föräldraledighet och inte heller någon allmän distansröstning. Den skriver in i ledamöternas stadga en rättighet som är begränsad i tid och till sitt syfte: en ledamot som föder barn kan delegera sin röst, och endast under perioden kring förlossningen. Mandatet utövas fortfarande, valkretsen är fortfarande representerad, men det politiska beslutet överförs till en kollega som fritt valts.
Valet av ombudsröstning framför elektronisk röstning har en förtjänst: den är spårbar och kontrollerbar. En delegerad röst är identifierbar, kan tillskrivas ett namngivet ombud och späds inte ut i ett tekniskt system där ingen skulle stå till svars. Den transparens som åberopas i skälen är här endast en politisk motivering, inte en ny skyldighet, men själva mekanismen går i den riktningen.
Gränsen är tydlig: åtgärden omfattar inte föräldraledighet i vid mening, inte heller frånvaro på grund av sjukdom eller olycka. Det är ett riktat svar på ett konkret problem, inte en omdaning av det parlamentariska mandatet.
Den verkliga frågan är inte principen, utan tidtabellen. Parlamentet har antagit en lagstiftningsresolution enligt artikel 223.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt: rådet måste anta förordningen, och medlemsstaterna måste godkänna ändringen av valakten enligt sina konstitutionella regler. Så länge dessa steg inte har tagits kan ingen ledamot delegera sin röst.
Och varje månads försening har ett identifierbart pris: en ledamot som är frånvarande på grund av förlossning lämnar sin valkrets utan röst vid omröstningarna, och kvinnor som tvekar inför att ställa upp vet att regeln ännu inte gäller. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att skynda på; det är den enda delen av texten som beror på dem, och det är den som avgör om rättigheten någonsin kommer att finnas.
En enklare väg hade varit att skriva in mekanismen direkt i parlamentets arbetsordning, utan att gå via en revidering av stadgan och valakten. Valet av den tunga vägen betalas med försening, och förseningen betalas med förlorad representation.
En rättighet som antagits med 578 röster är bara värd något när rådet och medlemsstaterna har gjort den tillämplig.