Europaparlamentet har antagit en resolution som kräver att städerna fullt ut ska involveras i utformningen och genomförandet av EU:s politik och sammanhållningsprogram för 2028-2034. Man kräver särskilt att den minsta andelen av Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF, EU:s främsta regionala stöd) som reserveras för strategier för hållbar stadsutveckling ska höjas från 8 % till 13 % efter 2027. Texten välkomnar kommissionens förslag till ett EU-program för städer, men insisterar: detta program måste komplettera sammanhållningspolitiken, inte ersätta den. Parlamentet uppmanar kommissionen att agera; det är inte en lag.
Kommissionen har lagt fram ett EU-program för städer, med regelbundna dialoger och ett årligt politiskt högnivåmöte med städerna. Parlamentet svarar att lokala myndigheter tillämpar 70 % av EU-lagstiftningen och därför också måste delta i utformningen av den, inte bara i genomförandet. Resolutionen ingår i förberedelserna inför nästa finansieringsperiod för sammanhållningen, som omfattar 2028-2034.
Minsta andel av ERUF höjs till 13 %Parlamentet stöder en höjning av den minsta tilldelningen från ERUF, exklusive tekniskt bistånd, för integrerade strategier för hållbar stads- och territoriell utveckling: från 8 % i dag till 13 % efter 2027.
Städer involveras i programmen 2028-2034Lokala och regionala myndigheter bör vara fullt delaktiga i valet av investeringsprioriteringar och i utarbetandet av sammanhållningsprogram och nationella och regionala partnerskapsplaner för 2028-2034.
En stadsdel för små städerInstrumentet för tekniskt stöd bör innehålla en särskild stadsdel avsedd för små och medelstora städer, direkt tillgänglig för städer och funktionella stadsområden.
Mäta stadspressenKommissionen uppmanas att utarbeta en gemensam metod för att mäta stadspress och storstadspress, tillämplig vid programmeringen av sammanhållningsfonderna.
Stadsfinansiering fortsätterParlamentet kräver att Europeiska stadsinitiativet, URBACT och ESPON fortsätter att få tillräckliga resurser, med särskilt stöd till små och medelstora städer, öar och nätverk, samt en förenkling av ansökningsförfarandena för finansiering.
Antagen med 601 röster för, 20 emot och 36 nedlagda röster, vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
Om kommissionen och medlemsstaterna följer dessa krav skulle städerna få en större andel av EU:s regionala fonder för att renovera stadsdelar, utveckla transporter eller anpassa offentliga rum till värme: den minsta andelen skulle öka från 8 % till 13 % efter 2027. Invånare i små och medelstora städer skulle lättare kunna få tillgång till europeiskt tekniskt bistånd för att starta sina projekt. Dessa krav skapar dock ingen omedelbar juridisk skyldighet: de vägleder framtida förhandlingar om budgeten och sammanhållningsreglerna.
Europaparlamentet begär att den minsta andelen av ERUF som reserveras för hållbar stadsutveckling efter 2027 höjs från 8 % till 13 %. Bakom siffran ligger en enkel fråga: bör städerna knytas närmare till de befintliga fonderna, eller bör man stapla ännu ett stadsprogram ovanpå? Resolutionen som antogs med 601 röster för, 20 emot och 36 nedlagda röster lutar mot det första alternativet, men den ger också efter för frestelsen att multiplicera ansökningsförfaranden och märkningar.
Parlamentet nöjer sig inte med att välkomna kommissionens program. Det fastställer ett kvantitativt mål: 13 % av ERUF, exklusive tekniskt bistånd, för integrerade strategier för hållbar stadsutveckling och territoriell utveckling. Golvet har fördelen att vara tydligt: det garanterar att städerna inte glöms bort i nästa programperiod. Men ett golv är ingen trollstav. Det tvingar förvaltningsmyndigheterna att styra en större andel av medlen mot stadsstrategier, utan att avskaffa de kontroller, revisioner och regler som avskräcker små kommuner från att söka.
Texten begär också att städerna ska omfattas av förenklingsinsatserna. Avsikten är god, men den förblir en uppmaning. Så länge som reglerna för stödberättigande, medfinansiering och kontroll staplas på varandra kommer små städer att fortsätta avstå från projekt på grund av bristande administrativ kapacitet. Förenkling handlar inte om att påskynda handläggningen av ärenden, utan om att avskaffa den.
Parlamentet kräver en särskild stadsdel inom instrumentet för tekniskt stöd, direkt tillgänglig för städer och funktionella stadsområden. Idén är lovvärd: små och medelstora städer behöver ingenjörskunnande för att ta fram sina projekt. Men att skapa ännu ett ansökningsförfarande innebär att lägga till ett lager av samordning. Risken är att samma mottagare blir berättigade till flera instrument, med olika förfaranden, utan att den totala finansieringen ökar.
Märkningen för excellens för projekt inom det europeiska stadsinitiativet som inte finansierats på grund av bristande budget är mer intressant: den gör det möjligt att omdirigera redan utvärderade projekt till andra finansieringskällor utan att duplicera förfarandena. Det är en frisk fläkt för projektägarna, men det ersätter inte en ökning av resurserna. En märkning finansierar inte byggarbetsplatser.
Resolutionen insisterar på att lokala myndigheter fullt ut ska knytas till programplaneringen 2028-2034. Det är legitimt: det är de som känner till behoven på fältet. Men texten är tyst om medlemsstaternas ansvar, eftersom det är de som förvaltar fonderna och fastställer de nationella prioriteringarna. Om städerna inte knyts närmare är det inte bara Bryssels fel: det är också regeringarnas fel, eftersom de koncentrerar besluten.
Slutligen begär parlamentet en gemensam metod för att mäta stadstrycket. Målet är att bättre rikta medlen mot de städer som tar emot tillfälliga befolkningar, studenter eller pendlare. Men en gemensam metod är ännu ett lager av kriterier och underlag. Städerna lägger redan betydande tid på att fylla i indikatorer. En metod till riskerar att öka bördan utan att förbättra beslutsfattandet.
Ett golv på 13 % är bara värt något om de regler som åtföljer det slutar avskräcka dem som vill bygga.
Europaparlamentet begär att den minsta andelen av ERUF som reserveras för hållbar stadsutveckling efter 2027 höjs från 8 % till 13 %. Bakom siffran ligger en enkel fråga: bör städerna knytas närmare till de befintliga fonderna, eller bör man stapla ännu ett stadsprogram ovanpå? Resolutionen som antogs med 601 röster för, 20 emot och 36 nedlagda röster lutar mot det första alternativet, men den ger också efter för frestelsen att multiplicera ansökningsförfaranden och märkningar.
Parlamentet nöjer sig inte med att välkomna kommissionens program. Det fastställer ett kvantitativt mål: 13 % av ERUF, exklusive tekniskt bistånd, för integrerade strategier för hållbar stadsutveckling och territoriell utveckling. Golvet har fördelen att vara tydligt: det garanterar att städerna inte glöms bort i nästa programperiod. Men ett golv är ingen trollstav. Det tvingar förvaltningsmyndigheterna att styra en större andel av medlen mot stadsstrategier, utan att avskaffa de kontroller, revisioner och regler som avskräcker små kommuner från att söka.
Texten begär också att städerna ska omfattas av förenklingsinsatserna. Avsikten är god, men den förblir en uppmaning. Så länge som reglerna för stödberättigande, medfinansiering och kontroll staplas på varandra kommer små städer att fortsätta avstå från projekt på grund av bristande administrativ kapacitet. Förenkling handlar inte om att påskynda handläggningen av ärenden, utan om att avskaffa den.
Parlamentet kräver en särskild stadsdel inom instrumentet för tekniskt stöd, direkt tillgänglig för städer och funktionella stadsområden. Idén är lovvärd: små och medelstora städer behöver ingenjörskunnande för att ta fram sina projekt. Men att skapa ännu ett ansökningsförfarande innebär att lägga till ett lager av samordning. Risken är att samma mottagare blir berättigade till flera instrument, med olika förfaranden, utan att den totala finansieringen ökar.
Märkningen för excellens för projekt inom det europeiska stadsinitiativet som inte finansierats på grund av bristande budget är mer intressant: den gör det möjligt att omdirigera redan utvärderade projekt till andra finansieringskällor utan att duplicera förfarandena. Det är en frisk fläkt för projektägarna, men det ersätter inte en ökning av resurserna. En märkning finansierar inte byggarbetsplatser.
Resolutionen insisterar på att lokala myndigheter fullt ut ska knytas till programplaneringen 2028-2034. Det är legitimt: det är de som känner till behoven på fältet. Men texten är tyst om medlemsstaternas ansvar, eftersom det är de som förvaltar fonderna och fastställer de nationella prioriteringarna. Om städerna inte knyts närmare är det inte bara Bryssels fel: det är också regeringarnas fel, eftersom de koncentrerar besluten.
Slutligen begär parlamentet en gemensam metod för att mäta stadstrycket. Målet är att bättre rikta medlen mot de städer som tar emot tillfälliga befolkningar, studenter eller pendlare. Men en gemensam metod är ännu ett lager av kriterier och underlag. Städerna lägger redan betydande tid på att fylla i indikatorer. En metod till riskerar att öka bördan utan att förbättra beslutsfattandet.
Ett golv på 13 % är bara värt något om de regler som åtföljer det slutar avskräcka dem som vill bygga.
