Europaparlamentet har antagit en ståndpunkt som ändrar förordningen om kritiska råvaror. Stora företag måste bedöma leveransrisker inom 9 månader (i stället för 12) och vidta åtgärder för att mildra sårbarheter. Ett europeiskt centrum för kritiska råvaror inrättas för att samordna gemensamma inköp och strategiska lager.
Europeiska unionen är starkt beroende av import för många kritiska råvaror som är avgörande för den gröna och digitala omställningen. 2024 års förordning syftade redan till att säkra dessa leveranser. Parlamentet stärker nu denna ram genom att utöka skyldigheterna för stora företag och inrätta en särskild struktur för att bättre förutse brist.
Kortare tidsfrist för riskbedömningStora företag som använder strategiska råvaror måste göra en riskbedömning av sin leveranskedja inom 9 månader efter kommissionens underrättelse och därefter minst vart tredje år. Tidigare var tidsfristen 12 månader.
Preciserade åtgärder för att mildra riskerVid betydande sårbarheter måste företagen vidta åtgärder som att begränsa användningen av råvaror, förbättra effektiviteten, diversifiera sina leverantörer, använda sekundära råvaror, substituera eller bygga upp lager, bland annat genom gemensamma inköp. Kommissionen får precisera dessa åtgärder genom delegerad akt.
Nytt europeiskt centrum för kritiska råvarorEtt organ med juridisk personlighet inrättas för att samordna gemensamma inköp, förvalta strategiska och akuta lager, utarbeta resiliensplaner och stödja projekt. Det är inte fråga om ett reglerat lager med tröskelvärde.
Transparens om permanentmagneterFrån och med den 24 maj 2027 eller två år efter antagandet av en delegerad akt (det senare datumet gäller) måste de som släpper ut produkter som innehåller permanentmagneter på mer än 0,2 kg på marknaden offentliggöra andelen återvunnet material (neodym, dysprosium etc.). Kommissionen ska anta regler för beräkning och verifiering senast i december 2026.
En bestämmelse tas bortArtikel 24.6 i 2024 års förordning tas bort. De delegerade befogenheterna uppdateras för att omfatta de nya riskminskningsåtgärderna, tillägget av produkter som innehåller permanentmagneter och reglerna för beräkning av återvunnet innehåll, för en period på åtta år från och med den 24 juni 2024.
Parlamentet antog denna ståndpunkt med 470 röster för, 83 emot och 108 nedlagda röster.
Medborgarna kommer att se bättre spårbarhet för kritiska råvaror som används i vardagsprodukter (elbilar, vindkraftverk, elektronik). Inrättandet av det europeiska centrumet skulle på sikt kunna minska risken för brist och stabilisera priserna. Företagen måste vara mer transparenta om materialens ursprung och om det återvunna innehållet i permanentmagneter, vilket främjar den cirkulära ekonomin. Denna ståndpunkt måste fortfarande förhandlas med medlemsstaterna innan den blir lag.
Europaparlamentet har antagit en ståndpunkt som ändrar förordningen om kritiska råvaror. Stora företag måste bedöma försörjningsrisker inom 9 månader (i stället för 12) och vidta åtgärder för att mildra sårbarheter. Ett europeiskt center för kritiska råvaror inrättas för att samordna gemensamma inköp och strategiska lager. Bakom det lovvärda målet att säkra våra försörjningskedjor väntar ett nytt lager av byråkrati och begränsningar, utan någon garanti för att kostnaderna hålls under kontroll.
Inrättandet av det europeiska centret för kritiska råvaror presenteras som ett svar på unionens beroende. Men ett extra organ, med sin styrelse, sin verkställande direktör och sina arbetsgrupper, kommer inte att producera ett enda uns litium eller sällsynta jordartsmetaller. Det kommer att lägga till ett extra beslutsled, med sina driftkostnader och sina tidsfrister. Gemensamma inköp och strategiska lager är mekanismer som kan vara meningsfulla, men de förutsätter en förmåga till snabb verkställighet och ett accepterat risktagande. Den föreslagna styrningen, med en styrelse där varje medlemsstat har en röst och kommissionen två, liknar dock mer en konsensusmaskin än en reaktiv aktör.
Företagen å sin sida måste anpassa sig till nya skyldigheter. Bedömningen av risker i försörjningskedjan, som nu krävs inom nio månader efter underrättelsen och minst vart tredje år, innebär en betydande administrativ börda. Kommissionen kommer att kunna begära förklaringar och företagen måste svara inom 60 dagar. För ett små eller medelstort företag innebär det att mobilisera knappa resurser för att ta fram rapporter, i stället för att investera i utvinning eller återvinning. Texten föreskriver att kommissionen ska tillhandahålla vägledning, men kostnaden för efterlevnad ligger kvar hos företagen.
Transparensen kring permanentmagneter är ett annat exempel på goda avsikter som leder till kostnader. Från och med 2027 måste aktörer som släpper ut produkter på marknaden offentliggöra andelen återvunnet material i magneter som väger mer än 0,2 kg. Kommissionen kommer att anta reglerna för beräkning och verifiering senast i december 2026. För industrin innebär det att införa en finmaskig spårbarhet, ofta kostsam, utan garanti för att den verkligen stimulerar återvinning. Ett effektivare angreppssätt hade varit att låta privata aktörer utveckla lönsamma återvinningskedjor, stödda av ett enkelt och stabilt regelverk, i stället för av rapporteringsskyldigheter.
Parlamentet har strukit artikel 24.6, vars innehåll inte preciseras, men det har lagt till nya skyldigheter och ett nytt organ. I stället för att lätta på bördan för företagen ökar det den. Listan över produkter som omfattas av riskbedömningen utökas, och kommissionen kommer att kunna lägga till kategorier genom delegerad akt. Denna flexibilitet är välkommen, men den skapar rättslig osäkerhet för företagen, som inte vet vilka produkter som kommer att omfattas i morgon. Regelverkets stabilitet är en förutsättning för långsiktiga investeringar, särskilt inom utvinnings- och industrisektorerna.
Parlamentets ståndpunkt måste fortfarande förhandlas med medlemsstaterna. Den speglar en interventionistisk vision, där unionen försöker planera försörjningskedjorna i stället för att frigöra initiativ. Ett angreppssätt grundat på subsidiaritet hade varit att låta medlemsstaterna och företagen ta sitt ansvar, att underlätta utnyttjandet av europeiska resurser, att påskynda tillståndsförfarandena och att ingå handelsavtal. I stället inrättar man ett center och staplar skyldigheter på varandra. Skattebetalaren och konsumenten får betala.
Ett center till kommer inte att producera ett enda uns litium, men det kommer att lägga till ett lager av byråkrati och kostnader för dem som producerar.
Europaparlamentet har antagit en ståndpunkt som ändrar förordningen om kritiska råvaror. Stora företag måste bedöma försörjningsrisker inom 9 månader (i stället för 12) och vidta åtgärder för att mildra sårbarheter. Ett europeiskt center för kritiska råvaror inrättas för att samordna gemensamma inköp och strategiska lager. Bakom det lovvärda målet att säkra våra försörjningskedjor väntar ett nytt lager av byråkrati och begränsningar, utan någon garanti för att kostnaderna hålls under kontroll.
Inrättandet av det europeiska centret för kritiska råvaror presenteras som ett svar på unionens beroende. Men ett extra organ, med sin styrelse, sin verkställande direktör och sina arbetsgrupper, kommer inte att producera ett enda uns litium eller sällsynta jordartsmetaller. Det kommer att lägga till ett extra beslutsled, med sina driftkostnader och sina tidsfrister. Gemensamma inköp och strategiska lager är mekanismer som kan vara meningsfulla, men de förutsätter en förmåga till snabb verkställighet och ett accepterat risktagande. Den föreslagna styrningen, med en styrelse där varje medlemsstat har en röst och kommissionen två, liknar dock mer en konsensusmaskin än en reaktiv aktör.
Företagen å sin sida måste anpassa sig till nya skyldigheter. Bedömningen av risker i försörjningskedjan, som nu krävs inom nio månader efter underrättelsen och minst vart tredje år, innebär en betydande administrativ börda. Kommissionen kommer att kunna begära förklaringar och företagen måste svara inom 60 dagar. För ett små eller medelstort företag innebär det att mobilisera knappa resurser för att ta fram rapporter, i stället för att investera i utvinning eller återvinning. Texten föreskriver att kommissionen ska tillhandahålla vägledning, men kostnaden för efterlevnad ligger kvar hos företagen.
Transparensen kring permanentmagneter är ett annat exempel på goda avsikter som leder till kostnader. Från och med 2027 måste aktörer som släpper ut produkter på marknaden offentliggöra andelen återvunnet material i magneter som väger mer än 0,2 kg. Kommissionen kommer att anta reglerna för beräkning och verifiering senast i december 2026. För industrin innebär det att införa en finmaskig spårbarhet, ofta kostsam, utan garanti för att den verkligen stimulerar återvinning. Ett effektivare angreppssätt hade varit att låta privata aktörer utveckla lönsamma återvinningskedjor, stödda av ett enkelt och stabilt regelverk, i stället för av rapporteringsskyldigheter.
Parlamentet har strukit artikel 24.6, vars innehåll inte preciseras, men det har lagt till nya skyldigheter och ett nytt organ. I stället för att lätta på bördan för företagen ökar det den. Listan över produkter som omfattas av riskbedömningen utökas, och kommissionen kommer att kunna lägga till kategorier genom delegerad akt. Denna flexibilitet är välkommen, men den skapar rättslig osäkerhet för företagen, som inte vet vilka produkter som kommer att omfattas i morgon. Regelverkets stabilitet är en förutsättning för långsiktiga investeringar, särskilt inom utvinnings- och industrisektorerna.
Parlamentets ståndpunkt måste fortfarande förhandlas med medlemsstaterna. Den speglar en interventionistisk vision, där unionen försöker planera försörjningskedjorna i stället för att frigöra initiativ. Ett angreppssätt grundat på subsidiaritet hade varit att låta medlemsstaterna och företagen ta sitt ansvar, att underlätta utnyttjandet av europeiska resurser, att påskynda tillståndsförfarandena och att ingå handelsavtal. I stället inrättar man ett center och staplar skyldigheter på varandra. Skattebetalaren och konsumenten får betala.
Ett center till kommer inte att producera ett enda uns litium, men det kommer att lägga till ett lager av byråkrati och kostnader för dem som producerar.
