Europaparlamentet har antagit ändringar som skjuter upp rapporteringsskyldigheterna för metanåtgärder på anläggningsnivå, som ursprungligen föreskrevs i förordning (EU) 2024/1787, till den 5 februari 2030 för drivna tillgångar och till den 5 augusti 2031 för icke drivna tillgångar. Det fastställde också den 31 maj 2031 som tidsfrist för importörers visande av likvärdighet och för rapportering av metanintensitet. För tredjeländer som omfattas av EU:s restriktiva åtgärder har parlamentet tvärtom tidigarelagt vissa tidsfrister till 2028 och 2030. Texten är parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen. Den måste nu förhandlas med EU:s regeringar.
Förordning (EU) 2024/1787 reglerar övervakning, rapportering och verifiering av metanutsläpp inom energisektorn. Kommissionen hade föreslagit att vissa av dessa skyldigheter skulle skjutas upp. Parlamentet ändrade förslaget genom att fastställa nya datum för operatörer och importörer och samtidigt införa en strängare ordning för leveranser från länder som omfattas av EU:s sanktioner.
Rapportering av åtgärder på anläggningsnivåEU-operatörer och EU-företag måste lämna en rapport om kvantifiering av metanutsläpp på källnivå, kompletterad med mätningar på anläggningsnivå, för drivna tillgångar senast den 5 februari 2030 och därefter varje år före den 31 maj. För icke drivna tillgångar som inte har rapporterats är tidsfristen den 5 augusti 2031 och därefter årligen före den 31 maj.
Likvärdighet för importörerSenast den 31 maj 2031 och därefter varje år måste importörer visa att importerad olja, gas eller kol, för avtal som ingås eller förnyas från och med den 4 augusti 2024, endast kommer från producenter som tillämpar övervaknings-, rapporterings- och verifieringsåtgärder som är likvärdiga med dem i förordningen. De måste också informera myndigheterna om resultaten av sina ansträngningar under det föregående året.
Metanintensitet för bränslenEU-producenter och importörer måste rapportera metanintensiteten för olja, gas och kol som släpps ut på EU-marknaden senast den 5 augusti 2031 och därefter varje år före den 31 maj, för avtal som ingås eller förnyas från och med den 4 augusti 2024. För tidigare avtal måste de göra alla rimliga ansträngningar och årligen redovisa dessa ansträngningar från och med den 5 augusti 2031.
Tidigarelagda tidsfrister för länder under sanktionerFör olja, gas och kol med ursprung i eller exporterat från tredjeländer som omfattas av EU:s restriktiva åtgärder (som förbjuder eller begränsar import av dessa) gäller importörernas skyldigheter avseende likvärdighet från och med den 31 maj 2028, rapporteringen av metanintensitet från och med den 5 augusti 2028 och de ytterligare skyldigheterna från och med den 5 augusti 2030. Importörerna måste separat ange de volymer som berörs, även i blandade laster.
Kommissionens rapportKommissionen ska senast den 1 juli 2029 lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av artiklarna 27 till 29, som särskilt ska omfatta sanktionsordningar, ackreditering av verifierare och försörjningstrygghet. Den får föreslå ändringar om svårigheterna består.
Parlamentet antog texten med 341 röster för, 225 emot och 6 nedlagda röster (elektronisk omröstning med namnupprop).
För EU-medborgarna innebär denna omröstning att företag inom energisektorn och importörer av olja, gas och kol får mer tid, till 2030 eller 2031, att uppfylla skyldigheterna att rapportera metanutsläpp. Däremot kommer import från länder som omfattas av EU:s sanktioner att omfattas av dessa skyldigheter tidigare, från och med 2028 för vissa. Texten är ännu inte slutgiltig: den måste förhandlas med medlemsstaterna innan den blir lag.
Europaparlamentet har antagit en ståndpunkt vid första behandlingen som skjuter upp rapporteringsskyldigheterna för metanutsläpp till 2030 och 2031, samtidigt som det inför tidigare tidsfrister, redan 2028, för import från länder som omfattas av EU:s restriktiva åtgärder. En kompromiss som förenar flexibilitet för aktörerna med geopolitiskt fasthet, men som lämnar den tunga administrativa bördan som företagen kritiserar intakt.
Uppskjutningen av rapporteringsskyldigheterna på anläggningsnivå, till 5 februari 2030 för drivna tillgångar och till 5 augusti 2031 för icke drivna tillgångar, ger aktörerna en respit på flera år. Det är ett implicit erkännande av att de ursprungliga tidsfristerna var ohållbara. Men mekanismen är oförändrad: varje anläggning måste ta fram en kvantifiering på källnivå, kompletterad med mätningar på anläggningsnivå, och låta en ackrediterad verifierare granska rapporten. Kostnaden för efterlevnad skjuts inte upp, den skjuts bara fram.
För ett småföretag i sektorn innebär det att fortsätta att avsätta knappa resurser till en rapporteringsövning vars verkliga klimatnytta återstår att visa. Uppskjutningen tar inte bort någon materiell skyldighet, den skjuter upp utgiften. En verklig förenkling skulle ha bestått i att ta bort dubbelarbetet mellan deklaration på källnivå och mätningar på anläggningsnivå, eller att befria små aktörer. Texten gör inte det.
Tillägget av en artikel 29a, som flyttar fram tidsfristerna till 2028 för import av olja, gas och kol från länder under restriktiva åtgärder, är förenligt med målet att inte kringgå sanktionerna. Det vore absurt om ryska eller iranska produkter fick en extra tidsfrist som beviljats av skäl som rör försörjningstrygghet. Parlamentet har rätt att stänga den dörren.
Men mekanismen skapar en ny produktkategori, med separata datum, en vägledande förteckning över länder som ska hållas uppdaterad, och en skyldighet för importörer att isolera de berörda volymerna, även i blandade laster. För företagen innebär det att införa ytterligare spårbarhet, land för land, kontrakt för kontrakt. Kommissionen ska offentliggöra en förteckning, men den blir vägledande: aktörerna måste själva kontrollera om ett land omfattas, med risk att göra fel. Kostnaden för rättssäkerheten vilar på dem.
Kommissionens rapport den 1 juli 2029 är bra: den gör det möjligt att bedöma om de nationella sanktionsordningarna tillämpas och om ackrediteringen av verifierare följer med. Men den kommer efter tidsfristerna 2028, vilket begränsar dess förmåga att rätta till problemen i tid.
Uppskjutningen tar inte bort bördan, den flyttar den i tiden. Och för länder under sanktioner tidigarelägger parlamentet tidsfristen utan att förenkla pappersarbetet.
Europaparlamentet har antagit en ståndpunkt vid första behandlingen som skjuter upp rapporteringsskyldigheterna för metanutsläpp till 2030 och 2031, samtidigt som det inför tidigare tidsfrister, redan 2028, för import från länder som omfattas av EU:s restriktiva åtgärder. En kompromiss som förenar flexibilitet för aktörerna med geopolitiskt fasthet, men som lämnar den tunga administrativa bördan som företagen kritiserar intakt.
Uppskjutningen av rapporteringsskyldigheterna på anläggningsnivå, till 5 februari 2030 för drivna tillgångar och till 5 augusti 2031 för icke drivna tillgångar, ger aktörerna en respit på flera år. Det är ett implicit erkännande av att de ursprungliga tidsfristerna var ohållbara. Men mekanismen är oförändrad: varje anläggning måste ta fram en kvantifiering på källnivå, kompletterad med mätningar på anläggningsnivå, och låta en ackrediterad verifierare granska rapporten. Kostnaden för efterlevnad skjuts inte upp, den skjuts bara fram.
För ett småföretag i sektorn innebär det att fortsätta att avsätta knappa resurser till en rapporteringsövning vars verkliga klimatnytta återstår att visa. Uppskjutningen tar inte bort någon materiell skyldighet, den skjuter upp utgiften. En verklig förenkling skulle ha bestått i att ta bort dubbelarbetet mellan deklaration på källnivå och mätningar på anläggningsnivå, eller att befria små aktörer. Texten gör inte det.
Tillägget av en artikel 29a, som flyttar fram tidsfristerna till 2028 för import av olja, gas och kol från länder under restriktiva åtgärder, är förenligt med målet att inte kringgå sanktionerna. Det vore absurt om ryska eller iranska produkter fick en extra tidsfrist som beviljats av skäl som rör försörjningstrygghet. Parlamentet har rätt att stänga den dörren.
Men mekanismen skapar en ny produktkategori, med separata datum, en vägledande förteckning över länder som ska hållas uppdaterad, och en skyldighet för importörer att isolera de berörda volymerna, även i blandade laster. För företagen innebär det att införa ytterligare spårbarhet, land för land, kontrakt för kontrakt. Kommissionen ska offentliggöra en förteckning, men den blir vägledande: aktörerna måste själva kontrollera om ett land omfattas, med risk att göra fel. Kostnaden för rättssäkerheten vilar på dem.
Kommissionens rapport den 1 juli 2029 är bra: den gör det möjligt att bedöma om de nationella sanktionsordningarna tillämpas och om ackrediteringen av verifierare följer med. Men den kommer efter tidsfristerna 2028, vilket begränsar dess förmåga att rätta till problemen i tid.
Uppskjutningen tar inte bort bördan, den flyttar den i tiden. Och för länder under sanktioner tidigarelägger parlamentet tidsfristen utan att förenkla pappersarbetet.
