Europaparlamentet har antagit en resolution som uppmanar världens länder att minska sina utsläpp av växthusgaser med 43 procent till 2030 och med 60 procent till 2035 jämfört med 2019, och att fasa ut fossila bränslen. Texten uppmanar också Turkiet att låta Cypern delta fullt ut i förberedelserna inför COP31. Parlamentet begär att få ingå i Europeiska unionens delegation vid konferensen. Det är inte en lag: parlamentet uttrycker sin ståndpunkt inför klimatkonferensen i november 2026 i Antalya.
FN:s klimatkonferens 2026 (COP31) kommer att hållas i Antalya i Turkiet. Europaparlamentet har antagit en resolution för att fastställa sina prioriteringar inför denna tidpunkt. Texten bygger på vetenskapliga rapporter och på åtaganden som gjorts vid tidigare konferenser, särskilt i Dubai 2023 och i Belém 2025. Den kritiserar också USA:s utträde ur Parisavtalet och Turkiets beslut att utesluta Cypern från förberedande möten.
Minska de globala utsläppenParlamentet kräver minskningar med 43 procent till 2030 och med 60 procent till 2035 jämfört med nivåerna 2019, för att uppnå klimatneutralitet 2050. Det uppmanar alla länder att utan dröjsmål lämna in eller uppdatera sina klimatplaner för 2035.
Fasa ut fossila bränslenDet kräver ett fördrag om icke-spridning av fossila bränslen och planer med tidsfrister för att avskaffa subventioner och produktion av fossila bränslen. Det begär att Europeiska kommissionen tar fram en extern strategi för att stödja denna utfasning på global nivå.
Påskynda genomförandetParlamentet stöder inrättandet av en global accelerator för genomförande, en mekanism för att hjälpa länder att tillämpa sina klimatåtaganden, och begär att den ska vara fullt operativ före nästa globala översyn.
Säkerställa Cyperns deltagandeDet fördömer Turkiets uteslutning av Cypern från de förberedande mötena inför COP31 och begär att Cypern ska kunna delta fullt ut, jämlikt och utan hinder i allt arbete vid konferensen.
Inkludera parlamentet i delegationenParlamentet anser att det bör ingå i Europeiska unionens delegation vid COP31, bjudas in till unionens samordningsmöten och i god tid få tillgång till förberedande dokument.
Resolutionen antogs med 448 röster för, 56 röster emot och 51 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
Denna resolution skapar inga rättsliga skyldigheter för medborgare eller företag. Den fungerar som ett politiskt mandat för Europaparlamentet i de internationella klimatförhandlingarna. Om de ståndpunkter som försvaras tas upp i ett internationellt avtal skulle de kunna påverka Europeiska unionens klimat- och energipolitik i framtiden, men inga konkreta åtgärder har ännu beslutats.
En resolution är inte en lag, och den här skapar ingen skyldighet för en enda medborgare eller ett enda företag. Men den säger något precist: med 448 röster mot 56 begär Europaparlamentet att världen ska minska sina utsläpp med 43 procent till 2030 och med 60 procent till 2035 jämfört med 2019, samtidigt som man kräver att unionen ska genomföra en planerad utfasning av fossila bränslen och en utrikesstrategi för att driva igenom den på andra håll. Gesten är konsekvent i sin ambition och bräcklig i sin mekanism: den fastställer målet, inte vägen, och framför allt inte kostnaden.
Parlamentet nöjer sig inte med att uppmuntra: det uppmanar unionen att fastställa en tidsplan, mål och en strategi för utfasning av fossila bränslen som omfattar hela ekonomin, och begär av kommissionen uppgifter om den förväntade minskningen av efterfrågan och importen. Logiken är en signal till producenterna: om Europa meddelar att man kommer att konsumera mindre flyttar investeringarna innan ens det första tonet har undvikits.
Problemet är att denna signal först betalas här. Texten erkänner själv att de nationella subventionerna till fossila bränslen ökade med 18 procent mellan 2021 och 2024, under press från energipriserna efter den ryska invasionen. Med andra ord dämpade staterna hushållens och företagens energiräkning med just det instrument som resolutionen vill avskaffa. Att avskaffa en subvention är att överföra en kostnad: frågan är inte om det är önskvärt, utan vem som bär den och när.
När det gäller 43 och 60 procent säger ingen i denna text vem som ska nå dem först eller med vilka pengar. Den citerade sammanfattningsrapporten visar att de inlämnade planerna, inklusive villkorade delar, bara skulle leda till 19 till 24 procents minskning 2035. Gapet är alltså verkligt. Men ett konstaterat gap fylls inte av en resolution: det fylls av nationella beslut om energi, tillstånd och nät, där regeringarna står till svars inför sina väljare.
Den mest solida delen av texten är inte klimatrelaterad. Genom att fördöma Turkiets uteslutning av Cypern från de förberedande mötena slår parlamentet fast en enkel regel: att vara värd för en FN-konferens innebär att acceptera alla konventionsstater, utan politisk sortering. Ett land som vill ha talarstolens prestige måste acceptera dess skyldigheter.
Kravet om mekanismer för tvistlösning mellan investerare och stater förtjänar bättre än den artiga tystnad som möter det. Dessa klausuler, som finns i mer än 2 500 fördrag, gör det möjligt för ett multinationellt företag att stämma en stat inför en privat skiljedomstol för ett miljöbeslut. Att ta bort dem från befintliga fördrag och vägra skriva in dem i nya är en verklig liberal reform: den gör lagen tillämplig på alla, även på stater, i stället för att skapa en parallell rätt för dem som har råd.
Kvar är metoden. Parlamentet uppmanar unionen att mobilisera en grupp länder vid COP31 för att påverka denna reform, och kräver en utrikesstrategi gentemot producerande länder. Det är rätt instinkt: övertyga snarare än diktera. En ansats grundad på subsidiaritet hade drivit denna linje längre, genom att låta varje medlemsstat besluta om sin energimix och sin takt, och genom att koncentrera den europeiska insatsen på det den gör bättre på egen hand: näten, forskningen, öppnandet av marknaderna och den gemensamma rösten gentemot de stora utsläpparna.
Man kan rösta för ett globalt mål; man röstar inte för ett avtal med dem som måste finansiera det.
En resolution är inte en lag, och den här skapar ingen skyldighet för en enda medborgare eller ett enda företag. Men den säger något precist: med 448 röster mot 56 begär Europaparlamentet att världen ska minska sina utsläpp med 43 procent till 2030 och med 60 procent till 2035 jämfört med 2019, samtidigt som man kräver att unionen ska genomföra en planerad utfasning av fossila bränslen och en utrikesstrategi för att driva igenom den på andra håll. Gesten är konsekvent i sin ambition och bräcklig i sin mekanism: den fastställer målet, inte vägen, och framför allt inte kostnaden.
Parlamentet nöjer sig inte med att uppmuntra: det uppmanar unionen att fastställa en tidsplan, mål och en strategi för utfasning av fossila bränslen som omfattar hela ekonomin, och begär av kommissionen uppgifter om den förväntade minskningen av efterfrågan och importen. Logiken är en signal till producenterna: om Europa meddelar att man kommer att konsumera mindre flyttar investeringarna innan ens det första tonet har undvikits.
Problemet är att denna signal först betalas här. Texten erkänner själv att de nationella subventionerna till fossila bränslen ökade med 18 procent mellan 2021 och 2024, under press från energipriserna efter den ryska invasionen. Med andra ord dämpade staterna hushållens och företagens energiräkning med just det instrument som resolutionen vill avskaffa. Att avskaffa en subvention är att överföra en kostnad: frågan är inte om det är önskvärt, utan vem som bär den och när.
När det gäller 43 och 60 procent säger ingen i denna text vem som ska nå dem först eller med vilka pengar. Den citerade sammanfattningsrapporten visar att de inlämnade planerna, inklusive villkorade delar, bara skulle leda till 19 till 24 procents minskning 2035. Gapet är alltså verkligt. Men ett konstaterat gap fylls inte av en resolution: det fylls av nationella beslut om energi, tillstånd och nät, där regeringarna står till svars inför sina väljare.
Den mest solida delen av texten är inte klimatrelaterad. Genom att fördöma Turkiets uteslutning av Cypern från de förberedande mötena slår parlamentet fast en enkel regel: att vara värd för en FN-konferens innebär att acceptera alla konventionsstater, utan politisk sortering. Ett land som vill ha talarstolens prestige måste acceptera dess skyldigheter.
Kravet om mekanismer för tvistlösning mellan investerare och stater förtjänar bättre än den artiga tystnad som möter det. Dessa klausuler, som finns i mer än 2 500 fördrag, gör det möjligt för ett multinationellt företag att stämma en stat inför en privat skiljedomstol för ett miljöbeslut. Att ta bort dem från befintliga fördrag och vägra skriva in dem i nya är en verklig liberal reform: den gör lagen tillämplig på alla, även på stater, i stället för att skapa en parallell rätt för dem som har råd.
Kvar är metoden. Parlamentet uppmanar unionen att mobilisera en grupp länder vid COP31 för att påverka denna reform, och kräver en utrikesstrategi gentemot producerande länder. Det är rätt instinkt: övertyga snarare än diktera. En ansats grundad på subsidiaritet hade drivit denna linje längre, genom att låta varje medlemsstat besluta om sin energimix och sin takt, och genom att koncentrera den europeiska insatsen på det den gör bättre på egen hand: näten, forskningen, öppnandet av marknaderna och den gemensamma rösten gentemot de stora utsläpparna.
Man kan rösta för ett globalt mål; man röstar inte för ett avtal med dem som måste finansiera det.
