Europaparlamentet har antagit en resolution som kraftfullt fördömer de politiskt motiverade domarna mot Taraneh Rahimi, 20 år, Leila Abolhasani, 43 år, och alla andra personer som dömts i Iran. Det kräver att straffen omedelbart upphävs, att alla avrättningar stoppas och att alla politiska fångar friges villkorslöst. Texten uppmanar också Europeiska unionen att utvidga sina sanktioner till alla ansvariga för repressionen i januari 2026, inklusive domare, åklagare och underrättelseagenter. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att utreda enligt principen om universell jurisdiktion och att stödja FN:s arbete med att fastställa fakta. Detta är en politisk resolution: parlamentet uppmanar institutioner och regeringar att agera, det skapar inte lag.
I januari 2026 slogs ett nationellt uppror i Iran ned med statligt våld av en omfattning utan motstycke, vilket ledde till tusentals dödsfall. Sedan mars 2026 har iranska myndigheter börjat avrätta personer som deltagit i dessa protester, efter åtal som grundats på bekännelser framtvingade under tortyr. Taraneh Rahimi, 20 år, och Leila Abolhasani, 43 år, dömdes till döden av en domstol i Isfahan; Romina Rahimi, Taranehs syster, dömdes till ett långt fängelsestraff. Iran har den högsta andelen dödsdomar per invånare i världen och minst tolv kvinnor riskerar dödsstraff för brott kopplade till nationell säkerhet. Europaparlamentet har tidigare antagit flera resolutioner om människorättssituationen i Iran.
Omedelbart upphävande av domarnaParlamentet fördömer kraftfullt de politiskt motiverade domarna mot Taraneh Rahimi, Leila Abolhasani och alla andra personer, och kräver att straffen omedelbart upphävs, att alla avrättningar stoppas och att alla politiska fångar friges villkorslöst.
Tillgång till medicinsk vårdIranska myndigheter uppmanas att omedelbart ge Taraneh och Romina Rahimi tillgång till lämplig medicinsk vård.
Utvidgade europeiska sanktionerRådet och EU:s höga representant uppmanas att utvidga de europeiska sanktionerna till alla ansvariga för massakrerna i januari 2026, inklusive domare, åklagare och underrättelseagenter som är direkt ansvariga för dömandet och avrättningen av demonstranter.
Utredningar under universell jurisdiktionMedlemsstaterna uppmanas att genomföra utredningar enligt principen om universell jurisdiktion för att ställa iranska ansvariga till svars och få slut på den systematiska straffriheten, och FN:s säkerhetsråd uppmanas att hänskjuta den iranska regimen till Internationella brottmålsdomstolen.
Stöd till FN:s uppdragParlamentet efterlyser ökat stöd till FN:s oberoende internationella faktasökningsuppdrag om Iran för att bevara bevis och identifiera ansvariga, och uppmuntrar kommissionen att öka sitt ekonomiska, materiella och juridiska stöd till det iranska civilsamhället.
Resolutionen antogs med 541 röster för, 11 emot och 25 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
Denna resolution ändrar inte EU-rätten direkt: den uttrycker Europaparlamentets politiska ståndpunkt och uppmanar EU:s regeringar, europeisk diplomati och Förenta nationerna att agera. Konkret uppmanar den till att utvidga EU:s sanktioner till nya iranska ansvariga, vilket kan innebära reseförbud och frysning av tillgångar för domare, åklagare och underrättelseagenter som är inblandade i repressionen. Den uppmuntrar också medlemsstaterna att lagföra ansvariga för allvarliga kränkningar vid sina egna domstolar och att stödja FN:s utredningsuppdrag. För EU-medborgare innebär detta att Europeiska unionen fortsätter att offentligt ta ställning mot avrättningar i Iran och strävar efter att öka det internationella trycket för att få ett slut på dessa metoder.
Taraneh Rahimi, 20 år, och Leila Abolhasani, 43 år, har dömts till döden av en domstol i Isfahan för att ha deltagit i protesterna i januari 2026. Europaparlamentet kräver omedelbar annullering av dessa straff, ett stopp för alla avrättningar och ovillkorlig frigivning av politiska fångar. Det uppmanar också rådet att utvidga sanktionerna till domare, åklagare och underrättelseagenter som ansvarar för repressionen. En politisk resolution, inte en lag: den säger vad Europa borde göra, inte vad det redan gör.
Europaparlamentet har rätt att reservationslöst fördöma de politiskt motiverade domarna mot Taraneh Rahimi, Leila Abolhasani och de andra. Det har rätt att kräva annullering av straffen, ett stopp för avrättningarna och frigivning av de politiska fångarna. Men en resolution som kräver utan att tvinga lämnar den iranska regimen fri att fortsätta sina avrättningar. Texten uppmanar rådet och den höga representanten att utvidga sanktionerna till domare, åklagare och underrättelseagenter som är direkt ansvariga för domen och avrättningen av demonstranter. Det är den enda åtgärden som åsamkar de ansvariga en verklig kostnad. Det återstår bara att rådet genomför den, och snabbt.
Iran har den högsta andelen dödsdomar per invånare i världen. Minst tolv kvinnor riskerar dödsstraff för brott kopplade till nationell säkerhet, som tillämpas extensivt. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att bedriva utredningar enligt universell jurisdiktion, det vill säga att lagföra de ansvariga för grova kränkningar inför sina egna domstolar, och att stödja FN:s faktasökningsuppdrag. Dessa uppmaningar är riktiga. Men de förblir inbjudningar: varje regering avgör själv om den inleder dessa förfaranden eller inte, och rättvisans långsamhet kommer att gynna bödlarna.
Texten fördömer också förföljelsen av religiösa och etniska minoriteter, från kurder till kristna, och den transnationella repressionen som riktar sig mot demonstranternas familjer. Den kräver att Taraneh och Romina Rahimi omedelbart får lämplig medicinsk vård. Alla dessa krav har bara tyngd om medlemsstaterna verkligen driver dem. Men ambassaderna i Teheran uppmanas att observera rättegångarna och besöka fängelserna, utan skyldighet. En diplomati som nöjer sig med uttalanden lämnar fältet fritt för statligt våld.
Resolutionen skapar ingen europeisk rättslig skyldighet. Den uttrycker en politisk ståndpunkt och pressar institutionerna att agera. Det är legitimt, men otillräckligt. En ansats grundad på subsidiaritet och maktbalans skulle ha bestått i att villkora sanktionerna med verifierbara resultat, rikta in sig på de ansvarigas tillgångar och påskynda förfarandena enligt universell jurisdiktion. Europa måste välja: väga verkligt tungt, eller nöja sig med att fördöma.
En resolution som kräver utan att tvinga lämnar den iranska regimen fri att fortsätta sina avrättningar.
Taraneh Rahimi, 20 år, och Leila Abolhasani, 43 år, har dömts till döden av en domstol i Isfahan för att ha deltagit i protesterna i januari 2026. Europaparlamentet kräver omedelbar annullering av dessa straff, ett stopp för alla avrättningar och ovillkorlig frigivning av politiska fångar. Det uppmanar också rådet att utvidga sanktionerna till domare, åklagare och underrättelseagenter som ansvarar för repressionen. En politisk resolution, inte en lag: den säger vad Europa borde göra, inte vad det redan gör.
Europaparlamentet har rätt att reservationslöst fördöma de politiskt motiverade domarna mot Taraneh Rahimi, Leila Abolhasani och de andra. Det har rätt att kräva annullering av straffen, ett stopp för avrättningarna och frigivning av de politiska fångarna. Men en resolution som kräver utan att tvinga lämnar den iranska regimen fri att fortsätta sina avrättningar. Texten uppmanar rådet och den höga representanten att utvidga sanktionerna till domare, åklagare och underrättelseagenter som är direkt ansvariga för domen och avrättningen av demonstranter. Det är den enda åtgärden som åsamkar de ansvariga en verklig kostnad. Det återstår bara att rådet genomför den, och snabbt.
Iran har den högsta andelen dödsdomar per invånare i världen. Minst tolv kvinnor riskerar dödsstraff för brott kopplade till nationell säkerhet, som tillämpas extensivt. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att bedriva utredningar enligt universell jurisdiktion, det vill säga att lagföra de ansvariga för grova kränkningar inför sina egna domstolar, och att stödja FN:s faktasökningsuppdrag. Dessa uppmaningar är riktiga. Men de förblir inbjudningar: varje regering avgör själv om den inleder dessa förfaranden eller inte, och rättvisans långsamhet kommer att gynna bödlarna.
Texten fördömer också förföljelsen av religiösa och etniska minoriteter, från kurder till kristna, och den transnationella repressionen som riktar sig mot demonstranternas familjer. Den kräver att Taraneh och Romina Rahimi omedelbart får lämplig medicinsk vård. Alla dessa krav har bara tyngd om medlemsstaterna verkligen driver dem. Men ambassaderna i Teheran uppmanas att observera rättegångarna och besöka fängelserna, utan skyldighet. En diplomati som nöjer sig med uttalanden lämnar fältet fritt för statligt våld.
Resolutionen skapar ingen europeisk rättslig skyldighet. Den uttrycker en politisk ståndpunkt och pressar institutionerna att agera. Det är legitimt, men otillräckligt. En ansats grundad på subsidiaritet och maktbalans skulle ha bestått i att villkora sanktionerna med verifierbara resultat, rikta in sig på de ansvarigas tillgångar och påskynda förfarandena enligt universell jurisdiktion. Europa måste välja: väga verkligt tungt, eller nöja sig med att fördöma.
En resolution som kräver utan att tvinga lämnar den iranska regimen fri att fortsätta sina avrättningar.
