Europaparlamentet har antagit en resolution som begär att Europeiska kommissionen ska stödja det afrikanska kontinentala frihandelsområdet (AfCFTA) mer, modernisera handelsavtalen med afrikanska länder genom att lägga till bindande kapitel om hållbar utveckling och inte längre underteckna samförståndsavtal med regioner i konflikt. Texten begär också att befintliga samförståndsavtal ska suspenderas när mineralutvinning kan bidra till konflikter, med exemplet avtalet med Rwanda. Parlamentet begär slutligen mer transparens och parlamentarisk kontroll över investeringar inom strategin Global Gateway i Afrika. Texten antogs med 399 röster för, 150 emot och 34 nedlagda röster.
Europeiska unionen är Afrikas främsta handelspartner, men förbindelserna är fortfarande fragmenterade mellan många separata handelsavtal. Det afrikanska kontinentala frihandelsområdet (AfCFTA), som syftar till att avskaffa 90 till 97 procent av tullarna mellan afrikanska länder, förändrar spelplanen. Parlamentet anser att unionen måste anpassa sina avtal till denna nya verklighet och bättre reglera investeringar, särskilt inom kritiska råvaror och infrastruktur.
Stödja AfCFTAParlamentet begär ett snabbt genomförande av det afrikanska kontinentala frihandelsområdet i hela kontinenten och att unionens finansiella och tekniska stöd bibehålls, samtidigt som afrikanska länder ges handlingsutrymme för sin politik för diversifiering och hållbarhet.
Modernisera handelsavtalenEkonomiska partnerskapsavtal med afrikanska länder måste moderniseras vid översynen, med bindande och verkställbara kapitel om handel och hållbar utveckling som respekterar Parisavtalet och det globala ramverket för biologisk mångfald från Kunming-Montreal.
Suspenderas avtal om mineralerParlamentet begär att kommissionen inte längre ingår samförståndsavtal med regioner som drabbats av konflikter och att de där mineralutvinning kan bidra till befintliga konflikter suspenderas, med hänvisning till samförståndsavtalet med Rwanda.
Reglera investeringar inom Global GatewayUnionens investeringsprojekt i Afrika måste ge konkreta resultat, undvika ohållbar skuld och stödja fattigdomsbekämpning, kvinnors rättigheter, jämställdhet, klimat och biologisk mångfald. Parlamentet kräver regelbundna revisioner av Europeiska revisionsrätten och en offentlig portal för att följa dessa projekt.
Snabba på investeringsavtalKommissionen uppmanas att påskynda förhandlingarna om avtal om underlättande av hållbara investeringar med andra afrikanska partner, särskilt Elfenbenskusten och Ghana, med särskild uppmärksamhet på sektorn för hållbar kakao.
Resolutionen antogs med 399 röster för, 150 röster emot och 34 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
För europeiska medborgare skapar denna resolution ingen direkt juridisk skyldighet: det är en politisk ståndpunkt som begär att kommissionen och medlemsstaterna ska agera. Den kan påverka kommande handelsförhandlingar med afrikanska länder, särskilt när det gäller miljö- och sociala normer och transparensen i europeiska investeringar i Afrika. Europeiska företag som är verksamma i Afrika kan se handels- och investeringsreglerna utvecklas mot mer hållbarhet och parlamentarisk kontroll. Medborgare i berörda afrikanska länder kan dra nytta av bättre reglering av infrastruktur- och gruvprojekt, om parlamentets rekommendationer följs av kommissionen och medlemsstaterna.
En icke bindande resolution, antagen med 399 röster mot 150, uppmanar kommissionen att sluta underteckna samförståndsavtal med konfliktregioner och att suspendera avtalet med Rwanda. Bakom denna politiska gest finns en konkret fråga: vem ska bära risken för att investera i Afrika, företaget eller förvaltningen?
Parlamentet har rätt i en grundläggande fråga: ett samförståndsavtal (MoU) är inte ett fördrag. Det skapar ingen bindande juridisk skyldighet, föreskriver ingen tvistlösning och undgår till stor del parlamentarisk kontroll. Genom att begära att kommissionen slutar underteckna sådana avtal i konfliktregioner och suspenderar avtalet med Rwanda ägnar sig parlamentet inte åt moralism: det konstaterar att otydligheten gynnar dem som utvinner utan att stå till svars.
För ett europeiskt företag som investerar i kritiska mineraler är avsaknaden av ett bindande ramverk en risk. Det vet inte om kontrakten kommer att respekteras, eller om det i morgon måste hantera ett regimskifte eller en politisk suspendering. Rättssäkerhet är inte en byråkratisk lyx: det är det som gör det möjligt att engagera kapital på tio eller tjugo år. Parlamentet begär därför bindande avtal, inte löften.
Texten kräver också mer transparens: revisioner från Europeiska revisionsrätten, en offentlig portal för Global Gateway-projekten. På papperet är avsikten lovvärd. Men varje ny revision, varje portal, varje årsrapport lägger till ett lager av kontroll. För ett afrikanskt eller europeiskt småföretag som vill lämna anbud kan kostnaden för regelefterlevnad överstiga investeringsvinsten. Transparens ja, under förutsättning att den inte ersätter tilliten till aktörerna.
Parlamentet vill påskynda avtalen om främjande av hållbara investeringar med Elfenbenskusten och Ghana. Det är en bra riktning: ett tydligt avtal, med tvistlösning, minskar osäkerheten och attraherar kapital. Men man måste gå längre: ta bort överlappningarna mellan de många bilaterala avtalen och AfCFTA, och låta afrikanska länder definiera sina egna hållbarhetsnormer. Subsidiaritet är inte ett steg tillbaka, det är en förutsättning för effektivitet.
Ett samförståndsavtal skyddar varken investerare eller befolkningar: det ger illusionen av ett åtagande utan att bära kostnaden för det.
En icke bindande resolution, antagen med 399 röster mot 150, uppmanar kommissionen att sluta underteckna samförståndsavtal med konfliktregioner och att suspendera avtalet med Rwanda. Bakom denna politiska gest finns en konkret fråga: vem ska bära risken för att investera i Afrika, företaget eller förvaltningen?
Parlamentet har rätt i en grundläggande fråga: ett samförståndsavtal (MoU) är inte ett fördrag. Det skapar ingen bindande juridisk skyldighet, föreskriver ingen tvistlösning och undgår till stor del parlamentarisk kontroll. Genom att begära att kommissionen slutar underteckna sådana avtal i konfliktregioner och suspenderar avtalet med Rwanda ägnar sig parlamentet inte åt moralism: det konstaterar att otydligheten gynnar dem som utvinner utan att stå till svars.
För ett europeiskt företag som investerar i kritiska mineraler är avsaknaden av ett bindande ramverk en risk. Det vet inte om kontrakten kommer att respekteras, eller om det i morgon måste hantera ett regimskifte eller en politisk suspendering. Rättssäkerhet är inte en byråkratisk lyx: det är det som gör det möjligt att engagera kapital på tio eller tjugo år. Parlamentet begär därför bindande avtal, inte löften.
Texten kräver också mer transparens: revisioner från Europeiska revisionsrätten, en offentlig portal för Global Gateway-projekten. På papperet är avsikten lovvärd. Men varje ny revision, varje portal, varje årsrapport lägger till ett lager av kontroll. För ett afrikanskt eller europeiskt småföretag som vill lämna anbud kan kostnaden för regelefterlevnad överstiga investeringsvinsten. Transparens ja, under förutsättning att den inte ersätter tilliten till aktörerna.
Parlamentet vill påskynda avtalen om främjande av hållbara investeringar med Elfenbenskusten och Ghana. Det är en bra riktning: ett tydligt avtal, med tvistlösning, minskar osäkerheten och attraherar kapital. Men man måste gå längre: ta bort överlappningarna mellan de många bilaterala avtalen och AfCFTA, och låta afrikanska länder definiera sina egna hållbarhetsnormer. Subsidiaritet är inte ett steg tillbaka, det är en förutsättning för effektivitet.
Ett samförståndsavtal skyddar varken investerare eller befolkningar: det ger illusionen av ett åtagande utan att bära kostnaden för det.
