Europaparlamentet har antagit en uppdatering av de regler som gäller för euroländer som får ekonomiskt stöd eller som riskerar att hamna i allvarliga finansiella svårigheter. Den skärpta övervakningen kommer nu också att gälla när ett land får förebyggande stöd från ett eller flera andra länder eller från en internationell finansinstitution som IMF. Övervakningen efter att ett program har avslutats pågår tills minst 75 procent av pengarna som mottagits har återbetalats. Texten är resultatet av en överenskommelse med EU:s regeringar; de måste fortfarande godkänna den formellt innan den blir lag.
Förordningen från 2013 om övervakning av euroländer i svårigheter behövde anpassas efter 2024 års reform av EU:s budgetregler. Kommissionen föreslog att förenkla och uppdatera de befintliga reglerna. Parlamentet förhandlade med rådet och fick igenom flera ändringar, bland annat en rapport var sjätte månad till Europaparlamentet och möjligheten för det ansvariga utskottet att bjuda in ett land under övervakning till ett meningsutbyte.
Utökad skärpt övervakningEtt euroländer kommer att ställas under skärpt övervakning om det får förebyggande ekonomiskt stöd från ett eller flera andra länder, ESM, ESM eller en annan internationell finansinstitution som IMF, så snart nya åtgärder är nödvändiga. Tidigare omfattades endast vissa fall.
Övervakning efter programmet tills 75 procent återbetalatsEfter att ett anpassningsprogram har avslutats stannar ett land under övervakning tills det har återbetalat minst 75 procent av det mottagna stödet. Rådet kan förlänga denna övervakning på förslag av kommissionen; förslaget anses antaget om rådet inte avvisar det inom tio dagar med kvalificerad majoritet.
Särskild bedömning efter fem årFem år efter att övervakningen efter programmet har inletts kan kommissionen göra en särskild bedömning av återbetalningsförmågan. Den tar särskilt hänsyn till en offentlig skuld som överstiger 90 procent av BNP, ett beslut om alltför stort underskott, analysen av skuldhållbarhet, lånevillkoren och den finansiella stabiliteten. Efter yttrande från ekonomiska och finansiella kommittén kan kommissionen skjuta upp bedömningarna i fem år om den drar slutsatsen att det inte finns någon betydande risk för utebliven återbetalning på medellång sikt.
Rapport var sjätte månad till parlamentetVar sjätte månad meddelar kommissionen, i samarbete med ECB, resultaten av sin bedömning till Europaparlamentets ansvariga utskott, ekonomiska och finansiella kommittén och det berörda landets nationella parlament. Parlamentets ansvariga utskott kan också erbjuda landet möjligheten att delta i ett meningsutbyte om de framsteg som gjorts.
Informationsskyldigheter och stresstesterPå begäran av kommissionen måste ett land under skärpt övervakning lämna detaljerad information om sitt finansiella system, genomföra stresstester eller känslighetsanalyser under överinseende av ECB eller de europeiska tillsynsmyndigheterna och genomgå regelbundna bedömningar av sin finansiella tillsynskapacitet.
Parlamentet antog texten med 458 röster för, 138 emot och 61 nedlagda röster.
För invånarna i de euroländer som får ekonomiskt stöd förändras övervakningsreglerna: övervakningen efter ett program pågår tills minst 75 procent av pengarna som mottagits har återbetalats, och en särskild bedömning kan göras efter fem år. Europaparlamentet kommer att informeras var sjätte månad och kan bjuda in det berörda landet till ett meningsutbyte. Dessa regler gäller regeringar och myndigheter, inte direkt medborgarna, men de ramar in de budgetbeslut och reformer som kan påverka offentliga tjänster och ekonomin. Texten måste fortfarande godkännas formellt av EU:s regeringar innan den blir lag.
Parlamentet godkände, med 458 röster mot 138 och 61 nedlagda röster, ett avtal med regeringarna som förlänger övervakningen efter ett stödprogram tills minst 75 procent av pengarna som mottagits har återbetalats. Texten förenklar och uppdaterar förordningen från 2013, men den lossar inte greppet: den gör det mer förutsägbart. Den verkliga frågan kvarstår: vem betalar notan och vem kontrollerar besluten.
Den förstärkta övervakningen kommer nu också att gälla länder som får förebyggande stöd från en annan stat, från ESMF, från ESM eller från en institution som IMF, så snart nya åtgärder är nödvändiga. Mekanismen är enkel: ett land under bistånd måste anta åtgärder i samråd med kommissionen, i samråd med ECB, för att åtgärda orsakerna till sina svårigheter. I utbyte måste det lämna detaljerad information om sitt finansiella system och genomgå stresstester under överinseende av ECB eller de europeiska tillsynsmyndigheterna. För en regering innebär detta månader av administrativt arbete och ett minskat budgetutrymme. Den europeiska skattebetalaren ser sina lån regleras av tydligare regler, men bär fortfarande den slutliga risken.
Övervakningen efter programmet kommer att pågå tills minst 75 procent av stödet har återbetalats. Rådet kan förlänga denna övervakning på förslag av kommissionen, och förslaget anses antaget om rådet inte avvisar det inom tio dagar med kvalificerad majoritet. Denna mekanism med tyst positivt godkännande påskyndar besluten, men den ger också kommissionen en betydande initiativrätt: i praktiken är det den som avgör när ett land förblir under övervakning. Motvikten är en rapporteringsskyldighet var sjätte månad till Europaparlamentet, ekonomiska och finansiella kommittén och det nationella parlamentet. Det är ett framsteg för transparensen, men det förändrar inte styrkeförhållandet: landet under övervakning förblir under förmyndarskap av kommissionen och finansministrarna.
Fem år efter att övervakningen efter programmet inleddes kan kommissionen göra en särskild utvärdering av återbetalningsförmågan. Den beaktar en offentlig skuld som överstiger 90 procent av BNP, ett beslut om alltför stort underskott, analysen av skuldens hållbarhet, lånevillkoren och den finansiella stabiliteten. Efter yttrande från ekonomiska och finansiella kommittén kan den skjuta upp utvärderingarna i fem år om den drar slutsatsen att det inte finns någon betydande risk på medellång sikt. Denna säkerhetsventil är välkommen: den förhindrar att ett land som har återfått en sund situation hålls under förmyndarskap. Men den förblir diskretionär, och ingenting garanterar att kommissionen kommer att använda den med skyndsamhet. Kostnaden för osäkerheten, för investerare och för nationella förvaltningar, är verklig.
Texten stryker artiklarna 12, 16 och 17 samt punkt 1 i artikel 10, vilket lättar på vissa rapporterings- och samordningsskyldigheter. Det är en välkommen förenkling, men den rör inte kärnan i problemet: de budgetbeslut som påverkar ett land under program fattas av instanser där medborgarna inte är direkt representerade. Kommissionen föreslår, rådet beslutar, ECB övervakar. Europaparlamentet informeras, men det har ingen beslutsbefogenhet över de påtvingade åtgärderna. En strategi grundad på subsidiaritet skulle ha inneburit att låta det berörda landet självt definiera strukturreformerna, under förutsättning att det står till svars inför sina väljare, i stället för att multiplicera rapporteringsskyldigheterna till Bryssel.
Omröstningen är tydlig: 458 röster för, 138 mot, 61 nedlagda röster. De grupper som stöder avtalet ser det som en nödvändig teknisk uppdatering efter reformen 2024. De som motsätter sig fördömer en övervakning som inkräktar på den budgetmässiga suveräniteten. Texten avgör inte den grundläggande debatten: den gör mekanismen mer förutsägbar, men den minskar inte de länder i svårigheter som är finansiellt beroende. För företagen och medborgarna i dessa länder är det viktiga inte proceduren, utan den hastighet med vilken besluten fattas och tydligheten i reglerna. På denna punkt innebär avtalet en förbättring, men det ligger fortfarande under vad en verklig förenkling skulle ha krävt: färre rapporter, mer lokalt politiskt ansvar.
Övervakningen förblir ett förmyndarskap: den är mer läsbar, inte mindre tung.
Parlamentet godkände, med 458 röster mot 138 och 61 nedlagda röster, ett avtal med regeringarna som förlänger övervakningen efter ett stödprogram tills minst 75 procent av pengarna som mottagits har återbetalats. Texten förenklar och uppdaterar förordningen från 2013, men den lossar inte greppet: den gör det mer förutsägbart. Den verkliga frågan kvarstår: vem betalar notan och vem kontrollerar besluten.
Den förstärkta övervakningen kommer nu också att gälla länder som får förebyggande stöd från en annan stat, från ESMF, från ESM eller från en institution som IMF, så snart nya åtgärder är nödvändiga. Mekanismen är enkel: ett land under bistånd måste anta åtgärder i samråd med kommissionen, i samråd med ECB, för att åtgärda orsakerna till sina svårigheter. I utbyte måste det lämna detaljerad information om sitt finansiella system och genomgå stresstester under överinseende av ECB eller de europeiska tillsynsmyndigheterna. För en regering innebär detta månader av administrativt arbete och ett minskat budgetutrymme. Den europeiska skattebetalaren ser sina lån regleras av tydligare regler, men bär fortfarande den slutliga risken.
Övervakningen efter programmet kommer att pågå tills minst 75 procent av stödet har återbetalats. Rådet kan förlänga denna övervakning på förslag av kommissionen, och förslaget anses antaget om rådet inte avvisar det inom tio dagar med kvalificerad majoritet. Denna mekanism med tyst positivt godkännande påskyndar besluten, men den ger också kommissionen en betydande initiativrätt: i praktiken är det den som avgör när ett land förblir under övervakning. Motvikten är en rapporteringsskyldighet var sjätte månad till Europaparlamentet, ekonomiska och finansiella kommittén och det nationella parlamentet. Det är ett framsteg för transparensen, men det förändrar inte styrkeförhållandet: landet under övervakning förblir under förmyndarskap av kommissionen och finansministrarna.
Fem år efter att övervakningen efter programmet inleddes kan kommissionen göra en särskild utvärdering av återbetalningsförmågan. Den beaktar en offentlig skuld som överstiger 90 procent av BNP, ett beslut om alltför stort underskott, analysen av skuldens hållbarhet, lånevillkoren och den finansiella stabiliteten. Efter yttrande från ekonomiska och finansiella kommittén kan den skjuta upp utvärderingarna i fem år om den drar slutsatsen att det inte finns någon betydande risk på medellång sikt. Denna säkerhetsventil är välkommen: den förhindrar att ett land som har återfått en sund situation hålls under förmyndarskap. Men den förblir diskretionär, och ingenting garanterar att kommissionen kommer att använda den med skyndsamhet. Kostnaden för osäkerheten, för investerare och för nationella förvaltningar, är verklig.
Texten stryker artiklarna 12, 16 och 17 samt punkt 1 i artikel 10, vilket lättar på vissa rapporterings- och samordningsskyldigheter. Det är en välkommen förenkling, men den rör inte kärnan i problemet: de budgetbeslut som påverkar ett land under program fattas av instanser där medborgarna inte är direkt representerade. Kommissionen föreslår, rådet beslutar, ECB övervakar. Europaparlamentet informeras, men det har ingen beslutsbefogenhet över de påtvingade åtgärderna. En strategi grundad på subsidiaritet skulle ha inneburit att låta det berörda landet självt definiera strukturreformerna, under förutsättning att det står till svars inför sina väljare, i stället för att multiplicera rapporteringsskyldigheterna till Bryssel.
Omröstningen är tydlig: 458 röster för, 138 mot, 61 nedlagda röster. De grupper som stöder avtalet ser det som en nödvändig teknisk uppdatering efter reformen 2024. De som motsätter sig fördömer en övervakning som inkräktar på den budgetmässiga suveräniteten. Texten avgör inte den grundläggande debatten: den gör mekanismen mer förutsägbar, men den minskar inte de länder i svårigheter som är finansiellt beroende. För företagen och medborgarna i dessa länder är det viktiga inte proceduren, utan den hastighet med vilken besluten fattas och tydligheten i reglerna. På denna punkt innebär avtalet en förbättring, men det ligger fortfarande under vad en verklig förenkling skulle ha krävt: färre rapporter, mer lokalt politiskt ansvar.
Övervakningen förblir ett förmyndarskap: den är mer läsbar, inte mindre tung.
