Europaparlamentet har antagit en resolution som kraftfullt fördömer den kubanska regimens repression och kräver omedelbar och ovillkorlig frigivning av Félix Navarro, hans dotter Saylí Navarro och alla andra politiska fångar. Det begär också att klausulen om mänskliga rättigheter i EU-avtalet med Kuba ska aktiveras och att avtalet ska suspenderas om Kuba inte vidtar konkreta åtgärder mot demokrati. Texten är en politisk deklaration: den skapar ingen juridisk skyldighet, men den uttrycker Europeiska unionens officiella ståndpunkt.
Félix Navarro, 72 år, historisk dissident och människorättsförsvarare, frigavs i januari 2025 inom ramen för en överenskommelse som förhandlats fram av den katolska kyrkan, men hans frigivning återkallades i april 2025. Han lider av diabetes och kroniska luftvägssjukdomar och ska ha misshandlats av fängelsevakter i april 2026 innan han placerades i isolering. Hans dotter Saylí Navarro, medgrundare av organisationen Damas de Blanco (mottagare av Sacharovpriset), är också fängslad. I augusti 2026 registrerades 1 339 politiska fångar på Kuba, varav 155 kvinnor och 38 minderåriga, enligt de siffror som citeras i resolutionen.
Omedelbar frigivning krävsParlamentet kräver omedelbar och ovillkorlig frigivning av Félix Navarro, Saylí Navarro och alla andra politiska fångar.
Medicinsk vård för de fängsladeDet begär att Félix Navarro och alla andra fångar ska få omedelbar, adekvat och oberoende medicinsk vård, och påminner de kubanska myndigheterna om deras skyldighet att garantera de fängslades fysiska säkerhet.
Sanktioner mot ansvarigaParlamentet upprepar sin uppmaning till sanktioner inom ramen för EU:s globala sanktionssystem för mänskliga rättigheter mot dem som ansvarar för repressionen, med början Miguel Díaz-Canel.
EU-avtalet med Kuba hotas av suspenderingDet begär att klausulen om mänskliga rättigheter i avtalet om politisk dialog och samarbete mellan EU och Kuba ska aktiveras och att avtalet omedelbart ska suspenderas om regimen inte vidtar konkreta och verifierbara åtgärder mot en pluralistisk demokrati och frigivning av alla politiska fångar.
Slut på påtvingad exilDet fördömer påtvingad exil som ett medel för tvång och begär att varje fånge ska ha rätt att stanna i sitt land och återvända dit utan förhandsvillkor.
Resolutionen antogs med 374 röster för, 198 röster emot och 19 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop den 17 september 2026.
Denna resolution förändrar inte EU-rätten direkt: den uttrycker Europaparlamentets politiska ståndpunkt och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att agera. Konkret uppmanar den till europeiska sanktioner mot de kubanska ansvariga för repressionen, däribland Miguel Díaz-Canel, och hotar att suspendera avtalet om dialog och samarbete mellan EU och Kuba om inga konkreta åtgärder vidtas för att frige politiska fångar och inleda en demokratisk utveckling. För EU-medborgarna innebär detta att parlamentet driver på för att EU ska skärpa sin hållning gentemot Kuba, men några juridiskt bindande åtgärder är ännu inte i kraft i detta skede.
Europaparlamentet antog den 17 september 2026, med 374 röster mot 198 och 19 nedlagda röster, en resolution som kräver omedelbar och ovillkorlig frigivning av Félix Navarro, hans dotter Saylí Navarro och alla kubanska politiska fångar. Texten är en politisk deklaration, inte en lag: den frigör ingen, men den fastställer en ståndpunkt som kommissionen och medlemsstaterna inte längre kan ignorera. Det verkliga problemet är inte omröstningen, det är vad som händer om Miguel Díaz-Canels regim inte rör sig.
Avtalet om politisk dialog och samarbete mellan EU och Kuba ska innehålla en klausul om mänskliga rättigheter. I praktiken har denna klausul aldrig aktiverats, och regimen har fortsatt: 1 339 registrerade politiska fångar i augusti 2026, varav 155 kvinnor och 38 minderåriga, enligt siffrorna som citeras i resolutionen. Parlamentet begär därför att klausulen aktiveras och, i avsaknad av konkreta och verifierbara åtgärder mot en pluralistisk demokrati och frigivning av alla fångar, att avtalet suspenderas. Det är en fast ståndpunkt, men den förblir en uppmaning: beslutet tillhör rådet och kommissionen.
Mekanismen är enkel: ett dialogavtal utan verklig villkorlighet blir en ursäkt. Regimen skriver under, ändrar ingenting, och EU fortsätter att samarbeta. Genom att hota med suspension inför parlamentet en kostnad för regimen, men också för de medlemsstater som måste ta ansvar för denna brytning. Frågan är om rådet kommer att följa efter eller om resolutionen förblir död bokstav.
Parlamentet upprepar sin uppmaning till sanktioner enligt EU:s globala sanktionssystem för mänskliga rättigheter mot dem som ansvarar för repressionen, med början hos Miguel Díaz-Canel. Systemet gör det möjligt att frysa tillgångar och införa reseförbud, men det pekar inte ut någon automatiskt: beslutet fattas av rådet med enhällighet. Resolutionen sanktionerar inte; den begär att sanktioner ska införas.
För EU-medborgarna innebär det att parlamentet driver på för en skärpning, men att ingenting förändras i EU-rätten så länge rådet inte agerar. Kostnaden för passivitet är tydlig: varje månad utan sanktioner vinner regimen tid och fångarna betalar priset. Alternativet vore att villkora de ekonomiska förbindelserna och samarbetet med verifierbara framsteg, i stället för att nöja sig med deklarationer.
En resolution som kräver frigivning utan att suspendera avtalet ger regimen tid att vinna.
Europaparlamentet antog den 17 september 2026, med 374 röster mot 198 och 19 nedlagda röster, en resolution som kräver omedelbar och ovillkorlig frigivning av Félix Navarro, hans dotter Saylí Navarro och alla kubanska politiska fångar. Texten är en politisk deklaration, inte en lag: den frigör ingen, men den fastställer en ståndpunkt som kommissionen och medlemsstaterna inte längre kan ignorera. Det verkliga problemet är inte omröstningen, det är vad som händer om Miguel Díaz-Canels regim inte rör sig.
Avtalet om politisk dialog och samarbete mellan EU och Kuba ska innehålla en klausul om mänskliga rättigheter. I praktiken har denna klausul aldrig aktiverats, och regimen har fortsatt: 1 339 registrerade politiska fångar i augusti 2026, varav 155 kvinnor och 38 minderåriga, enligt siffrorna som citeras i resolutionen. Parlamentet begär därför att klausulen aktiveras och, i avsaknad av konkreta och verifierbara åtgärder mot en pluralistisk demokrati och frigivning av alla fångar, att avtalet suspenderas. Det är en fast ståndpunkt, men den förblir en uppmaning: beslutet tillhör rådet och kommissionen.
Mekanismen är enkel: ett dialogavtal utan verklig villkorlighet blir en ursäkt. Regimen skriver under, ändrar ingenting, och EU fortsätter att samarbeta. Genom att hota med suspension inför parlamentet en kostnad för regimen, men också för de medlemsstater som måste ta ansvar för denna brytning. Frågan är om rådet kommer att följa efter eller om resolutionen förblir död bokstav.
Parlamentet upprepar sin uppmaning till sanktioner enligt EU:s globala sanktionssystem för mänskliga rättigheter mot dem som ansvarar för repressionen, med början hos Miguel Díaz-Canel. Systemet gör det möjligt att frysa tillgångar och införa reseförbud, men det pekar inte ut någon automatiskt: beslutet fattas av rådet med enhällighet. Resolutionen sanktionerar inte; den begär att sanktioner ska införas.
För EU-medborgarna innebär det att parlamentet driver på för en skärpning, men att ingenting förändras i EU-rätten så länge rådet inte agerar. Kostnaden för passivitet är tydlig: varje månad utan sanktioner vinner regimen tid och fångarna betalar priset. Alternativet vore att villkora de ekonomiska förbindelserna och samarbetet med verifierbara framsteg, i stället för att nöja sig med deklarationer.
En resolution som kräver frigivning utan att suspendera avtalet ger regimen tid att vinna.
