Europaparlamentet har godkänt ingåendet av avtalet mellan Europeiska unionen och Storbritannien om samarbete vid tillämpningen av deras respektive konkurrensregler. Parlamentet följde kommissionens förslag, som hade förhandlat fram avtalet. Texten är nu antagen från parlamentets sida; den blir lag efter officiell publicering.
Europeiska unionen och Storbritannien har förhandlat fram ett avtal för att samarbeta vid tillämpningen av sina respektive konkurrensregler. Avtalet syftar till att göra det möjligt för konkurrensmyndigheterna hos båda parter att utbyta information och samordna sina åtgärder när företag är verksamma på båda marknaderna. Kommissionen förhandlade fram och föreslog att ingå avtalet och begärde Europaparlamentets godkännande. Rådet hade redan överlämnat sin begäran om godkännande till parlamentet.
Godkännande av avtaletParlamentet godkänner ingåendet av avtalet mellan Europeiska unionen och Storbritannien om samarbete vid tillämpningen av deras respektive konkurrensregler.
Överlämnande av ståndpunktenParlamentets ordförande ska överlämna parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen samt till regeringarna och parlamenten i medlemsstaterna och Storbritannien.
Inga ändringar av textenParlamentet gjorde inga ändringar i avtalet: det röstade för eller emot texten i den förhandlade formen, utan att föreslå ändringar.
Omröstningen godkändes med 640 röster för, 5 röster emot och 26 nedlagda röster.
Detta avtal kommer att göra det möjligt för EU:s och Storbritanniens konkurrensmyndigheter att samarbeta närmare. Konkret innebär det att när ett företag misstänks för konkurrenshämmande beteende som påverkar både den europeiska och den brittiska marknaden, kommer de båda myndigheterna att kunna utbyta information och samordna sina utredningar. Detta bör göra utredningarna effektivare och förhindra att konkurrenshämmande beteende faller mellan stolarna. För medborgarna innebär det ett bättre skydd mot missbruk av dominerande ställning och karteller, som kan driva upp priserna. Avtalet skapar inga nya konkurrensregler: det organiserar samarbetet mellan befintliga myndigheter.
Europaparlamentet har gett grönt ljus, med 640 röster för, 5 emot och 26 nedlagda röster, till avtalet som reglerar samarbetet mellan Europeiska unionens och Storbritanniens konkurrensmyndigheter. Parlamentet har inte ändrat något: det godkände texten såsom kommissionen förhandlat fram den. En massiv omröstning som döljer en grundläggande fråga: gör detta avtal marknaderna friare, eller lägger det till ett lager byråkrati utan att röra de verkliga hindren?
Avtalet kommer att göra det möjligt för EU:s och Storbritanniens konkurrensmyndigheter att utbyta information och samordna sina åtgärder när ett företag misstänks för konkurrensbegränsande praxis som påverkar båda marknaderna. I praktiken bör utredningarna bli effektivare och konkurrensbegränsande beteenden mindre benägna att slinka igenom nätet. För medborgarna innebär det ett ökat skydd mot karteller och missbruk av dominerande ställning, som driver upp priserna.
Men det måste vara klart: detta avtal skapar inga nya konkurrensregler. Det undanröjer inga inträdeshinder, minskar inga administrativa bördor för företag som vill växa i Europa. Det lägger till en kommunikationskanal mellan byråkratier. Det är nyttigt, men det är inte en konkurrenspolitik inriktad på tillväxt. En verkligt liberal ansats hade utnyttjat tillfället att ställa en enkel fråga: varför måste företag fortfarande stå ut med tunga och splittrade godkännandeförfaranden för att verka på båda marknaderna?
Samarbete mellan myndigheter kan förkorta utredningstiderna, men det gör bara ett system smidigare som fortfarande i grunden definieras av nationella och europeiska lagstiftare. Den verkliga frågan för entreprenörer är inte samordning av utredningar, utan förutsägbarhet och snabbhet i besluten. Varje månad av regulatorisk osäkerhet är ett uppskjutet investeringsprojekt, en fördröjd anställning, en marknad som inte erövrats.
Parlamentet hade kunnat utnyttja denna omröstning för att kräva av kommissionen en rapport om de konkreta hindren för gränsöverskridande konkurrens, eller för att villkora sitt godkännande med åtaganden om förenkling. Det gjorde det inte. Det godkände, punkt. Det är ingen skandal, men det är en missad möjlighet att påminna om att konkurrens inte bara är en fråga för ordningsvakter, utan först och främst en ram som gör det möjligt för nya aktörer att komma in och blomstra.
Ett samarbete mellan ordningsvakter ersätter inte en politik som öppnar marknaderna.
Europaparlamentet har gett grönt ljus, med 640 röster för, 5 emot och 26 nedlagda röster, till avtalet som reglerar samarbetet mellan Europeiska unionens och Storbritanniens konkurrensmyndigheter. Parlamentet har inte ändrat något: det godkände texten såsom kommissionen förhandlat fram den. En massiv omröstning som döljer en grundläggande fråga: gör detta avtal marknaderna friare, eller lägger det till ett lager byråkrati utan att röra de verkliga hindren?
Avtalet kommer att göra det möjligt för EU:s och Storbritanniens konkurrensmyndigheter att utbyta information och samordna sina åtgärder när ett företag misstänks för konkurrensbegränsande praxis som påverkar båda marknaderna. I praktiken bör utredningarna bli effektivare och konkurrensbegränsande beteenden mindre benägna att slinka igenom nätet. För medborgarna innebär det ett ökat skydd mot karteller och missbruk av dominerande ställning, som driver upp priserna.
Men det måste vara klart: detta avtal skapar inga nya konkurrensregler. Det undanröjer inga inträdeshinder, minskar inga administrativa bördor för företag som vill växa i Europa. Det lägger till en kommunikationskanal mellan byråkratier. Det är nyttigt, men det är inte en konkurrenspolitik inriktad på tillväxt. En verkligt liberal ansats hade utnyttjat tillfället att ställa en enkel fråga: varför måste företag fortfarande stå ut med tunga och splittrade godkännandeförfaranden för att verka på båda marknaderna?
Samarbete mellan myndigheter kan förkorta utredningstiderna, men det gör bara ett system smidigare som fortfarande i grunden definieras av nationella och europeiska lagstiftare. Den verkliga frågan för entreprenörer är inte samordning av utredningar, utan förutsägbarhet och snabbhet i besluten. Varje månad av regulatorisk osäkerhet är ett uppskjutet investeringsprojekt, en fördröjd anställning, en marknad som inte erövrats.
Parlamentet hade kunnat utnyttja denna omröstning för att kräva av kommissionen en rapport om de konkreta hindren för gränsöverskridande konkurrens, eller för att villkora sitt godkännande med åtaganden om förenkling. Det gjorde det inte. Det godkände, punkt. Det är ingen skandal, men det är en missad möjlighet att påminna om att konkurrens inte bara är en fråga för ordningsvakter, utan först och främst en ram som gör det möjligt för nya aktörer att komma in och blomstra.
Ett samarbete mellan ordningsvakter ersätter inte en politik som öppnar marknaderna.
