Europaparlamentet godkände rådets ståndpunkt om ändringsbudget nr 2/2026, som ökar betalningarna med 8,004 miljarder euro, bland annat 5,4 miljarder för sammanhållning och 2,2 miljarder för de strategiska planerna inom GJP. Texten antas slutgiltigt och kommer att offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning. Den innehåller också 53 tjänster för lånet till Ukraina och en förstärkt jordbruksreserv på 300 miljoner euro.
EU:s budget för 2026 var under press: eftersläpningen av betalningar från 2025 inom sammanhållningen och den snabbare genomförandetakten för programmen skapade likviditetsbehov. Kommissionen föreslog en ändringsbudget för att justera inkomster och utgifter. Parlamentet godkände rådets ståndpunkt, vilket avslutar budgetförfarandet för denna ändringsbudget.
Betalningar sammanhållning +5,4 miljarderBetalningsbemyndigandena för sammanhållningsprogrammen ökar från sin ursprungliga nivå med 5,4 miljarder euro, för att snabbare kunna betala ut till stödmottagare och regioner.
Betalningar GJP +2,2 miljarderBetalningsbemyndigandena för de strategiska planerna inom GJP (Ejflu) ökar med 2,2 miljarder euro, för att stödja jordbrukare och landsbygdsutveckling.
Jordbruksreserv +300 miljonerJordbruksreserven förstärks med 300 miljoner euro för att hjälpa jordbrukare som drabbats av allvarliga likviditetsbrister, och Europeiska garantifonden för jordbruket (EGFJ) ökas med 140 miljoner euro.
53 tjänster för Ukraina-lånetFörvaltningen av stödlånet till Ukraina kräver 53 tjänster, varav 41 utöver den fasta personalstyrkan, med en beräknad budgetpåverkan på 3,2 miljoner euro för sex månader 2026.
Inkomster: +4,36 miljarder i BNIMedlemsstaternas bidrag baserade på bruttonationalinkomsten (BNI) ökar med 4 364,9 miljoner euro jämfört med ändringsbudget nr 1/2026, och egna medel andra än BNI ökar med 2 997,9 miljoner euro.
Parlamentet antog texten med 440 röster för, 127 emot och 104 nedlagda röster (elektronisk omröstning med namnupprop).
Konkret kommer regioner och jordbrukare att få snabbare och högre betalningar 2026: 5,4 miljarder euro extra för sammanhållning och 2,2 miljarder för de strategiska planerna inom GJP. Jordbruksreserven förstärks med 300 miljoner euro för att hantera kriser. EU:s budget justeras också för att finansiera lånet till Ukraina, med 53 tjänster och 1 miljon euro i stödutgifter. Medlemsstaterna kommer att bidra mer via BNI-resursen, med 4,36 miljarder euro extra. Texten antas slutgiltigt och kommer att offentliggöras i Europeiska unionens officiella tidning.
Ändringsbudget nr 2/2026 antas: 8,004 miljarder euro i ytterligare betalningar, varav 5,4 miljarder för sammanhållningen och 2,2 miljarder för GJP:s strategiska planer. Regionerna och jordbrukarna får pengarna snabbare, men räkningen landar hos medlemsstaterna via BNI-resursen, med 4,36 miljarder euro. Parlamentet godkänner utan att rätta till mekanismen som gör den nationella skattebetalaren till restfinansiär av varje avvikelse.
Eftersläpningen i betalningarna 2025 inom sammanhållningen, i kombination med den snabbare genomförandetakten, sätter press på budgeten för 2026. Kommissionen föreslår därför att betalningarna ökas med 8 miljarder euro. Parlamentet godkänner och välkomnar framstegen i genomförandet. Men vem betalar? Medlemsstaterna, via BNI-resursen, med 4,3649 miljarder euro mer än i ändringsbudget nr 1/2026. Regionerna och jordbrukarna får pengarna snabbare, vilket är goda nyheter för deras likviditet. De dåliga nyheterna är att denna återhämtning inte åtgärdar orsaken: en stel årlig budget, fleråriga program som är dåligt kalibrerade och en kommission som sköter kassan från dag till dag.
Mekanismen är enkel: när betalningarna försenas ackumuleras anslagen; när de accelererar behövs färska pengar. Medlemsstaterna kallas till undsättning, utan handlingsutrymme vad gäller tidsplan eller belopp. Ett förhållningssätt grundat på subsidiaritet skulle ha inneburit att låta de nationella och regionala förvaltningsmyndigheterna bära ansvaret för betalningsplanerna, med förutsebara anslag och tydliga regler för överföring, i stället för att centralisera kassan i Bryssel och skicka räkningen till huvudstäderna.
Stödlånet till Ukraina kräver ny finansiell och juridisk expertis. Kommissionen begär 53 tjänster, varav 41 utöver de fasta tjänsterna, till en kostnad av 3,2 miljoner euro under sex månader 2026. Parlamentet noterar detta och betonar att principen om frivilligt bibehållande av tjänsterna har visat sig kontraproduktiv. Det har rätt att säga det: en institution som får ett nytt uppdrag måste kunna rekrytera, annars omdirigerar den anställda från andra uppgifter. Men man måste också fråga sig varför en sådan struktur är nödvändig. Ett lån garanterat av medlemsstaterna skulle kunna förvaltas av en offentlig bank eller av Europeiska investeringsbanken, med lägre administrativa kostnader och ett tydligt ansvar. Kommissionen föredrar att internalisera, vilket utvidgar dess ansvarsområde och budget.
Finansieringen av dessa kostnader sker genom att utnyttja flexibilitetsinstrumentet (1 miljon euro) och mekanismen för en enda marginal (3,2 miljoner euro). Med andra ord tar man från befintliga marginaler, som redan är mycket små. Parlamentet är oroat, med rätta, men det föreslår inte att minska omfattningen. Det begär nya egna medel, upp till 60 miljarder euro per år. Det är en politisk ståndpunkt, inte en operativ regel. Ett liberalt alternativ skulle ha varit att villkora dessa utgifter med motsvarande besparingar på andra budgetposter, eller att finansiera dem genom interna omfördelningar, i stället för genom nya europeiska skatter.
Regionerna och jordbrukarna får pengarna snabbare, men medlemsstaterna betalar mer, utan att någonsin kunna ifrågasätta mekanismen.
Ändringsbudget nr 2/2026 antas: 8,004 miljarder euro i ytterligare betalningar, varav 5,4 miljarder för sammanhållningen och 2,2 miljarder för GJP:s strategiska planer. Regionerna och jordbrukarna får pengarna snabbare, men räkningen landar hos medlemsstaterna via BNI-resursen, med 4,36 miljarder euro. Parlamentet godkänner utan att rätta till mekanismen som gör den nationella skattebetalaren till restfinansiär av varje avvikelse.
Eftersläpningen i betalningarna 2025 inom sammanhållningen, i kombination med den snabbare genomförandetakten, sätter press på budgeten för 2026. Kommissionen föreslår därför att betalningarna ökas med 8 miljarder euro. Parlamentet godkänner och välkomnar framstegen i genomförandet. Men vem betalar? Medlemsstaterna, via BNI-resursen, med 4,3649 miljarder euro mer än i ändringsbudget nr 1/2026. Regionerna och jordbrukarna får pengarna snabbare, vilket är goda nyheter för deras likviditet. De dåliga nyheterna är att denna återhämtning inte åtgärdar orsaken: en stel årlig budget, fleråriga program som är dåligt kalibrerade och en kommission som sköter kassan från dag till dag.
Mekanismen är enkel: när betalningarna försenas ackumuleras anslagen; när de accelererar behövs färska pengar. Medlemsstaterna kallas till undsättning, utan handlingsutrymme vad gäller tidsplan eller belopp. Ett förhållningssätt grundat på subsidiaritet skulle ha inneburit att låta de nationella och regionala förvaltningsmyndigheterna bära ansvaret för betalningsplanerna, med förutsebara anslag och tydliga regler för överföring, i stället för att centralisera kassan i Bryssel och skicka räkningen till huvudstäderna.
Stödlånet till Ukraina kräver ny finansiell och juridisk expertis. Kommissionen begär 53 tjänster, varav 41 utöver de fasta tjänsterna, till en kostnad av 3,2 miljoner euro under sex månader 2026. Parlamentet noterar detta och betonar att principen om frivilligt bibehållande av tjänsterna har visat sig kontraproduktiv. Det har rätt att säga det: en institution som får ett nytt uppdrag måste kunna rekrytera, annars omdirigerar den anställda från andra uppgifter. Men man måste också fråga sig varför en sådan struktur är nödvändig. Ett lån garanterat av medlemsstaterna skulle kunna förvaltas av en offentlig bank eller av Europeiska investeringsbanken, med lägre administrativa kostnader och ett tydligt ansvar. Kommissionen föredrar att internalisera, vilket utvidgar dess ansvarsområde och budget.
Finansieringen av dessa kostnader sker genom att utnyttja flexibilitetsinstrumentet (1 miljon euro) och mekanismen för en enda marginal (3,2 miljoner euro). Med andra ord tar man från befintliga marginaler, som redan är mycket små. Parlamentet är oroat, med rätta, men det föreslår inte att minska omfattningen. Det begär nya egna medel, upp till 60 miljarder euro per år. Det är en politisk ståndpunkt, inte en operativ regel. Ett liberalt alternativ skulle ha varit att villkora dessa utgifter med motsvarande besparingar på andra budgetposter, eller att finansiera dem genom interna omfördelningar, i stället för genom nya europeiska skatter.
Regionerna och jordbrukarna får pengarna snabbare, men medlemsstaterna betalar mer, utan att någonsin kunna ifrågasätta mekanismen.