Europaparlamentet har antagit en resolution som fördömer Rysslands krig mot Ukraina och begär att unionen och dess medlemsstater ökar sitt militära stöd till Kiev, bland annat luftförsvarssystem och långdistansmissiler. Texten kräver också starka och juridiskt bindande säkerhetsgarantier för Ukraina, samt ett omedelbart och villkorslöst tillbakadragande av alla ryska styrkor från ukrainskt territorium. Parlamentet uppmanar kommissionen att agera; detta är inte en lag.
Varje år offentliggör kommissionen en rapport om Ukraina som ligger till grund för en debatt i parlamentet. Denna rapport är ett uppföljningsdokument: den föreslår inga bindande lagstiftningsåtgärder. Parlamentet antog därför sin egen politiska ståndpunkt om situationen i Ukraina och om det svar som Europeiska unionen bör ge.
Ryskt tillbakadragande krävsParlamentet kräver att Ryssland omedelbart och villkorslöst upphör med all sin militära verksamhet i Ukraina och drar tillbaka alla sina styrkor och all sin militära utrustning från hela det ukrainska territoriet, inklusive dess territorialvatten.
Fler vapen till KievDet uppmanar unionen och medlemsstaterna att öka sitt militära bistånd till Ukraina, bland annat luftförsvarssystem (Patriot, SAMP/T, NASAMS, IRIS-T, HAWK) och förmåga till djupgående anfall. Det uppmanar särskilt Tyskland att leverera långdistansmissiler av typen Taurus.
Bindande säkerhetsgarantierParlamentet kräver starka och juridiskt bindande säkerhetsgarantier för Ukraina, likvärdiga med dem i artikel 5 i Washingtonfördraget och artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen, så snart krigstillståndet officiellt har upphört.
LuftskyddszonDet uppmanar en koalition av frivilliga medlemsstater att undersöka möjligheten att inrätta en europeiskt ledd integrerad luftskyddszon med defensivt syfte, som skulle kunna genomföra stridspatruller i luften över icke omstridda områden i Ukraina.
Press på RysslandParlamentet fördömer det partiella uppmjukandet av amerikanska sanktioner mot Ryssland och kritiserar USA:s hållning att göra sina säkerhetsgarantier beroende av att Ukraina drar sig tillbaka från Donbass. Det efterlyser en rättvis och varaktig fred, med ryska skadestånd och ansvar för krigsförbrytelser.
Resolutionen antogs med 460 röster för, 136 emot och 59 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
Denna omröstning innebär ingen juridisk skyldighet för medlemsstaterna eller EU-institutionerna. Den uttrycker Europaparlamentets politiska ståndpunkt om kriget i Ukraina och om vad unionens svar bör vara. Konkret uppmanar den till att skicka fler vapen till Ukraina, inklusive luftförsvarssystem och långdistansmissiler, och att förbereda säkerhetsgarantier för tiden efter kriget. Den begär också att Ukraina ska involveras i alla beslut som rör landet och att Europa ska delta i fredsförhandlingarna. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att agera; detta är inte en lag.
Europaparlamentet antog den 8 juli 2026, med 460 röster mot 136 och 59 nedlagda röster, en resolution som kräver omedelbart och villkorslöst tillbakadragande av ryska styrkor från Ukraina och uppmanar unionen och dess medlemsstater att massivt öka sitt militära stöd till Kiev, inklusive luftförsvarssystem och långdistansrobotar. Det är inte en lag: det är en politisk ståndpunkt. Men den säger en enkel sak: Europa måste sluta betrakta ukrainskt mod som en självklarhet och börja finansiera det som en investering i sin egen säkerhet.
Parlamentet konstaterar att det amerikanska militära stödet minskade med 99 procent 2025. Det är ingen abstraktion: det är signalen till Moskva att tiden arbetar för dem. Som svar kräver resolutionen att leveransen av vapen och ammunition påskyndas och ökas, och betonar att unionen och dess medlemsstater redan är den främsta leverantören av finansiellt och militärt stöd till Ukraina. Mekanismen är enkel: om stödet minskar, minskar Ukrainas förmåga att försvara sig, och Ryssland har ingen anledning att förhandla. Om stödet ökar förutsägbart förändras styrkeförhållandet och diplomatin blir möjlig.
Texten uppmanar särskilt Tyskland att leverera långdistansrobotar av typen Taurus, och övriga medlemsstater att förse Ukraina med ytterligare luftförsvarssystem. För en europeisk medborgare innebär det att skyddet av det egna luftrummet börjar i Ukraina. Varje robot som skjuts ner över Kiev är en robot som inte hotar Warszawa eller Berlin. Kostnaden för väntan mäts i ukrainska liv och i ökade risker för Europa.
Resolutionen kräver starka och rättsligt bindande säkerhetsgarantier för Ukraina, likvärdiga med dem i artikel 5 i Washingtonfördraget och artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen, så snart krigstillståndet officiellt har upphört. Den uppmanar också en koalition av frivilliga medlemsstater att undersöka en europeiskt ledd integrerad luftskyddszon med defensivt syfte, med stridspatruller i luften över icke omstridda områden i Ukraina. Det är inte bindande åtaganden, utan politiska riktlinjer. Deras genomförande kommer att bero på medlemsstaternas vilja, och det är där skon klämmer: säkerhetsgarantier har bara värde om de är trovärdiga, och de är bara trovärdiga om de europeiska militära förmågorna hänger med.
Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att överväga att utse en högt uppsatt europeisk förhandlare med ett tydligt mandat. Det påminner om att ingen beslutar om Ukraina utan Ukraina, och inte om Europa utan Europa. Formeln är riktig, men den kräver att Europa talar med en röst. Men nationella splittringar om vapenleveranser eller säkerhetsgarantier försvagar den europeiska positionen. En ansats grundad på subsidiaritet och marknad skulle här vara effektivare: låta de medlemsstater som vill gå framåt tillsammans, utan att invänta enhällighet, och låta den europeiska försvarsindustrin producera snabbare genom att minska regelhindren. BITDE, som nämns i texten, är ett steg i den riktningen, men den är fortfarande alltför långsam och alltför byråkratisk för att möta brådskan.
Parlamentet fördömer det partiella lättandet av amerikanska sanktioner mot Ryssland och USA:s hållning att villkora sina säkerhetsgarantier med ett ukrainskt tillbakadragande från Donbass. Det uppmanar till att utöka listorna över individuella sanktioner och att hålla sociala medieplattformar ansvariga för spridning av skadligt innehåll, genom en strikt tillämpning av förordningen om digitala tjänster. Den sista punkten förtjänar uppmärksamhet: att anförtro privata plattformar åt att filtrera rysk statlig propaganda kan slå tillbaka mot yttrandefriheten. Kampen mot desinformation måste hålla sig inom lagens ram, inte inom den privata censurens ram. Den verkliga hävstången är transparens i finansieringen och straffrättsligt agerande mot propagandanätverk, inte att delegera censuren till företag.
Europa kan inte begära att Ukraina ska slåss för Europa och samtidigt vägra Ukraina medlen att göra det.
Europaparlamentet antog den 8 juli 2026, med 460 röster mot 136 och 59 nedlagda röster, en resolution som kräver omedelbart och villkorslöst tillbakadragande av ryska styrkor från Ukraina och uppmanar unionen och dess medlemsstater att massivt öka sitt militära stöd till Kiev, inklusive luftförsvarssystem och långdistansrobotar. Det är inte en lag: det är en politisk ståndpunkt. Men den säger en enkel sak: Europa måste sluta betrakta ukrainskt mod som en självklarhet och börja finansiera det som en investering i sin egen säkerhet.
Parlamentet konstaterar att det amerikanska militära stödet minskade med 99 procent 2025. Det är ingen abstraktion: det är signalen till Moskva att tiden arbetar för dem. Som svar kräver resolutionen att leveransen av vapen och ammunition påskyndas och ökas, och betonar att unionen och dess medlemsstater redan är den främsta leverantören av finansiellt och militärt stöd till Ukraina. Mekanismen är enkel: om stödet minskar, minskar Ukrainas förmåga att försvara sig, och Ryssland har ingen anledning att förhandla. Om stödet ökar förutsägbart förändras styrkeförhållandet och diplomatin blir möjlig.
Texten uppmanar särskilt Tyskland att leverera långdistansrobotar av typen Taurus, och övriga medlemsstater att förse Ukraina med ytterligare luftförsvarssystem. För en europeisk medborgare innebär det att skyddet av det egna luftrummet börjar i Ukraina. Varje robot som skjuts ner över Kiev är en robot som inte hotar Warszawa eller Berlin. Kostnaden för väntan mäts i ukrainska liv och i ökade risker för Europa.
Resolutionen kräver starka och rättsligt bindande säkerhetsgarantier för Ukraina, likvärdiga med dem i artikel 5 i Washingtonfördraget och artikel 42.7 i fördraget om Europeiska unionen, så snart krigstillståndet officiellt har upphört. Den uppmanar också en koalition av frivilliga medlemsstater att undersöka en europeiskt ledd integrerad luftskyddszon med defensivt syfte, med stridspatruller i luften över icke omstridda områden i Ukraina. Det är inte bindande åtaganden, utan politiska riktlinjer. Deras genomförande kommer att bero på medlemsstaternas vilja, och det är där skon klämmer: säkerhetsgarantier har bara värde om de är trovärdiga, och de är bara trovärdiga om de europeiska militära förmågorna hänger med.
Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att överväga att utse en högt uppsatt europeisk förhandlare med ett tydligt mandat. Det påminner om att ingen beslutar om Ukraina utan Ukraina, och inte om Europa utan Europa. Formeln är riktig, men den kräver att Europa talar med en röst. Men nationella splittringar om vapenleveranser eller säkerhetsgarantier försvagar den europeiska positionen. En ansats grundad på subsidiaritet och marknad skulle här vara effektivare: låta de medlemsstater som vill gå framåt tillsammans, utan att invänta enhällighet, och låta den europeiska försvarsindustrin producera snabbare genom att minska regelhindren. BITDE, som nämns i texten, är ett steg i den riktningen, men den är fortfarande alltför långsam och alltför byråkratisk för att möta brådskan.
Parlamentet fördömer det partiella lättandet av amerikanska sanktioner mot Ryssland och USA:s hållning att villkora sina säkerhetsgarantier med ett ukrainskt tillbakadragande från Donbass. Det uppmanar till att utöka listorna över individuella sanktioner och att hålla sociala medieplattformar ansvariga för spridning av skadligt innehåll, genom en strikt tillämpning av förordningen om digitala tjänster. Den sista punkten förtjänar uppmärksamhet: att anförtro privata plattformar åt att filtrera rysk statlig propaganda kan slå tillbaka mot yttrandefriheten. Kampen mot desinformation måste hålla sig inom lagens ram, inte inom den privata censurens ram. Den verkliga hävstången är transparens i finansieringen och straffrättsligt agerande mot propagandanätverk, inte att delegera censuren till företag.
Europa kan inte begära att Ukraina ska slåss för Europa och samtidigt vägra Ukraina medlen att göra det.
