Europaparlamentet har antagit en resolution som konstaterar att medlemsstaterna har infört 91 sektorsspecifika skatter på finanssektorn sedan 2008 års kris, vilket kraftigt fragmenterar skattelandskapet. Det begär bättre samordning på unionsnivå, särskilt när det gäller landsspecifik rapportering och kampen mot skatteflykt, och uppmanar kommissionen att undersöka en reform av mervärdesskatten för finansiella tjänster. Parlamentet noterar det aviserade tillbakadragandet av förslaget om en skatt på finansiella transaktioner, utan att vare sig godkänna eller avvisa det. Texten är en resolution: den skapar inte nya bindande regler, den begär att kommissionen och rådet ska agera.
Finansiella tjänster är i allmänhet undantagna från mervärdesskatt i unionen sedan 1977. Detta undantag hindrar banker och försäkringsbolag från att återkräva den mervärdesskatt de betalar på sina inköp, vilket ökar deras kostnader och kan föras vidare till konsumenterna. Samtidigt har medlemsstaterna mångfaldigat de specifika skatterna på finanssektorn, vilket skapar olika regler från land till land. Parlamentet anser att denna fragmentering hämmar gränsöverskridande investeringar och skadar kapitalmarknadsunionen. Det uppmanar kommissionen att utvärdera effekterna av det nuvarande mervärdesskattesystemet och att överväga reformalternativ, inklusive en gränsöverskridande mervärdesskattegrupp och fullständig integrering av försäkringstjänster i mervärdesskatten.
91 sektorsspecifika skatter kartlagdaParlamentet noterar att medlemsstaterna har infört 91 sektorsspecifika skatter på finanssektorn sedan finanskrisen, vilket skapar en stark skattefragmentering och extra administrativa kostnader för leverantörer av finansiella tjänster.
Krav på stärkt samordningDet efterlyser stärkt samordning på unionsnivå, särskilt vid genomförandet av direktivet om minimibeskattning, med robusta regler mot skatteflykt och transparenskrav, i synnerhet landsspecifik rapportering.
Reform av mervärdesskatten ska utredasDet uppmanar kommissionen att undersöka konsekvenserna av det nuvarande mervärdesskattesystemet för finanssektorn, att offentligt dela denna analys och att överväga alternativ för att åtgärda snedvridande effekter, inklusive möjligheten till en gränsöverskridande mervärdesskattegrupp, under förutsättning av transfereringsprissättning och anti-missbruksgarantier.
Försäkring: integrering i mervärdesskattenDet uppmanar kommissionen att bedöma genomförbarheten av att ersätta nationella skatter på försäkringspremier med en fullständig integrering av försäkringstjänster i mervärdesskattesystemet, inom ramen för en eventuell reform av undantaget.
Huvudsäte: rådet uppmanas ageraDet uppmanar rådet att ta ställning till förslaget till direktiv om ett system för beskattning baserat på huvudsäte för mikroföretag samt små och medelstora företag, med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 10 april 2024.
Resolutionen antogs med 418 röster för, 152 emot och 85 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop den 7 juli 2026.
För enskilda personer förändrar denna omröstning inte direkt skatter eller priser. Den banar väg för en framtida reform av mervärdesskatten på finansiella tjänster: om den genomförs skulle banker och försäkringsbolag kunna återkräva ingående mervärdesskatt, vilket skulle kunna minska vissa kostnader, men parlamentet insisterar på att ingen reform får leda till en total merkostnad för hushåll med låga och medelhöga inkomster. Företag, särskilt gränsöverskridande banker och fintechföretag, skulle kunna dra nytta av större rättslig klarhet och minskade administrativa bördor om de nationella reglerna samordnades bättre. Texten begär också mer transparens om den skatt som finanssektorn betalar, vilket skulle kunna stärka sektorns bidrag till de offentliga intäkterna.
Europaparlamentet har antagit en resolution som konstaterar ett enkelt faktum: sedan 2008 har medlemsstaterna infört 91 sektorsspecifika skatter på finanssektorn, utan någon som helst samordning. Man uppmanar kommissionen att utreda en reform av mervärdesskatten och noterar att skatten på finansiella transaktioner har dragits tillbaka. Men texten skapar inga bindande regler: den uppmanar, den vädjar, den uppmuntrar. För banker och försäkringsbolag som verkar i flera länder kvarstår den skattemässiga fragmenteringen i sin helhet, och kostnaden för komplexiteten fortsätter att tynga gränsöverskridande investeringar.
De 91 sektorsspecifika skatter som parlamentet har kartlagt är ingen statistisk detalj. Varje nationell skatt har sina egna regler, sina egna definitioner, sina egna deklarationsförfaranden. För en bank som är verksam i tio medlemsstater innebär det tio skattesystem att behärska, tio uppsättningar formulär, tio tidsplaner. Efterlevnadskostnaden ökar, och den kostnaden vältras över på kunderna eller på aktieägarna. Den skattemässiga fragmenteringen fungerar som en inre tull: den skyddar inhemska aktörer och missgynnar dem som vill växa på europeisk nivå.
Parlamentet har rätt att peka på denna fragmentering. Men dess svar, en icke-bindande resolution som begär samordning, förändrar inte incitamenten. Medlemsstaterna behåller sin skattemässiga suveränitet, och det är deras rätt. Problemet är inte att de beskattar, utan att de beskattar var för sig utan att beakta den samlade effekten på den inre marknaden. En strategi grundad på subsidiaritet skulle inte bestå i att harmonisera uppifrån, utan i att göra samordningen fördelaktig för de stater som väljer den, till exempel genom att möjliggöra enhetliga kontaktpunkter eller gemensamma deklarationer. Texten stannar vid vackra ord.
Kommissionen uppmanas att utvärdera mervärdesskattesystemets inverkan och att överväga alternativ. Det är en begäran om en studie, inte en reform. Men medan studien genomförs fortsätter företagen att betala priset för osäkerheten. Kostnaden för fördröjningen är verklig: gränsöverskridande expansionsprojekt skjuts upp, fintechföretag väljer att växa utanför unionen, kapital rör sig mot mer förutsägbara jurisdiktioner. Parlamentet hade kunnat begära en bindande tidsplan eller akutåtgärder för de mest flagranta fallen av dubbelbeskattning. Det gjorde man inte.
Mervärdesskatteundantaget för finansiella tjänster härstammar från 1977. Då ansågs det administrativt omöjligt att tillämpa mervärdesskatt på komplexa tjänster. Parlamentet erkänner att tekniska framsteg och digitalisering skulle kunna ifrågasätta denna motivering. Men man drar inte konsekvenserna: man begär en studie och sedan en eventuell reform. Det nuvarande undantaget har dock välkända snedvridande effekter. Bankerna kan inte återkräva den mervärdesskatt de betalar på sina inköp, vilket uppmuntrar dem att internalisera tjänster i stället för att lägga ut dem, och därmed begränsa specialisering och innovation. Mindre aktörer och fintechföretag, som inte har samma stordriftsfördelar, missgynnas.
Parlamentet överväger två vägar: en gränsöverskridande mervärdesskattegrupp och fullständig integrering av försäkringstjänster i mervärdesskatten. Den första skulle kunna minska de administrativa kostnaderna, men den är fortfarande frivillig och begränsad av territoriella restriktioner. Den andra skulle ersätta nationella skatter på försäkringspremier med en harmoniserad mervärdesskatt. I båda fallen ligger djävulen i detaljerna: reglerna för internprissättning, skyddet mot missbruk och definitionen av nya tjänster (kryptoaktörer, decentraliserad finansiering) är inte lösta. Texten begär att kommissionen ska utreda genomförbarheten, men fastställer ingen vägledande princip för att förhindra att reformen blir ett byråkratiskt monster.
En mer ambitiös strategi skulle ha varit att slå fast en enkel princip: varje reform av mervärdesskatten på finansiella tjänster måste minska efterlevnadskostnaden och inte öka den totala bördan för konsumenterna. Parlamentet säger detta, men utan någon kontrollmekanism. Man uppmanar kommissionen att offentligt dela sin analys, vilket är ett minimum. Man hade kunnat kräva att varje framtida förslag åtföljs av en oberoende konsekvensbedömning och ett subsidiaritetstest. Så är inte fallet.
91 skatter, 27 system och en resolution som begär en studie: status quo har fortfarande många goda dagar framför sig.
Europaparlamentet har antagit en resolution som konstaterar ett enkelt faktum: sedan 2008 har medlemsstaterna infört 91 sektorsspecifika skatter på finanssektorn, utan någon som helst samordning. Man uppmanar kommissionen att utreda en reform av mervärdesskatten och noterar att skatten på finansiella transaktioner har dragits tillbaka. Men texten skapar inga bindande regler: den uppmanar, den vädjar, den uppmuntrar. För banker och försäkringsbolag som verkar i flera länder kvarstår den skattemässiga fragmenteringen i sin helhet, och kostnaden för komplexiteten fortsätter att tynga gränsöverskridande investeringar.
De 91 sektorsspecifika skatter som parlamentet har kartlagt är ingen statistisk detalj. Varje nationell skatt har sina egna regler, sina egna definitioner, sina egna deklarationsförfaranden. För en bank som är verksam i tio medlemsstater innebär det tio skattesystem att behärska, tio uppsättningar formulär, tio tidsplaner. Efterlevnadskostnaden ökar, och den kostnaden vältras över på kunderna eller på aktieägarna. Den skattemässiga fragmenteringen fungerar som en inre tull: den skyddar inhemska aktörer och missgynnar dem som vill växa på europeisk nivå.
Parlamentet har rätt att peka på denna fragmentering. Men dess svar, en icke-bindande resolution som begär samordning, förändrar inte incitamenten. Medlemsstaterna behåller sin skattemässiga suveränitet, och det är deras rätt. Problemet är inte att de beskattar, utan att de beskattar var för sig utan att beakta den samlade effekten på den inre marknaden. En strategi grundad på subsidiaritet skulle inte bestå i att harmonisera uppifrån, utan i att göra samordningen fördelaktig för de stater som väljer den, till exempel genom att möjliggöra enhetliga kontaktpunkter eller gemensamma deklarationer. Texten stannar vid vackra ord.
Kommissionen uppmanas att utvärdera mervärdesskattesystemets inverkan och att överväga alternativ. Det är en begäran om en studie, inte en reform. Men medan studien genomförs fortsätter företagen att betala priset för osäkerheten. Kostnaden för fördröjningen är verklig: gränsöverskridande expansionsprojekt skjuts upp, fintechföretag väljer att växa utanför unionen, kapital rör sig mot mer förutsägbara jurisdiktioner. Parlamentet hade kunnat begära en bindande tidsplan eller akutåtgärder för de mest flagranta fallen av dubbelbeskattning. Det gjorde man inte.
Mervärdesskatteundantaget för finansiella tjänster härstammar från 1977. Då ansågs det administrativt omöjligt att tillämpa mervärdesskatt på komplexa tjänster. Parlamentet erkänner att tekniska framsteg och digitalisering skulle kunna ifrågasätta denna motivering. Men man drar inte konsekvenserna: man begär en studie och sedan en eventuell reform. Det nuvarande undantaget har dock välkända snedvridande effekter. Bankerna kan inte återkräva den mervärdesskatt de betalar på sina inköp, vilket uppmuntrar dem att internalisera tjänster i stället för att lägga ut dem, och därmed begränsa specialisering och innovation. Mindre aktörer och fintechföretag, som inte har samma stordriftsfördelar, missgynnas.
Parlamentet överväger två vägar: en gränsöverskridande mervärdesskattegrupp och fullständig integrering av försäkringstjänster i mervärdesskatten. Den första skulle kunna minska de administrativa kostnaderna, men den är fortfarande frivillig och begränsad av territoriella restriktioner. Den andra skulle ersätta nationella skatter på försäkringspremier med en harmoniserad mervärdesskatt. I båda fallen ligger djävulen i detaljerna: reglerna för internprissättning, skyddet mot missbruk och definitionen av nya tjänster (kryptoaktörer, decentraliserad finansiering) är inte lösta. Texten begär att kommissionen ska utreda genomförbarheten, men fastställer ingen vägledande princip för att förhindra att reformen blir ett byråkratiskt monster.
En mer ambitiös strategi skulle ha varit att slå fast en enkel princip: varje reform av mervärdesskatten på finansiella tjänster måste minska efterlevnadskostnaden och inte öka den totala bördan för konsumenterna. Parlamentet säger detta, men utan någon kontrollmekanism. Man uppmanar kommissionen att offentligt dela sin analys, vilket är ett minimum. Man hade kunnat kräva att varje framtida förslag åtföljs av en oberoende konsekvensbedömning och ett subsidiaritetstest. Så är inte fallet.
91 skatter, 27 system och en resolution som begär en studie: status quo har fortfarande många goda dagar framför sig.
