Europaparlamentet har gett Österrike tillstånd att ändra sitt bilaterala avtal om vägtransport med Schweiz från den 22 oktober 1958 för att möjliggöra cabotage, det vill säga transport av passagerare mellan två punkter belägna på samma sida av gränsen, i de österrikisk-schweiziska gränsregionerna. Detta tillstånd gäller internationella tjänster med turistbussar och bussar mellan de två länderna och är fortfarande föremål för två villkor: ingen diskriminering mellan transportörer etablerade i unionen och ingen snedvridning av konkurrensen. Texten är parlamentets slutliga ståndpunkt, som redan har accepterats av unionens regeringar; den blir lag efter deras formella godkännande.
Avtalet mellan unionen och Schweiz om transport av varor och passagerare tillåter inte cabotage mellan två punkter i samma land. Cabotagerättigheter som redan föreskrivs i bilaterala avtal före den 21 juni 1999 får dock bibehållas, under förutsättning att reglerna om icke-diskriminering och konkurrens respekteras. Det österrikisk-schweiziska avtalet från 1958 föreskrev inte denna rättighet. Eftersom dessa internationella åtaganden faller under unionens exklusiva behörighet kan Österrike endast ändra sitt avtal med unionens samtycke. Kommissionen hade föreslagit detta tillstånd; parlamentet godkände det.
Tillstånd att ändra 1958 års avtalÖsterrike får tillstånd att ändra det bilaterala avtalet om vägtransport som binder det till Schweiz sedan den 22 oktober 1958, för att införa cabotage vid internationella tjänster för transport av passagerare med turistbussar och bussar mellan de två länderna.
Fem berörda gränsdistriktDet tillåtna cabotaget omfattar endast de administrativa distrikten Bludenz, Bregenz, Dornbirn och Feldkirch i regionen Vorarlberg, samt distriktet Landeck i regionen Tyrolen.
Två kumulativa villkorTillståndet är endast giltigt om det inte förekommer någon diskriminering mellan transportörer etablerade i unionen och ingen snedvridning av konkurrensen.
Skyldighet att informera kommissionenÖsterrike måste informera Europeiska kommissionen om ändringen av avtalet och överlämna texten till det ändrade avtalet till den. Kommissionen måste sedan informera Europaparlamentet och rådet om detta.
Beslutets adressatRepubliken Österrike är den enda adressaten för detta beslut.
Parlamentet antog texten med 654 röster för, 4 röster emot och 1 nedlagd röst, vid en elektronisk omröstning genom namnupprop.
Konkret kommer transportföretag etablerade i Österrike, i de fem nämnda gränsdistrikten, att kunna ta upp passagerare för inrikes resor i Schweiz och vice versa, vid internationella tjänster med turistbuss eller buss. Resenärer i dessa gränsområden skulle därmed kunna få fler direkta förbindelser mellan de två länderna. Transportörer etablerade i unionen får inte diskrimineras i förhållande till schweiziska transportörer, och konkurrensen får inte snedvridas. Denna åtgärd skapar inte en allmän rätt till cabotage i hela unionen: den är begränsad till de namngivna österrikiska distrikten och till förhållandet med Schweiz.
Europaparlamentet har gett Österrike tillstånd att ändra sitt bilaterala vägtransportavtal med Schweiz från den 22 oktober 1958 för att möjliggöra cabotage i fem gränsdistrikt. Texten antogs med 654 röster för, 4 emot och 1 nedlagd röst. Detta beslut är parlamentets slutliga ståndpunkt, redan godkänd av unionens regeringar; det blir lag efter deras formella godkännande. Det är inte en allmän liberalisering av cabotaget, utan en riktad, villkorad och återkallelig öppning.
Cabotage, det vill säga transport av passagerare mellan två punkter belägna på samma sida av gränsen, var hittills förbjudet enligt det österrikisk-schweiziska avtalet från 1958. Europeiska unionen ger Österrike tillstånd att tillåta det, men endast i fem gränsdistrikt och endast vid internationella tjänster med buss och coach mellan de två länderna. Denna geografiska och materiella begränsning är bra: den undviker att öppna en allmän rätt till cabotage i hela unionen, vilket skulle ha utsatt europeiska transportörer för oreglerad konkurrens.
De två villkoren, icke-diskriminering mellan transportörer etablerade i unionen och avsaknad av snedvridning av konkurrensen, är motprestationen för denna öppning. De skyddar europeiska transportörer mot en konkurrensfördel som skulle ges till schweiziska operatörer. Men de förblir vaga begrepp, vars tolkning och kontroll kommer att ankomma på kommissionen och, i sista hand, på domstolen. För företagen innebär detta en begränsad rättssäkerhet: de måste dokumentera sin efterlevnad, vilket innebär en viss administrativ kostnad.
Tillståndet är strikt reglerat: det gäller endast för de namngivna distrikten och för förbindelsen med Schweiz. Ingen klausul om översyn eller revidering föreskrivs. Om marknaden förändras krävs ett nytt politiskt beslut. Detta status quo skyddar etablerade transportörer, men det fryser möjligheterna till utvidgning. Resenärer i gränsområdena skulle kunna dra nytta av ytterligare direkta förbindelser, men endast i dessa fem distrikt. På andra håll ändras ingenting.
Informationsförfarandet kräver att Österrike underrättar kommissionen och överlämnar texten till det ändrade avtalet till den. Kommissionen informerar därefter parlamentet och rådet. Denna mekanism är lätt och proportionerlig. Den skapar inte ett nytt tungt byråkrati, men den upprätthåller en politisk kontroll över en extern exklusiv befogenhet för unionen. Man kan beklaga att det inte finns någon årlig rapport om de konkreta effekterna av denna öppning, men det är inte nödvändigt.
Ett riktat, villkorat och återkalleligt tillstånd: så bör Europa öppna sina marknader, inte genom enhetliga regler.
Europaparlamentet har gett Österrike tillstånd att ändra sitt bilaterala vägtransportavtal med Schweiz från den 22 oktober 1958 för att möjliggöra cabotage i fem gränsdistrikt. Texten antogs med 654 röster för, 4 emot och 1 nedlagd röst. Detta beslut är parlamentets slutliga ståndpunkt, redan godkänd av unionens regeringar; det blir lag efter deras formella godkännande. Det är inte en allmän liberalisering av cabotaget, utan en riktad, villkorad och återkallelig öppning.
Cabotage, det vill säga transport av passagerare mellan två punkter belägna på samma sida av gränsen, var hittills förbjudet enligt det österrikisk-schweiziska avtalet från 1958. Europeiska unionen ger Österrike tillstånd att tillåta det, men endast i fem gränsdistrikt och endast vid internationella tjänster med buss och coach mellan de två länderna. Denna geografiska och materiella begränsning är bra: den undviker att öppna en allmän rätt till cabotage i hela unionen, vilket skulle ha utsatt europeiska transportörer för oreglerad konkurrens.
De två villkoren, icke-diskriminering mellan transportörer etablerade i unionen och avsaknad av snedvridning av konkurrensen, är motprestationen för denna öppning. De skyddar europeiska transportörer mot en konkurrensfördel som skulle ges till schweiziska operatörer. Men de förblir vaga begrepp, vars tolkning och kontroll kommer att ankomma på kommissionen och, i sista hand, på domstolen. För företagen innebär detta en begränsad rättssäkerhet: de måste dokumentera sin efterlevnad, vilket innebär en viss administrativ kostnad.
Tillståndet är strikt reglerat: det gäller endast för de namngivna distrikten och för förbindelsen med Schweiz. Ingen klausul om översyn eller revidering föreskrivs. Om marknaden förändras krävs ett nytt politiskt beslut. Detta status quo skyddar etablerade transportörer, men det fryser möjligheterna till utvidgning. Resenärer i gränsområdena skulle kunna dra nytta av ytterligare direkta förbindelser, men endast i dessa fem distrikt. På andra håll ändras ingenting.
Informationsförfarandet kräver att Österrike underrättar kommissionen och överlämnar texten till det ändrade avtalet till den. Kommissionen informerar därefter parlamentet och rådet. Denna mekanism är lätt och proportionerlig. Den skapar inte ett nytt tungt byråkrati, men den upprätthåller en politisk kontroll över en extern exklusiv befogenhet för unionen. Man kan beklaga att det inte finns någon årlig rapport om de konkreta effekterna av denna öppning, men det är inte nödvändigt.
Ett riktat, villkorat och återkalleligt tillstånd: så bör Europa öppna sina marknader, inte genom enhetliga regler.