Europaparlamentet har antagit en resolution som bekräftar sitt stöd för de miljömässiga målen i det reviderade direktivet om avloppsvatten från tätbebyggelse, samtidigt som man begär ett tillfälligt uppskov med skyldigheterna om utökat producentansvar (EPR), skyldigheterna om kvartär rening och de därmed sammanhängande ekonomiska skyldigheterna. Uppskovet skulle gälla till dess att kommissionen genomför en ny konsekvensbedömning och utvärderar dess slutsatser. Parlamentet begär också ett meddelande senast i slutet av juli 2026 och en ny konsekvensbedömning senast i slutet av 2026. Texten är inte en lag: den uppmanar kommissionen att agera.
Det reviderade direktivet om avloppsvatten från tätbebyggelse, som är i kraft sedan den 1 januari 2025, kräver kvartär rening för att avlägsna mikroföroreningar, bland annat sådana som kommer från läkemedel, och inför ett utökat producentansvar (EPR) för att finansiera denna rening. Det har uppstått oro över kostnaden för dessa skyldigheter och deras potentiella inverkan på tillgången till och priset på läkemedel, särskilt generiska läkemedel. Parlamentet antog en resolution för att begära en tillfällig paus och nya utvärderingar innan dessa skyldigheter tillämpas fullt ut.
Tillfälligt uppskov med skyldigheternaParlamentet begär ett tillfälligt uppskov (ett så kallat suspensivt beslut) med bestämmelserna om EPR, skyldigheterna om kvartär rening och därmed sammanhängande ekonomiska skyldigheter, till dess att kommissionen slutför en ny studie och utvärderar dess slutsatser.
Ny konsekvensbedömning senast i slutet av 2026Kommissionen uppmanas att senast i slutet av 2026 lägga fram en ny konsekvensbedömning som kartlägger vilka ämnen som finns i avloppsvatten från tätbebyggelse, kontrollerar kostnaderna för kvartär rening, fördelar ansvaret på de förorenande sektorerna och identifierar effekterna på tillgången till, överkomligheten och tillgängligheten av läkemedel, särskilt generiska läkemedel och kritiska läkemedel.
Meddelande senast i slutet av juli 2026Kommissionen uppmanas att senast i slutet av juli 2026 offentliggöra ett meddelande som informerar medlemsstaterna om den oberoende studien och de flexibilitetsmöjligheter som direktivet erbjuder för att garantera tillgänglighet, tillgång och överkomlighet för läkemedel.
Skyddsåtgärder vid betydande riskOm den nya konsekvensbedömningen visar på en betydande risk för överkomligheten, tillgången och tillgängligheten av läkemedel, bör kommissionen snabbt anta skyddsåtgärder, inklusive ett tillfälligt uppskov med EPR-skyldigheterna.
Kostnaderna ska bäras av förorenarnaParlamentet betonar att kostnaderna för avancerad rening av avloppsvatten inte bör bäras av skattebetalarna eller vattenkonsumenterna, utan täckas rättvist och proportionellt av de sektorer som bidrar till vattenföroreningarna.
Resolutionen antogs med 294 röster för, 245 röster emot och 28 nedlagda röster vid en omröstning med namnupprop.
För medborgarna innebär denna resolution att skyldigheterna om kvartär rening och EPR tillfälligt kan skjutas upp, vilket kan fördröja investeringar i reningsverk och minska de omedelbara kostnaderna för berörda sektorer. Å andra sidan kan föroreningar från mikroföroreningar bestå under längre tid om uppskovet tillämpas. Parlamentet begär också att kostnaderna inte ska belasta skattebetalarna eller vattenkonsumenterna, utan förorenarna. Kommissionen kommer att behöva lägga fram nya utvärderingar senast i slutet av 2026 och ett meddelande senast i slutet av juli 2026 för att klargöra situationen. Denna resolution är inte en lag: den uppmanar kommissionen att agera, men ändrar inte själva direktivet.
Europaparlamentet begär ett tillfälligt uppskov med skyldigheterna enligt utökat producentansvar (EPR) och med kvartär rening enligt det reviderade direktivet om urbana avloppsvatten. Bakom denna omröstning (294 för, 245 emot, 28 nedlagda röster) ligger en enkel fråga: vem ska betala för reningen av mikroföroreningar, och till vilket pris för tillgången till läkemedel?
Parlamentet förnekar inte direktivets miljömål: det bekräftar sitt stöd för att minska mikroföroreningar och skydda hälsan. Men det konstaterar att kostnaderna för kvartär rening och fördelningen av bördorna mellan förorenande sektorer är alltför osäkra för att kunna påtvingas utan dröjsmål. Det begärda uppskovet är tillfälligt och villkorat: det ska gälla till dess att en ny konsekvensbedömning har genomförts och utvärderats av kommissionen. Det är en frisk fläkt för läkemedelsindustrin och vattenoperatörerna, som därmed undviker förhastade investeringar på grundval av omstridda uppskattningar.
För företagen är frågan konkret: EPR skulle tvinga dem att finansiera reningen av läkemedelsrester, med kostnader som potentiellt kan vältras över på priserna, särskilt för generika. Genom att skjuta upp dessa skyldigheter ger parlamentet tid att kontrollera siffrorna. Men det undanröjer inte osäkerheten: den flyttas till en ny studie vars slutsatser lika gärna kan bekräfta de ursprungliga kostnaderna. Företagen måste alltså förutse, utan att veta om de måste betala i morgon eller i övermorgon.
Det verkliga problemet ligger någon annanstans: parlamentet begär en ny konsekvensbedömning, men ifrågasätter inte själva principen om EPR. Det hade kunnat föreslå ett mer decentraliserat tillvägagångssätt, där medlemsstaterna själva får definiera system anpassade till sina industriella och hälsomässiga förhållanden, i stället för att vänta på en ny centraliserad rapport. Subsidiariteten hade möjliggjort snabbare och mer riktade lösningar.
Parlamentet insisterar: kostnaderna får inte bäras av skattebetalarna eller vattenkonsumenterna, utan av de sektorer som förorenar. Det är principen om att förorenaren betalar, fastställd i artikel 191 i EUF-fördraget. Men det tillfälliga uppskovet skapar ett tomrum: under tiden, vem finansierar den kvartära rening som redan är nödvändig? Det nuvarande direktivet föreskriver att kostnaderna för primär, sekundär och tertiär rening täcks av offentliga medel eller vattenavgifter. I väntan på den nya bedömningen måste reningsverken fortsätta att fungera, och mikroföroreningarna fortsätter att ansamlas.
Parlamentet begär också att kommissionen ska klargöra hur producenter från tredjeländer ska uppfylla EPR-skyldigheterna, för att undvika snedvridning av konkurrensen. Det är en legitim oro: utan tydliga regler kan europeiska företag missgynnas gentemot utländska konkurrenter som inte omfattas av samma krav. Men uppskovet, genom att fördröja genomförandet, fördröjer också klargörandet av dessa regler. Företag som investerar i ren teknik förblir i ovisshet.
Slutligen påminner parlamentet om att kommissionen måste övervaka effekterna på läkemedlens överkomlighet och lägga fram en fullständig utvärdering senast i slutet av 2033 och en annan senast i slutet av 2040. Dessa avlägsna tidsfrister står i kontrast till det akuta läget: läkemedelsbrist är redan en realitet. Ett mer liberalt tillvägagångssätt hade varit att förenkla skyldigheterna, ta bort dubbelarbete och lita på att aktörerna kan innovera, i stället för att stapla studier och rapporter på varandra.
Att skjuta upp skyldigheterna är bra. Att avskaffa eller förenkla dem vore bättre.
Europaparlamentet begär ett tillfälligt uppskov med skyldigheterna enligt utökat producentansvar (EPR) och med kvartär rening enligt det reviderade direktivet om urbana avloppsvatten. Bakom denna omröstning (294 för, 245 emot, 28 nedlagda röster) ligger en enkel fråga: vem ska betala för reningen av mikroföroreningar, och till vilket pris för tillgången till läkemedel?
Parlamentet förnekar inte direktivets miljömål: det bekräftar sitt stöd för att minska mikroföroreningar och skydda hälsan. Men det konstaterar att kostnaderna för kvartär rening och fördelningen av bördorna mellan förorenande sektorer är alltför osäkra för att kunna påtvingas utan dröjsmål. Det begärda uppskovet är tillfälligt och villkorat: det ska gälla till dess att en ny konsekvensbedömning har genomförts och utvärderats av kommissionen. Det är en frisk fläkt för läkemedelsindustrin och vattenoperatörerna, som därmed undviker förhastade investeringar på grundval av omstridda uppskattningar.
För företagen är frågan konkret: EPR skulle tvinga dem att finansiera reningen av läkemedelsrester, med kostnader som potentiellt kan vältras över på priserna, särskilt för generika. Genom att skjuta upp dessa skyldigheter ger parlamentet tid att kontrollera siffrorna. Men det undanröjer inte osäkerheten: den flyttas till en ny studie vars slutsatser lika gärna kan bekräfta de ursprungliga kostnaderna. Företagen måste alltså förutse, utan att veta om de måste betala i morgon eller i övermorgon.
Det verkliga problemet ligger någon annanstans: parlamentet begär en ny konsekvensbedömning, men ifrågasätter inte själva principen om EPR. Det hade kunnat föreslå ett mer decentraliserat tillvägagångssätt, där medlemsstaterna själva får definiera system anpassade till sina industriella och hälsomässiga förhållanden, i stället för att vänta på en ny centraliserad rapport. Subsidiariteten hade möjliggjort snabbare och mer riktade lösningar.
Parlamentet insisterar: kostnaderna får inte bäras av skattebetalarna eller vattenkonsumenterna, utan av de sektorer som förorenar. Det är principen om att förorenaren betalar, fastställd i artikel 191 i EUF-fördraget. Men det tillfälliga uppskovet skapar ett tomrum: under tiden, vem finansierar den kvartära rening som redan är nödvändig? Det nuvarande direktivet föreskriver att kostnaderna för primär, sekundär och tertiär rening täcks av offentliga medel eller vattenavgifter. I väntan på den nya bedömningen måste reningsverken fortsätta att fungera, och mikroföroreningarna fortsätter att ansamlas.
Parlamentet begär också att kommissionen ska klargöra hur producenter från tredjeländer ska uppfylla EPR-skyldigheterna, för att undvika snedvridning av konkurrensen. Det är en legitim oro: utan tydliga regler kan europeiska företag missgynnas gentemot utländska konkurrenter som inte omfattas av samma krav. Men uppskovet, genom att fördröja genomförandet, fördröjer också klargörandet av dessa regler. Företag som investerar i ren teknik förblir i ovisshet.
Slutligen påminner parlamentet om att kommissionen måste övervaka effekterna på läkemedlens överkomlighet och lägga fram en fullständig utvärdering senast i slutet av 2033 och en annan senast i slutet av 2040. Dessa avlägsna tidsfrister står i kontrast till det akuta läget: läkemedelsbrist är redan en realitet. Ett mer liberalt tillvägagångssätt hade varit att förenkla skyldigheterna, ta bort dubbelarbete och lita på att aktörerna kan innovera, i stället för att stapla studier och rapporter på varandra.
Att skjuta upp skyldigheterna är bra. Att avskaffa eller förenkla dem vore bättre.
