Europaparlamentet har antagit en resolution som konstaterar att det styrande partiet i Georgien, Georgiska drömmen, inte bara har pausat utan i praktiken vänt landets EU-integration. Parlamentet uppmanar Europeiska unionen och dess medlemsstater att omedelbart införa riktade personliga sanktioner mot Bidzina Ivanisjvili, hans familj, hans företag, ledarna för Georgiska drömmen, domare, åklagare och andra ansvariga för repressionen. Parlamentet kräver också omedelbar frigivning av alla politiska fångar, däribland den tidigare presidenten Micheil Saakasjvili, och bekräftar sitt stöd för Georgiens suveränitet och territoriella integritet. Texten antogs med 436 röster för, 145 emot och 47 nedlagda röster.
Europeiska kommissionen hade 2025 publicerat en rapport som dokumenterade det demokratiska tillbakagången i Georgien och det faktiska avbrytandet av landets anslutningsprocess till Europeiska unionen. Rapporten konstaterade att de georgiska myndigheterna inte hade genomfört de nio villkor som krävs för status som kandidatland och att de avvek från europeiska normer. Europaparlamentet reagerade genom att anta en resolution som går längre än ett enkelt konstaterande: det kräver sanktioner och fördömer en fullständig omkastning av Georgiens europeiska kurs. Denna resolution är inte en lag: den uttrycker parlamentets politiska ståndpunkt och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att agera.
Personliga sanktioner mot IvanisjviliParlamentet uppmanar Europeiska unionen och dess medlemsstater att utan dröjsmål införa riktade sanktioner mot Bidzina Ivanisjvili, medlemmar av hans familj och hans företag, samt mot de främsta ledarna för Georgiska drömmen, domare, åklagare och andra ansvariga för repressionen och valfusk. Det kräver frysning av Ivanisjvilis tillgångar och samarbete med Storbritannien och Förenta staterna i denna fråga.
Hävande av ungerskt vetoParlamentet uppmanar enträget den nya ungerska regeringen att häva det veto som dess föregångare införde mot riktade sanktioner på unionsnivå mot Bidzina Ivanisjvili och samtliga ledare för Georgiska drömmen. Det uppmanar rådet att undersöka kollektiva mekanismer när enhällighet inte är möjlig, så att unionen kan agera effektivt och enat.
Frigivning av politiska fångarParlamentet kräver omedelbar och ovillkorlig frigivning av alla som fängslats av politiska skäl, inklusive oppositionsledare och tidigare tjänstemän. Det upprepar sitt krav på omedelbar frigivning av den tidigare presidenten Micheil Saakasjvili av humanitära skäl och begär att Europaparlamentets ledamöter ska få obehindrat tillträde till Saakasjvili och andra politiska fångar.
Icke-erkännande av det georgiska parlamentetParlamentet vidhåller sin ståndpunkt att inte erkänna legitimiteten hos det georgiska parlamentet och den president som det har utsett, vilket det kallar ett de facto-parlament med ett enda parti. Det uppmanar unionens företrädare och Europaparlamentets ledamöter att avstå från att träffa företrädare för regimen, med början med den nuvarande de facto-presidenten, så länge repressionen och den demokratiska tillbakagången fortsätter.
Stöd för georgisk suveränitetParlamentet bekräftar sitt orubbliga stöd för Georgiens suveränitet och territoriella integritet och fördömer den ryska ockupationen av regionerna Abchazien och Tschinvali/Sydossetien. Det fördömer utbyggnaden av den ryska flottbasen i Otjamtjire som en kränkning av den territoriella integriteten och ett direkt hot mot säkerheten i Svarta havet, och kräver omedelbart och ovillkorligt tillbakadragande av ryska styrkor.
Resolutionen antogs med 436 röster för, 145 röster emot och 47 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop den 17 juni 2026.
För EU-medborgare innebär denna omröstning att Europaparlamentet formellt begär sanktioner mot georgiska ansvariga, men dessa sanktioner är ännu inte i kraft: de måste godkännas enhälligt av medlemsstaterna i rådet. Konkret skulle de personer som omfattas av dessa sanktioner få sina tillgångar frysta i unionen och förbjudas att resa in i det europeiska området. Parlamentet begär också att Europaparlamentets ledamöter ska kunna besöka Micheil Saakasjvili och andra politiska fångar, och att unionen fortsätter att stödja det georgiska civila samhället och oberoende medier. Denna resolution har inte laga kraft: den uttrycker parlamentets politiska ståndpunkt och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att agera.
Europaparlamentet konstaterar att Georgiska drömmen inte bara har pausat utan vänt Georgiens europeiska bana, och det pekar ut dem man vill se sanktionerade vid namn: Bidzina Ivanisjvili, hans familj, hans företag, partiledarna, domare, åklagare och de medieägare som medverkar. Texten antogs med 436 röster mot 145 och 47 nedlagda röster och är inte en lag: det är politisk press, och allt hänger nu på att medlemsstaterna i rådet är eniga.
En resolution fryser inga konton. Men den fastställer ett mål och gör passivitet kostsamt för dem som väljer den. Genom att peka ut Bidzina Ivanisjvili, hans familj, hans företag, de domare och åklagare som tjänar förtrycket, lämnar parlamentet de diplomatiska beklagandenas register. Det säger vilka som har tagit staten i besittning, och det säger det offentligt, med 436 röster.
Mekanismen är enkel och man måste se den i vitögat: personliga sanktioner hör till rådet, där ett enda veto räcker. Parlamentet uppmanar därför uttryckligen den nya ungerska regeringen att häva sin föregångares blockering och uppmanar rådet att undersöka kollektiva mekanismer när enhällighet är utom räckhåll. Det är den verkliga frågan som ställs: en union som kräver enhällighet för att försvara sina egna värderingar slutar till sist att kräva någonting alls.
Resolutionen beskriver ett konkret maskineri, och det är där den är användbar. En lag om bidrag utvidgar begreppet utländsk finansiering så långt att det blir ett brott som kan ge sex års fängelse, vilket skär av det civila samhället och oberoende medier från allt externt stöd. En ändring av vallagen förbjuder medborgare att rösta från utlandet. Oppositionspartier drabbas av en konstitutionell talan som väckts av 88 parlamentsledamöter. Varje åtgärd sänker kostnaden för förtryck för makten och höjer kostnaden för motstånd för medborgarna.
Parlamentet villkorar därför förbindelserna med myndigheterna med verifierbara reformer och begränsar de politiska kontakterna till det strikt nödvändiga, samtidigt som engagemanget för det civila samhället och oberoende medier upprätthålls. Det är den riktiga avvägningen: att inte behandla regimen som en normal partner, att inte överge dem som kämpar. Nästan 75 procent av georgierna stöder EU-integrationen enligt texten; det är dem unionen måste hålla i sikte, inte de ledare som berövar dem rösträtten.
Texten förblir en politisk rekommendation, utan juridisk skyldighet. En strategi grundad på subsidiaritet och ansvar hade kompletterat pressen med självständiga unilaterala handlingar: de medlemsstater som redan har infört inreseförbud, vilket parlamentet välkomnar, borde samordna sina listor och offentliggöra sina kriterier, i stället för att vänta på en enhällighet som skyddar en enda regerings intressen. Öppenhet om vilka som är utsatta, och varför, är bättre än ännu ett pressmeddelande.
Man måste också mäta kostnaden för förseningen. Varje månad utan sanktioner flyttas tillgångar, omorganiseras strukturer och nätverk etablerar sig, medan konnektivitetsprojekten i Svarta havet väntar på en stabil partner. Fasthet är inte en moralisk pose: det är det som gör en investering möjlig.
En union som kräver enhällighet för att försvara sina värderingar slutar till sist att kräva någonting alls.
Europaparlamentet konstaterar att Georgiska drömmen inte bara har pausat utan vänt Georgiens europeiska bana, och det pekar ut dem man vill se sanktionerade vid namn: Bidzina Ivanisjvili, hans familj, hans företag, partiledarna, domare, åklagare och de medieägare som medverkar. Texten antogs med 436 röster mot 145 och 47 nedlagda röster och är inte en lag: det är politisk press, och allt hänger nu på att medlemsstaterna i rådet är eniga.
En resolution fryser inga konton. Men den fastställer ett mål och gör passivitet kostsamt för dem som väljer den. Genom att peka ut Bidzina Ivanisjvili, hans familj, hans företag, de domare och åklagare som tjänar förtrycket, lämnar parlamentet de diplomatiska beklagandenas register. Det säger vilka som har tagit staten i besittning, och det säger det offentligt, med 436 röster.
Mekanismen är enkel och man måste se den i vitögat: personliga sanktioner hör till rådet, där ett enda veto räcker. Parlamentet uppmanar därför uttryckligen den nya ungerska regeringen att häva sin föregångares blockering och uppmanar rådet att undersöka kollektiva mekanismer när enhällighet är utom räckhåll. Det är den verkliga frågan som ställs: en union som kräver enhällighet för att försvara sina egna värderingar slutar till sist att kräva någonting alls.
Resolutionen beskriver ett konkret maskineri, och det är där den är användbar. En lag om bidrag utvidgar begreppet utländsk finansiering så långt att det blir ett brott som kan ge sex års fängelse, vilket skär av det civila samhället och oberoende medier från allt externt stöd. En ändring av vallagen förbjuder medborgare att rösta från utlandet. Oppositionspartier drabbas av en konstitutionell talan som väckts av 88 parlamentsledamöter. Varje åtgärd sänker kostnaden för förtryck för makten och höjer kostnaden för motstånd för medborgarna.
Parlamentet villkorar därför förbindelserna med myndigheterna med verifierbara reformer och begränsar de politiska kontakterna till det strikt nödvändiga, samtidigt som engagemanget för det civila samhället och oberoende medier upprätthålls. Det är den riktiga avvägningen: att inte behandla regimen som en normal partner, att inte överge dem som kämpar. Nästan 75 procent av georgierna stöder EU-integrationen enligt texten; det är dem unionen måste hålla i sikte, inte de ledare som berövar dem rösträtten.
Texten förblir en politisk rekommendation, utan juridisk skyldighet. En strategi grundad på subsidiaritet och ansvar hade kompletterat pressen med självständiga unilaterala handlingar: de medlemsstater som redan har infört inreseförbud, vilket parlamentet välkomnar, borde samordna sina listor och offentliggöra sina kriterier, i stället för att vänta på en enhällighet som skyddar en enda regerings intressen. Öppenhet om vilka som är utsatta, och varför, är bättre än ännu ett pressmeddelande.
Man måste också mäta kostnaden för förseningen. Varje månad utan sanktioner flyttas tillgångar, omorganiseras strukturer och nätverk etablerar sig, medan konnektivitetsprojekten i Svarta havet väntar på en stabil partner. Fasthet är inte en moralisk pose: det är det som gör en investering möjlig.
En union som kräver enhällighet för att försvara sina värderingar slutar till sist att kräva någonting alls.
