Europaparlamentet har gett sitt godkännande till ingåendet av avtalet mellan Europeiska unionen och Pakistan som ändrar medgivandena för samtliga tullkvoter i EU:s lista CLXXV. Denna lista fastställer de importvolymer till reducerade tullar som EU beviljar sina handelspartner. Avtalet anpassar dessa kvoter efter Förenade kungarikets utträde ur unionen. Texten måste fortfarande formellt antas av rådet innan den träder i kraft.
EU:s lista CLXXV är den lista över tullmedgivanden som har lämnats in till Världshandelsorganisationen. I den fastställs tullkvoter för många produkter, det vill säga kvantiteter som får importeras till en reducerad eller nolltull. Förenade kungarikets utträde ur EU förändrade fördelningen av dessa kvoter mellan EU och Förenade kungariket. Unionen har därför varit tvungen att omförhandla med sina handelspartner, däribland Pakistan, hur dessa kvoter ska fördelas. Avtalet har formen av ett brevutbyte mellan unionen och Pakistan. Rådet har begärt Europaparlamentets godkännande för att kunna ingå avtalet på unionens vägnar.
Godkännande av avtaletParlamentet ger sitt godkännande till ingåendet av EU-Pakistanavtalet som ändrar medgivandena för samtliga tullkvoter i EU:s lista CLXXV.
Anpassning efter brexitAvtalet anpassar fördelningen av EU:s tullkvoter för att ta hänsyn till Förenade kungarikets utträde ur Europeiska unionen.
Översändande av ståndpunktenParlamentets ordförande ska översända parlamentets ståndpunkt till rådet, kommissionen samt till medlemsstaternas och Pakistans regeringar och parlament.
Parlamentet antog texten med 276 röster för, 13 röster emot och 9 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
Detta avtal ändrar inte de tullar som du betalar som konsument. Det justerar hur EU:s tullkvoter fördelas mellan unionen och Förenade kungariket efter brexit. Företag som importerar pakistanska produkter inom ramen för dessa kvoter kommer även fortsättningsvis att omfattas av samma villkor för tillträde till den europeiska marknaden. Handeln mellan EU och Pakistan fortsätter att regleras av samma regler som tidigare, med en uppdaterad fördelning för att ta hänsyn till Förenade kungarikets utträde.
Parlamentet har godkänt EU-Pakistan-avtalet som fördelar tullkvoterna i lista CLXXV på nytt efter britternas utträde. Ett samtyckesomröstning, inte en omförhandling: volymerna och tullarna förblir identiska, endast den andel som tillfaller EU justeras. För importörerna ändras ingenting; för skattebetalarna kvarstår frågan om kostnaden för Brysselmaskineriet.
Brexit delade lista CLXXV i två delar, den förteckning som lämnats till Världshandelsorganisationen och som fastställer de kvantiteter av produkter som får föras in i EU med sänkt eller nolltull. Utan avtal med handelspartnerna skulle kvoterna ha förblivit juridiskt oklara, och importörerna skulle ha drabbats av osäkerhet. Avtalet med Pakistan klargör fördelningen: den brittiska andelen dras tillbaka, den europeiska andelen behålls. Företag som importerar pakistansk textil eller pakistanskt ris inom ramen för dessa kvoter ser varken sina volymer eller sina tullar förändras.
Omröstningen är massiv (276 för, 13 emot, 9 nedlagda), vilket mindre speglar entusiasm än ett tekniskt självklarhet. De grupper som röstade emot eller lade ned sina röster ifrågasatte inte avtalets princip, utan ville kanske markera avstånd till ett förfarande där parlamentet bara kan godkänna eller avvisa i klump, utan att ändra. Det är kännetecknet för samtyckesförfarandet enligt artikel 218.6 i fördraget: ett ja eller ett nej, inget förhandlingsutrymme.
Kostnaden för detta förfarande är verklig: månader av beredning för en text som rådet redan hade färdigställt, och ett parlament reducerat till att bekräfta. En ansats grundad på subsidiaritet hade kunnat anförtro förvaltningen av dessa kvoter åt lättare bilaterala avtal, eller åtminstone föreskriva ett uttryckligt förhandlingsmandat för att undvika att de folkvalda kallas in först när det är dags att säga ja.
Avtalet rör varken de allmänna tullarna, de sanitära normerna eller skyddsklausulerna. Det fördelar bara volymer. För europeiska producenter som konkurrerar med pakistanska importer förblir trycket detsamma: samma kvantiteter, samma sänkta tullar. Frågan om ömsesidighet behandlas inte: Pakistan fortsätter att tillämpa sina egna handelshinder, utan att avtalet kräver större öppenhet.
Den verkliga frågan ligger någon annanstans: lista CLXXV är ett arv från den gemensamma jordbrukspolitiken, och varje omförhandling efter brexit är ett tillfälle att fråga sig om dessa kvoter, ofta ärvda från decennier av protektionism, fortfarande är meningsfulla. Parlamentet hade kunnat utnyttja denna omröstning för att kräva en utvärdering av kvoternas inverkan på europeiska producenter. Det gjorde det inte, och det är ett missat tillfälle att göra handelspolitiken mer accountable.
Ett tekniskt ja som bekräftar en byråkratisk uppdelning, utan att omförhandla volymer eller tullar.
Parlamentet har godkänt EU-Pakistan-avtalet som fördelar tullkvoterna i lista CLXXV på nytt efter britternas utträde. Ett samtyckesomröstning, inte en omförhandling: volymerna och tullarna förblir identiska, endast den andel som tillfaller EU justeras. För importörerna ändras ingenting; för skattebetalarna kvarstår frågan om kostnaden för Brysselmaskineriet.
Brexit delade lista CLXXV i två delar, den förteckning som lämnats till Världshandelsorganisationen och som fastställer de kvantiteter av produkter som får föras in i EU med sänkt eller nolltull. Utan avtal med handelspartnerna skulle kvoterna ha förblivit juridiskt oklara, och importörerna skulle ha drabbats av osäkerhet. Avtalet med Pakistan klargör fördelningen: den brittiska andelen dras tillbaka, den europeiska andelen behålls. Företag som importerar pakistansk textil eller pakistanskt ris inom ramen för dessa kvoter ser varken sina volymer eller sina tullar förändras.
Omröstningen är massiv (276 för, 13 emot, 9 nedlagda), vilket mindre speglar entusiasm än ett tekniskt självklarhet. De grupper som röstade emot eller lade ned sina röster ifrågasatte inte avtalets princip, utan ville kanske markera avstånd till ett förfarande där parlamentet bara kan godkänna eller avvisa i klump, utan att ändra. Det är kännetecknet för samtyckesförfarandet enligt artikel 218.6 i fördraget: ett ja eller ett nej, inget förhandlingsutrymme.
Kostnaden för detta förfarande är verklig: månader av beredning för en text som rådet redan hade färdigställt, och ett parlament reducerat till att bekräfta. En ansats grundad på subsidiaritet hade kunnat anförtro förvaltningen av dessa kvoter åt lättare bilaterala avtal, eller åtminstone föreskriva ett uttryckligt förhandlingsmandat för att undvika att de folkvalda kallas in först när det är dags att säga ja.
Avtalet rör varken de allmänna tullarna, de sanitära normerna eller skyddsklausulerna. Det fördelar bara volymer. För europeiska producenter som konkurrerar med pakistanska importer förblir trycket detsamma: samma kvantiteter, samma sänkta tullar. Frågan om ömsesidighet behandlas inte: Pakistan fortsätter att tillämpa sina egna handelshinder, utan att avtalet kräver större öppenhet.
Den verkliga frågan ligger någon annanstans: lista CLXXV är ett arv från den gemensamma jordbrukspolitiken, och varje omförhandling efter brexit är ett tillfälle att fråga sig om dessa kvoter, ofta ärvda från decennier av protektionism, fortfarande är meningsfulla. Parlamentet hade kunnat utnyttja denna omröstning för att kräva en utvärdering av kvoternas inverkan på europeiska producenter. Det gjorde det inte, och det är ett missat tillfälle att göra handelspolitiken mer accountable.
Ett tekniskt ja som bekräftar en byråkratisk uppdelning, utan att omförhandla volymer eller tullar.
