Den 16 juni 2026 antog Europaparlamentet ny lagstiftning som syftar till att stärka jordbrukarnas ställning i livsmedelsförsörjningskedjan. Texten ändrar tre befintliga förordningar för att förbättra jordbrukarnas förhandlingsstyrka, bland annat genom producentorganisationer och kooperativ, samt för att öka transparensen och rättvisan i avtalen.
Europeiska jordbrukare, särskilt små och medelstora gårdar, står inför en ökande instabilitet på världsmarknaderna, extrema väderfenomen och press på sina inkomster. Europeiska kommissionen föreslog 2024 en översyn av reglerna för att stärka deras ställning i livsmedelskedjan, där de ofta är i en svag position gentemot förädlare och distributörer.
Parlamentet antog sin ståndpunkt vid första behandlingen. De viktigaste åtgärderna omfattar:
Texten antogs med 560 röster för, 75 emot och 25 nedlagda röster.
För konsumenterna syftar denna lagstiftning till att säkerställa en mer hållbar och rättvis livsmedelsförsörjning, med bättre inkomster för jordbrukarna. Märkningen "rättvis" eller "skälig" på produkterna gör det möjligt för medborgarna att göra informerade val. För jordbrukarna ger de nya reglerna mer rättssäkerhet och förhandlingsstyrka, vilket bör stabilisera deras inkomster och uppmuntra unga att etablera sig. Texten måste fortfarande formellt godkännas av EU:s råd innan den träder i kraft.
Europaparlamentet antog den 16 juni 2026, med 560 röster mot 75 och 25 nedlagda röster, en överenskommelse som gör skriftliga avtal obligatoriska för mjölk och de flesta jordbruksprodukter. Under förevändning att stärka jordbrukarnas ställning tillför den framför allt formulär, klausuler och undantag som förhandlats fram mellan myndigheter. Priset som betalas till producenten beror inte på hur många sidor avtalet har.
Artikel 148 i den ändrade förordningen inför ett skriftligt avtal mellan mjölkproducenter och förädlare, uppsamlingsföretag, distributörer eller detaljhandlare. Det uttalade målet är att balansera handelsförhållandena. Men ett obligatoriskt avtal säger ingenting om priset. Om köparen fortfarande är den enda lokala avsättningsmöjligheten och producenterna är utspridda, förändrar undertecknandet av ett dokument inte styrkeförhållandet: det lägger till ett administrativt steg, ofta till nackdel för den minsta aktören, som måste betala för juridisk rådgivning för att granska klausuler som denne inte kan omförhandla.
Medlemsstaterna kan besluta att vissa klausuler om prisindikatorer eller revideringar inte är obligatoriska. Det är en användbar ventil, men den skapar en mosaik av nationella regler: en producent som säljer i flera länder måste anpassa sig till varje regelverk. Den utlovade förenklingen förvandlas till ytterligare komplexitet för dem som passerar gränser.
Den nya artikeln 88a tillåter frivilliga märkningar som "rättvis" eller "skälig" och "kort leveranskedja". Deras användning är frivillig, men villkoren är otydliga: det räcker att priset "anses rättvist och lönsamt av de deltagande jordbrukarna" och att kollektiva initiativ finns. Ingen oberoende kontroll föreskrivs, och kommissionen kan lägga till likvärdiga märkningar genom delegerad akt. Resultatet: självdeklarerade märken som frodas, utan garanti för köparen. Konsumenten betalar mer för ett löfte som inte går att verifiera, och jordbrukare som inte har råd med dessa certifieringar missgynnas.
Undantaget från artikel 101 i fördraget för producentorganisationer behålls och utvidgas, även under erkännandeförfarandet. Det är ett erkännande av att samarbete mellan producenter kan balansera marknaden. Men det förblir reglerat av trösklar (7 procent av unionens mjölkproduktion, 36 procent av den nationella produktionen) och villkor. Dessa trösklar är godtyckliga: de skyddar de stora etablerade aktörerna och hindrar effektiva organisationer från att växa.
Ett obligatoriskt avtal fyller inte jordbrukarens tallrik; det fyller förvaltningens pärmar.
Europaparlamentet antog den 16 juni 2026, med 560 röster mot 75 och 25 nedlagda röster, en överenskommelse som gör skriftliga avtal obligatoriska för mjölk och de flesta jordbruksprodukter. Under förevändning att stärka jordbrukarnas ställning tillför den framför allt formulär, klausuler och undantag som förhandlats fram mellan myndigheter. Priset som betalas till producenten beror inte på hur många sidor avtalet har.
Artikel 148 i den ändrade förordningen inför ett skriftligt avtal mellan mjölkproducenter och förädlare, uppsamlingsföretag, distributörer eller detaljhandlare. Det uttalade målet är att balansera handelsförhållandena. Men ett obligatoriskt avtal säger ingenting om priset. Om köparen fortfarande är den enda lokala avsättningsmöjligheten och producenterna är utspridda, förändrar undertecknandet av ett dokument inte styrkeförhållandet: det lägger till ett administrativt steg, ofta till nackdel för den minsta aktören, som måste betala för juridisk rådgivning för att granska klausuler som denne inte kan omförhandla.
Medlemsstaterna kan besluta att vissa klausuler om prisindikatorer eller revideringar inte är obligatoriska. Det är en användbar ventil, men den skapar en mosaik av nationella regler: en producent som säljer i flera länder måste anpassa sig till varje regelverk. Den utlovade förenklingen förvandlas till ytterligare komplexitet för dem som passerar gränser.
Den nya artikeln 88a tillåter frivilliga märkningar som "rättvis" eller "skälig" och "kort leveranskedja". Deras användning är frivillig, men villkoren är otydliga: det räcker att priset "anses rättvist och lönsamt av de deltagande jordbrukarna" och att kollektiva initiativ finns. Ingen oberoende kontroll föreskrivs, och kommissionen kan lägga till likvärdiga märkningar genom delegerad akt. Resultatet: självdeklarerade märken som frodas, utan garanti för köparen. Konsumenten betalar mer för ett löfte som inte går att verifiera, och jordbrukare som inte har råd med dessa certifieringar missgynnas.
Undantaget från artikel 101 i fördraget för producentorganisationer behålls och utvidgas, även under erkännandeförfarandet. Det är ett erkännande av att samarbete mellan producenter kan balansera marknaden. Men det förblir reglerat av trösklar (7 procent av unionens mjölkproduktion, 36 procent av den nationella produktionen) och villkor. Dessa trösklar är godtyckliga: de skyddar de stora etablerade aktörerna och hindrar effektiva organisationer från att växa.
Ett obligatoriskt avtal fyller inte jordbrukarens tallrik; det fyller förvaltningens pärmar.
