Europaparlamentet antog den 21 maj 2026 en resolution som uppmanar medlemsstaterna att gå utöver de 5 dagars ledighet per år för anhörigvårdare som föreskrivs i direktivet om balans mellan arbete och privatliv och att se till att denna ledighet är korrekt betald. Det kräver också att en europeisk status för anhörigvårdare skapas, en europeisk handlingsplan för att minska ojämlikheten mellan kvinnor och män inom omsorgen, och tillräcklig finansiering av sektorn i EU:s budget 2028-2034. Parlamentet uppmanar kommissionen att agera; detta är inte en lag.
Omkring 6,2 miljoner människor arbetar som formella anhörigvårdare i EU, medan fler än 53 miljoner ger informellt stöd, ofta oavlönat. Kvinnor utför omkring 60 procent av denna informella omsorg och 76 procent av de 49 miljoner formella anhörigvårdarna. Denna ojämna fördelning påverkar lönegapet (38 procent 2024) och pensionsgapet (25 procent 2025) mellan kvinnor och män. Parlamentet anser att tillgång till omsorg är en grundläggande rättighet och att omsorgsansvar inte får vila oproportionerligt på kvinnor.
Anhörigledighet utöver 5 dagarParlamentet uppmanar medlemsstaterna att överskrida miniminivån på 5 dagars anhörigledighet per år som fastställs i direktivet om balans mellan arbete och privatliv och att se till att denna ledighet är korrekt betald för att vara verkligt tillgänglig för alla anhörigvårdare.
En europeisk status för anhörigvårdareDet kräver att en europeisk status för anhörigvårdare skapas, med gemensamma definitioner i hela EU och miniminormer för erkännande och skydd för formella anhörigvårdare, för att minska ojämlikheten mellan medlemsstaterna.
Europeisk handlingsplan för omsorgDet efterlyser en europeisk handlingsplan för att minska ojämlikheten mellan kvinnor och män när det gäller att ta ansvar för familjeåtaganden och stödja formella och informella anhörigvårdare, med inriktning på tillgång till sysselsättning, utbildning, socialt skydd och barnomsorg.
Finansiering av omsorgen 2028-2034Det begär att särskild uppmärksamhet ägnas åt omsorgssektorn inom den fleråriga budgetramen 2028-2034 och att tillräcklig finansiering garanteras för att stödja EU:s omsorgsstrategi.
Återgång till arbete efter en pausDet begär åtgärder för att hjälpa arbetstagare, särskilt kvinnor, som har avbrutit sin karriär för att ta hand om en närstående, att återintegreras på arbetsmarknaden, bland annat genom kompetensutveckling och omskolning.
Resolutionen antogs med 263 röster för, 83 emot och 154 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
Om du tar hand om en närstående som är sjuk, äldre eller har en funktionsnedsättning, begär parlamentet att din anhörigledighet ska överstiga 5 dagar per år och vara korrekt betald. Det kräver också en europeisk status för anhörigvårdare för att få dina färdigheter erkända och skydda dig, samt en handlingsplan och en europeisk budget för att utveckla tillgängliga och överkomliga omsorgstjänster. Dessa krav riktar sig till kommissionen och medlemsstaterna: de skapar ännu inte någon direkt tillämplig rättighet. Kommissionen har meddelat en övergripande europeisk omsorgspakt för 2027, vilket parlamentet välkomnar.
Den 21 maj 2026 antog Europaparlamentet en resolution som uppmanar medlemsstaterna att gå utöver de fem dagars omsorgsledighet som föreskrivs i direktivet om balans mellan arbetsliv och privatliv och att ge bättre ersättning för denna ledighet. Parlamentet kräver också en europeisk status för omsorgsgivare och en handlingsplan för att minska klyftan mellan kvinnor och män inom omsorgen. Men denna text är inte en lag: den skapar förväntningar utan att skapa rättigheter. Omröstningen, 263 för, 83 emot och 154 nedlagda röster, illustrerar ett splittrat parlament i en fråga som fortfarande i första hand är nationell.
Parlamentet röstar här inte om en lag utan om en resolutionsförklaring på eget initiativ. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra mer, utan att kunna tvinga dem. Omsorgsledigheten på fem dagar finns redan i direktivet om balans mellan arbetsliv och privatliv; att begära att gå utöver den är att erkänna att nuvarande miniminivå inte räcker, men det är också att skicka tillbaka beslutet till huvudstäderna. För en omsorgsgivare förändras ingenting så länge en nationell regering inte lagstiftar.
Den europeiska statusen för omsorgsgivare presenteras som ett framsteg. I verkligheten skulle det krävas en rättslig grund och en majoritet i rådet för att skapa den. Under tiden är formella omsorgsgivare fortfarande underkastade olika nationella regler, med löner som är 21 procent lägre än genomsnittet inom långtidsvården. Resolutionen konstaterar detta men rättar inte till något.
Parlamentet begär att omsorgssektorn ska vara en prioritering i den fleråriga budgetramen 2028-2034. Det är där en verklig överföring av pengar sker. Men EU-medel skapar inte hållbara tjänster om de subventionerar strukturer som inte kan leva utan subventioner. Den modell som bör uppmuntras är den som sänker inträdeskostnaden för omsorgsentreprenörer: förenklade tillstånd, erkännande av kompetens, tillgång till mikrokrediter för kvinnor som vill gå från omsorgsgivare till entreprenör, såsom punkt 73 föreslår.
Texten uppmanar också till medvetenhetskampanjer för att uppvärdera omsorgen och bekämpa stereotyper. Varför inte, men en kampanj betalar inte räkningarna. Det verkliga testet blir om medlemsstaterna vågar reformera sin arbetsmarknad och sin beskattning för att göra omsorgsarbetet attraktivt, eller om de föredrar att fortsätta finansiera handlingsplaner utan effekt på nettolönerna.
En resolution som begär mer ledighet utan att betala för den är ett löfte till som riktas till dem som redan bär omsorgens börda.
Den 21 maj 2026 antog Europaparlamentet en resolution som uppmanar medlemsstaterna att gå utöver de fem dagars omsorgsledighet som föreskrivs i direktivet om balans mellan arbetsliv och privatliv och att ge bättre ersättning för denna ledighet. Parlamentet kräver också en europeisk status för omsorgsgivare och en handlingsplan för att minska klyftan mellan kvinnor och män inom omsorgen. Men denna text är inte en lag: den skapar förväntningar utan att skapa rättigheter. Omröstningen, 263 för, 83 emot och 154 nedlagda röster, illustrerar ett splittrat parlament i en fråga som fortfarande i första hand är nationell.
Parlamentet röstar här inte om en lag utan om en resolutionsförklaring på eget initiativ. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att göra mer, utan att kunna tvinga dem. Omsorgsledigheten på fem dagar finns redan i direktivet om balans mellan arbetsliv och privatliv; att begära att gå utöver den är att erkänna att nuvarande miniminivå inte räcker, men det är också att skicka tillbaka beslutet till huvudstäderna. För en omsorgsgivare förändras ingenting så länge en nationell regering inte lagstiftar.
Den europeiska statusen för omsorgsgivare presenteras som ett framsteg. I verkligheten skulle det krävas en rättslig grund och en majoritet i rådet för att skapa den. Under tiden är formella omsorgsgivare fortfarande underkastade olika nationella regler, med löner som är 21 procent lägre än genomsnittet inom långtidsvården. Resolutionen konstaterar detta men rättar inte till något.
Parlamentet begär att omsorgssektorn ska vara en prioritering i den fleråriga budgetramen 2028-2034. Det är där en verklig överföring av pengar sker. Men EU-medel skapar inte hållbara tjänster om de subventionerar strukturer som inte kan leva utan subventioner. Den modell som bör uppmuntras är den som sänker inträdeskostnaden för omsorgsentreprenörer: förenklade tillstånd, erkännande av kompetens, tillgång till mikrokrediter för kvinnor som vill gå från omsorgsgivare till entreprenör, såsom punkt 73 föreslår.
Texten uppmanar också till medvetenhetskampanjer för att uppvärdera omsorgen och bekämpa stereotyper. Varför inte, men en kampanj betalar inte räkningarna. Det verkliga testet blir om medlemsstaterna vågar reformera sin arbetsmarknad och sin beskattning för att göra omsorgsarbetet attraktivt, eller om de föredrar att fortsätta finansiera handlingsplaner utan effekt på nettolönerna.
En resolution som begär mer ledighet utan att betala för den är ett löfte till som riktas till dem som redan bär omsorgens börda.
