Europaparlamentet har godkänt ett reviderat avtal som fastställer nya regler för sina förbindelser med Europeiska kommissionen. Kommissionärerna måste nu närvara vid frågestunden i högst 90 minuter när deras portföljer berörs, och kommissionen måste skriftligen motivera varje begäran om brådskande debatt. Avtalet antogs med 446 röster för, 100 emot och 72 nedlagda röster. Det är den slutliga texten som förhandlats fram med EU:s regeringar; de måste fortfarande ge sitt formella godkännande innan den blir tillämplig.
Ramavtalet från 2010 mellan parlamentet och kommissionen hade inte uppdaterats på länge. Efter parlamentets reform 2024 och översynen av dess arbetsordning i april 2024 ansåg båda institutionerna att det var nödvändigt att förtydliga och stärka samarbetsreglerna. Kommissionen hade genom sin ordförande åtagit sig att se över avtalet för att bättre respektera den institutionella balansen och parlamentets befogenheter.
Frågestund: högst 90 minuterVid frågestunden måste de kommissionärer vars portföljer motsvarar de ställda frågorna närvara, under högst 90 minuter. Tidigare fanns ingen maximal varaktighet eller skyldighet att portföljerna skulle motsvara frågorna.
Begränsat ersättande av kommissionärerEn kommissionär får ersättas av en kompetent högre tjänsteman vid utskottsmöten endast om hans eller hennes närvaro inte uttryckligen har begärts. Tidigare var ett sådant ersättande möjligt i större utsträckning.
Återtagande av förslag: kommissionären närvararNär kommissionen överväger att återta ett förslag måste den ansvariga kommissionären delta i utskottsmöten för att diskutera det. Tidigare fanns inget sådant åtagande.
Motivering av brådskande åtgärderKommissionen måste utan dröjsmål lämna en motivering och fullständig information om exceptionella och brådskande fall som grundar sig på artikel 122 i fördraget, både när begäran läggs fram för parlamentet och efter det att rättsakten har genomförts. Den måste också skriftligen motivera varje begäran om brådskande debatt.
Information om initiativ utanför programmetKommissionen åtar sig att informera parlamentet om politiska initiativ och lagförslag som inte finns i dess arbetsprogram, och att presentera viktiga initiativ i plenum omedelbart efter det att kommissionärskollegiet har antagit dem.
Avtalet antogs med 446 röster för, 100 röster emot och 72 nedlagda röster.
Dessa nya regler syftar till att göra kommissionens arbete mer transparent och mer ansvarigt inför Europaparlamentets folkvalda. I praktiken innebär det att kommissionärerna oftare och mer direkt måste svara på ledamöternas frågor, och medborgarna får bättre insyn i vilka initiativ kommissionen förbereder, även sådana som inte finns i dess officiella program. Kommissionen måste också offentligt förklara varför den vidtar brådskande åtgärder och varför den drar tillbaka vissa förslag. Avtalet måste fortfarande formellt godkännas av EU:s regeringar innan det träder i kraft.
Europaparlamentet godkände den 11 mars 2026, med 446 röster mot 100 och 72 nedlagda röster, ett reviderat ramavtal med kommissionen. Bakom 90 minuter av frågor och skriftliga motiveringar införs en mekanism för politiskt ansvarsutkrävande. Men ett interinstitutionellt avtal minskar inte de offentliga utgifterna eller den regelbörda som företagen möter: det organiserar spårbarheten i besluten. Den verkliga frågan är om denna spårbarhet kommer att påverka de konkreta valen eller förbli en procedurmässig ritual.
Det reviderade ramavtalet fastställer transparenskrav: kommissionen ska informera parlamentet om initiativ som inte finns i dess arbetsprogram och presentera viktiga initiativ i plenum efter att kollegiet har antagit dem. Kommissionärerna ska delta i utskottsmöten, och deras ersättning med en högre tjänsteman ska begränsas till fall där deras närvaro inte uttryckligen har begärts. Dessa regler gör den politiska kontrollen mer förutsägbar, men de minskar inte på något sätt regelvolymen eller efterlevnadskostnaderna för företagen. De lägger till ett lager av procedur: möten, skriftliga motiveringar, information i plenum. Nyttan är demokratisk; kostnaden är administrativ.
Frågan om konsekvensbedömningar är avslöjande. Parlamentet beklagar att kommissionen inte anger om nya lagstiftningsinitiativ kommer att åtföljas av en konsekvensbedömning och inte motiverar varför en sådan saknas. Men avtalet skapar ingen bindande skyldighet: det hänvisar till ett åtagande från kommissionen. En konsekvensbedömning som görs under kommissionens ansvar, även med ett transparent förfarande, förblir ett internt verktyg. För företagen är det viktiga inte att bedömningen finns, utan att den drar slutsatsen att åtgärden är proportionerlig och nödvändig. Utan bindande krav är risken att bedömningen blir en efterhandsjustering.
Artikel 122, som gör det möjligt för rådet att anta exceptionella åtgärder på förslag av kommissionen, illustrerar samma glapp. Kommissionen ska utan dröjsmål lämna en motivering och fullständig information, före och efter genomförandet. Det är ett framsteg för transparensen, men det begränsar inte användningen av denna artikel för att kringgå det ordinarie lagstiftningsförfarandet. En strategi grundad på subsidiaritet skulle ha inneburit att strikt reglera villkoren för att använda artikel 122, till exempel genom att kräva bevis på en verklig nödsituation och en klausul om automatiskt upphörande. Här organiserar man motiveringen, inte begränsningen.
Förstärkningen av parlamentets initiativrätt enligt artikel 225, inklusive rätten att föreslå ändring eller upphävande av befintlig lagstiftning, presenteras som ett framsteg. Det kan faktiskt göra det möjligt att begära upphävande av föråldrade regler. Men mekanismen ligger fortfarande i kommissionens händer, som beslutar om den ska följas upp eller inte. Den förbättrade uppföljningen ändrar inte maktbalansen: kommissionen behåller monopolet på lagstiftningsinitiativ. För entreprenörerna kvarstår osäkerhetskostnaden: ett förslag om upphävande kan ta år att genomföra, och företagen fortsätter att tillämpa regler vars avskaffande har begärts.
Avtalet föreskriver också att kommissionen skriftligen ska motivera varje begäran om brådskande debatt. Det är bra: brådska används ofta för att kringgå debatten. Men även här garanterar motiveringen inte att parlamentet får den tid som behövs för att granska texten. En liberal strategi skulle ha inneburit att begränsa brådskande förfaranden till strikt definierade fall och garantera en minsta granskningsfrist. Texten nöjer sig med att kräva en motivering, utan att reglera praxis.
Ett avtal som organiserar transparens ersätter inte en minskning av regelbördan.
Europaparlamentet godkände den 11 mars 2026, med 446 röster mot 100 och 72 nedlagda röster, ett reviderat ramavtal med kommissionen. Bakom 90 minuter av frågor och skriftliga motiveringar införs en mekanism för politiskt ansvarsutkrävande. Men ett interinstitutionellt avtal minskar inte de offentliga utgifterna eller den regelbörda som företagen möter: det organiserar spårbarheten i besluten. Den verkliga frågan är om denna spårbarhet kommer att påverka de konkreta valen eller förbli en procedurmässig ritual.
Det reviderade ramavtalet fastställer transparenskrav: kommissionen ska informera parlamentet om initiativ som inte finns i dess arbetsprogram och presentera viktiga initiativ i plenum efter att kollegiet har antagit dem. Kommissionärerna ska delta i utskottsmöten, och deras ersättning med en högre tjänsteman ska begränsas till fall där deras närvaro inte uttryckligen har begärts. Dessa regler gör den politiska kontrollen mer förutsägbar, men de minskar inte på något sätt regelvolymen eller efterlevnadskostnaderna för företagen. De lägger till ett lager av procedur: möten, skriftliga motiveringar, information i plenum. Nyttan är demokratisk; kostnaden är administrativ.
Frågan om konsekvensbedömningar är avslöjande. Parlamentet beklagar att kommissionen inte anger om nya lagstiftningsinitiativ kommer att åtföljas av en konsekvensbedömning och inte motiverar varför en sådan saknas. Men avtalet skapar ingen bindande skyldighet: det hänvisar till ett åtagande från kommissionen. En konsekvensbedömning som görs under kommissionens ansvar, även med ett transparent förfarande, förblir ett internt verktyg. För företagen är det viktiga inte att bedömningen finns, utan att den drar slutsatsen att åtgärden är proportionerlig och nödvändig. Utan bindande krav är risken att bedömningen blir en efterhandsjustering.
Artikel 122, som gör det möjligt för rådet att anta exceptionella åtgärder på förslag av kommissionen, illustrerar samma glapp. Kommissionen ska utan dröjsmål lämna en motivering och fullständig information, före och efter genomförandet. Det är ett framsteg för transparensen, men det begränsar inte användningen av denna artikel för att kringgå det ordinarie lagstiftningsförfarandet. En strategi grundad på subsidiaritet skulle ha inneburit att strikt reglera villkoren för att använda artikel 122, till exempel genom att kräva bevis på en verklig nödsituation och en klausul om automatiskt upphörande. Här organiserar man motiveringen, inte begränsningen.
Förstärkningen av parlamentets initiativrätt enligt artikel 225, inklusive rätten att föreslå ändring eller upphävande av befintlig lagstiftning, presenteras som ett framsteg. Det kan faktiskt göra det möjligt att begära upphävande av föråldrade regler. Men mekanismen ligger fortfarande i kommissionens händer, som beslutar om den ska följas upp eller inte. Den förbättrade uppföljningen ändrar inte maktbalansen: kommissionen behåller monopolet på lagstiftningsinitiativ. För entreprenörerna kvarstår osäkerhetskostnaden: ett förslag om upphävande kan ta år att genomföra, och företagen fortsätter att tillämpa regler vars avskaffande har begärts.
Avtalet föreskriver också att kommissionen skriftligen ska motivera varje begäran om brådskande debatt. Det är bra: brådska används ofta för att kringgå debatten. Men även här garanterar motiveringen inte att parlamentet får den tid som behövs för att granska texten. En liberal strategi skulle ha inneburit att begränsa brådskande förfaranden till strikt definierade fall och garantera en minsta granskningsfrist. Texten nöjer sig med att kräva en motivering, utan att reglera praxis.
Ett avtal som organiserar transparens ersätter inte en minskning av regelbördan.
