Europaparlamentet har antagit sin årliga rapport 2025 om bankunionen. Den uppmanar till att snabbt fullborda bankunionen, bland annat genom att fortsätta arbetet med det europeiska insättningsgarantisystemet (EDIS) som tredje pelare, och att fördjupa marknadsintegrationen. Texten efterlyser också ett bättre skydd för permanenta bostäder och en stärkt tillsyn över krypto tillgångar.
Bankunionen vilar på två befintliga pelare: den gemensamma tillsynen av banker och den gemensamma resolutionsmekanismen vid konkurs. En tredje pelare, det europeiska insättningsgarantisystemet (EDIS), har föreslagits sedan 2015 men har aldrig antagits. Parlamentet har länge förespråkat att det införs för att skydda insättningar på lika villkor i hela unionen och minska kopplingen mellan banker och stater. Denna årliga rapport är ett tillfälle för parlamentet att bekräfta sina prioriteringar och rikta sina krav till kommissionen, rådet och tillsynsmyndigheterna.
Snabb fullbordan av bankunionenParlamentet begär att bankunionen ska fullbordas snabbt, bland annat genom att fortsätta arbetet med det europeiska insättningsgarantisystemet (EDIS) som tredje pelare, och genom att anta åtgärder för att fördjupa marknadsintegrationen och underlätta rörligheten för kapital och likviditet inom bankgrupper.
Skydd för permanenta bostäderDet kräver ett adekvat skydd för permanenta bostäder, särskilt för utsatta hushåll, med hänsyn till bostadens storlek och till att låntagaren redan har återbetalat en betydande del av sitt ursprungliga lån (till exempel 50 procent).
Tillsyn över krypto tillgångarParlamentet uppmanar kommissionen, Europeiska bankmyndigheten och de nationella myndigheterna att säkerställa ett strikt, konsekvent och lojalt genomförande och en strikt, konsekvent och lojal tillämpning av förordningen om marknader för krypto tillgångar (MiCA), för att skydda konsumenterna och bekämpa finansiell brottslighet.
Stärk bankresolutionenDet påminner om att vid bankfallissemang ska aktieägare, borgenärer eller sektorsfinansierade mekanismer bära förlusterna först, och offentliga medel användas endast som en sista utväg. Det insisterar på behovet av ett tillräckligt minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder (MREL) för att garantera resolutionsramens trovärdighet.
Ratificering av ESM-fördragetParlamentet uppmanar än en gång till full och heltäckande ratificering av avtalet om ändring av fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), för att stärka euroområdets trovärdighet, resolutionsförmåga och motståndskraft.
Rapporten antogs med 376 röster för, 187 emot och 17 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
Denna rapport är inte en lag: den uttrycker parlamentets politiska ståndpunkt och riktar sig till kommissionen, rådet och tillsynsmyndigheterna. Konkret förespråkar den ett bättre skydd för utsatta låntagare, särskilt när det gäller bostadslån, och en striktare reglering av krypto tillgångar för att skydda konsumenterna. Den begär också att bankkonkurser inte ska finansieras med offentliga medel, utan i första hand av aktieägare och finanssektorn. Dessa krav måste tas upp av kommissionen eller medlemsstaterna för att omvandlas till bindande regler.
Europaparlamentet har antagit sin årliga rapport 2025 om bankunionen med 376 röster mot 187 och 17 nedlagda röster. Det uppmanar kommissionen och rådet att fullborda bankunionen, bland annat genom att inrätta det europeiska insättningsgarantisystemet (EDIS), den tredje pelaren som har saknats sedan 2015. Men bakom denna begäran om fullständighet förblir texten tyst om kostnaden för en sådan mekanism för bankerna och insättarna, och om de hinder som kväver sektorns konkurrenskraft.
Parlamentet kräver en EDIS för att även skydda insättningar i hela unionen och minska kopplingen mellan banker och stater. Målet är lovvärt: i dag är en tysk insättare och en italiensk insättare inte skyddade på samma sätt, och en nationell bankkonkurs kan fortfarande smitta statsskulden. Men texten säger ingenting om kostnaden. En gemensam insättningsgarantifond måste fyllas på av bankerna, och den kostnaden vältras över på kunderna. Utan en marknadsmekanism för att prissätta risken skapar man en ömsesidig ansvarsdelning där de säkraste bankerna betalar för de riskfyllda. Parlamentet nämner bidrag baserade på riskprofil, men utan att precisera hur man ska undvika att de svagaste bankerna subventioneras av de starkaste. En strategi grundad på subsidiaritets- och individansvarsprinciperna borde först ha krävt en oberoende konsekvensbedömning och ett tydligt tak för överföringar mellan nationella system.
Parlamentet begär ett adekvat skydd av primärbostäder, med hänsyn till bostadsyta och återbetalning av minst 50 procent av det ursprungliga lånet. I princip är det legitimt att skydda utsatta hushåll. Men formuleringen är vag: vem definierar bostadsytan? Hur ska återbetalningen kontrolleras? Bankerna måste införa kostsamma kontroller, och den kostnaden vältras över på alla låntagare, även de som inte är utsatta. Ett liberalt alternativ hade varit att låta medlemsstaterna fastställa sina egna skyddsregler utifrån sina bostadsmarknader, i stället för att införa ett enhetligt europeiskt ramverk som bortser från nationella skillnader.
Parlamentet uppmanar till en strikt tillämpning av MiCA och till europeisk tillsyn av icke-bankmässiga intermediärer. Logiken är sund: efter FTX:s kollaps behövs tydliga spelregler. Men akta sig för att förvandla tillsynen till förebyggande byråkrati. Bankerna exponeras allt mer mot icke-bankmässiga fonder, och ett systemiskt stresstest är användbart. Men skapandet av ett nytt europeiskt tillsynslager för icke-bankmässiga intermediärer riskerar att medföra extra kostnader och förseningar för innovativa aktörer, medan Storbritannien och USA går snabbare fram. Parlamentet borde ha krävt en förenkling av befintliga regler innan det lade till nya.
En EDIS utan pris är ett löfte som bankerna kommer att betala och insättarna finansiera.
Europaparlamentet har antagit sin årliga rapport 2025 om bankunionen med 376 röster mot 187 och 17 nedlagda röster. Det uppmanar kommissionen och rådet att fullborda bankunionen, bland annat genom att inrätta det europeiska insättningsgarantisystemet (EDIS), den tredje pelaren som har saknats sedan 2015. Men bakom denna begäran om fullständighet förblir texten tyst om kostnaden för en sådan mekanism för bankerna och insättarna, och om de hinder som kväver sektorns konkurrenskraft.
Parlamentet kräver en EDIS för att även skydda insättningar i hela unionen och minska kopplingen mellan banker och stater. Målet är lovvärt: i dag är en tysk insättare och en italiensk insättare inte skyddade på samma sätt, och en nationell bankkonkurs kan fortfarande smitta statsskulden. Men texten säger ingenting om kostnaden. En gemensam insättningsgarantifond måste fyllas på av bankerna, och den kostnaden vältras över på kunderna. Utan en marknadsmekanism för att prissätta risken skapar man en ömsesidig ansvarsdelning där de säkraste bankerna betalar för de riskfyllda. Parlamentet nämner bidrag baserade på riskprofil, men utan att precisera hur man ska undvika att de svagaste bankerna subventioneras av de starkaste. En strategi grundad på subsidiaritets- och individansvarsprinciperna borde först ha krävt en oberoende konsekvensbedömning och ett tydligt tak för överföringar mellan nationella system.
Parlamentet begär ett adekvat skydd av primärbostäder, med hänsyn till bostadsyta och återbetalning av minst 50 procent av det ursprungliga lånet. I princip är det legitimt att skydda utsatta hushåll. Men formuleringen är vag: vem definierar bostadsytan? Hur ska återbetalningen kontrolleras? Bankerna måste införa kostsamma kontroller, och den kostnaden vältras över på alla låntagare, även de som inte är utsatta. Ett liberalt alternativ hade varit att låta medlemsstaterna fastställa sina egna skyddsregler utifrån sina bostadsmarknader, i stället för att införa ett enhetligt europeiskt ramverk som bortser från nationella skillnader.
Parlamentet uppmanar till en strikt tillämpning av MiCA och till europeisk tillsyn av icke-bankmässiga intermediärer. Logiken är sund: efter FTX:s kollaps behövs tydliga spelregler. Men akta sig för att förvandla tillsynen till förebyggande byråkrati. Bankerna exponeras allt mer mot icke-bankmässiga fonder, och ett systemiskt stresstest är användbart. Men skapandet av ett nytt europeiskt tillsynslager för icke-bankmässiga intermediärer riskerar att medföra extra kostnader och förseningar för innovativa aktörer, medan Storbritannien och USA går snabbare fram. Parlamentet borde ha krävt en förenkling av befintliga regler innan det lade till nya.
En EDIS utan pris är ett löfte som bankerna kommer att betala och insättarna finansiera.
