Den 24 februari 2026, på fyraårsdagen av den ryska invasionen, antog Europaparlamentet en stark resolution för att fördöma aggressionen och definiera de europeiska bidragen till en rättvis fred och hållbar säkerhet för Ukraina. Texten godkändes med 437 röster för, 82 emot och 70 nedlagda röster.
Sedan den 24 februari 2022 har Ryssland fört ett anfallskrig mot Ukraina. Fyra år senare fortsätter konflikten med stora humanitära, ekonomiska och säkerhetsmässiga konsekvenser för Ukraina och Europa. Europaparlamentet har redan antagit flera stödresolutioner, men denna kommer vid en avgörande tidpunkt då diskussioner om en eventuell vapenvila och säkerhetsgarantier intensifieras.
Resolutionen fördömer starkt Rysslands anfallskrig och bekräftar parlamentets orubbliga stöd för Ukrainas oberoende, suveränitet och territoriella integritet inom dess internationellt erkända gränser. Den uppmanar till:
Texten betonar också behovet av en "rättvis fred", det vill säga en fred som respekterar internationell rätt och Ukrainas suveränitet, och inte en påtvingad kapitulation.
Resolutionen antogs med 437 röster för, 82 emot och 70 nedlagda röster. Rösterna emot kom främst från högerextrema grupper och vissa vänsterradikala ledamöter, medan de nedlagda rösterna återspeglar reservationer mot vissa aspekter, särskilt den militära utvidgningen.
Resolutionen har ingen bindande rättsverkan, men den sänder en stark politisk signal. För EU-medborgarna innebär den att EU fortsätter att stödja Ukraina, vilket kan påverka energipriser, säkerheten i Europa och mottagandet av flyktingar. Fortsatta sanktioner mot Ryssland kan också påverka vissa importvaror. Genom att stödja en "rättvis fred" försöker parlamentet undvika en frusen konflikt som skulle hota kontinentens långsiktiga stabilitet.
Den 24 februari 2026 antog Europaparlamentet med 437 röster mot 82 och 70 nedlagda röster en resolution som inte nöjer sig med att minnas: den kräver Rysslands nederlag, ett ovillkorligt tillbakadragande av dess styrkor och säkerhetsgarantier likvärdiga med Natos artikel 5 för Ukraina. En tydlig signal, men som lämnar finansierings- och tvångsproblemet helt olöst.
Parlamentet fastställer ett icke förhandlingsbart villkor: inga sanktioner ska hävas innan ett fredsavtal har förhandlats fram och genomförts varaktigt. Det är ett brott med logiken om förebyggande eftergifter. Ryssland har inget incitament att förhandla seriöst så länge sanktionerna kan lättas utan verifierbar motprestation. Genom att uttryckligen koppla hävandet av sanktioner till genomförandet av ett avtal stärker parlamentet Ukrainas position och berövar Moskva ett medel att splittra européerna.
Men resolutionen säger inte hur man ska få de tveksamma medlemsstaterna med sig. Den uppmanar till sanktioner mot skuggflottan, Rosatom och Roscosmos och till sekundära sanktioner mot kinesiska, iranska och nordkoreanska enheter. Men dessa åtgärder kräver enhällighet i rådet. Texten har lätt för att fördöma de stater som "hindrar" unionens politik, men den föreslår ingen mekanism för att kringgå detta veto. Det är en svaghet: utan ett anpassat beslutsförfarande kommer uppmaningarna att förbli tomma ord. En strategi grundad på subsidiaritet skulle ha inneburit att låta de stater som så önskar gå vidare på egen hand, i stället för att underordna varje steg enhälligheten bland de 27.
Parlamentet begär att kassabehållningen kopplad till de frysta ryska statliga tillgångarna ska användas för att finansiera ett reparationslån till Ukraina. I princip är det självklart: Ryssland måste betala för den förstörelse som landet har orsakat. Men texten förblir undvikande när det gäller de juridiska formerna. Vem ska förvalta lånet? Vilka garantier finns för investerarna? Vilken tidsplan gäller? Parlamentet välkomnar den flexibilitet som artikel 13.5 i förslaget till förordning om stödlånet erbjuder, men denna flexibilitet är ett undantag, inte en hållbar finansieringslösning.
Det verkliga problemet är kostnaden för tiden. Varje månads försening i att inrätta denna mekanism innebär ukrainsk infrastruktur som inte byggs upp, företag som inte startar igen, kapital som inte återvänder. Parlamentet borde ha krävt en bindande tidsplan och en tydlig garanti mekanism, i stället för att nöja sig med ett välvilligt mottagande av ett tekniskt undantag.
Resolutionen välkomnar "koalitionen av frivilliga" och förslaget om en multinationell återförsäkringsstyrka, samtidigt som den beklagar att dessa garantier endast skulle gälla efter en vapenvila. Det är en motsägelse: en säkerhetsgaranti som bara aktiveras efter att striderna upphört har inget avskräckande värde. Ryssland skulle kunna bryta vapenvilan utan att frukta automatisk vedergällning. Texten kräver garantier likvärdiga med Natos artikel 5, men utan att säga vem som ska tillhandahålla dem eller hur de ska utlösas. USA uppmanas uttryckligen att tillhandahålla dem, men parlamentet noterar med oro att den amerikanska administrationen prioriterar "strategisk stabilitet" med Ryssland. Denna klarsyn är välkommen, men den befriar inte Europa från att definiera sin egen garanti, oberoende av Washington.
Industriellt uppmanar parlamentet till att integrera den ukrainska försvarsindustribasen i den europeiska försvarsindustribasen (BITDE) och att häva restriktionerna för användning av västerländska vapen mot militära mål i Ryssland. Det är en åtgärd av sunt förnuft: ett vapen som man förbjuder att använda mot fienden är värdelöst. Men inte heller här löser texten finansieringsfrågan. Det lån på 90 miljarder euro som garanteras av unionen och som beslutades av Europeiska rådet den 18 december 2025 är ett steg, men det är fortfarande otillräckligt med tanke på behovens omfattning. Parlamentet borde ha villkorat sitt stöd med en bindande uppföljningsmekanism för vapenleveranserna, för att undvika att löftena försvinner i det byråkratiska träsket.
En säkerhetsgaranti som bara aktiveras efter vapenvilan är ingen garanti, det är en inbjudan till nästa aggression.
Den 24 februari 2026 antog Europaparlamentet med 437 röster mot 82 och 70 nedlagda röster en resolution som inte nöjer sig med att minnas: den kräver Rysslands nederlag, ett ovillkorligt tillbakadragande av dess styrkor och säkerhetsgarantier likvärdiga med Natos artikel 5 för Ukraina. En tydlig signal, men som lämnar finansierings- och tvångsproblemet helt olöst.
Parlamentet fastställer ett icke förhandlingsbart villkor: inga sanktioner ska hävas innan ett fredsavtal har förhandlats fram och genomförts varaktigt. Det är ett brott med logiken om förebyggande eftergifter. Ryssland har inget incitament att förhandla seriöst så länge sanktionerna kan lättas utan verifierbar motprestation. Genom att uttryckligen koppla hävandet av sanktioner till genomförandet av ett avtal stärker parlamentet Ukrainas position och berövar Moskva ett medel att splittra européerna.
Men resolutionen säger inte hur man ska få de tveksamma medlemsstaterna med sig. Den uppmanar till sanktioner mot skuggflottan, Rosatom och Roscosmos och till sekundära sanktioner mot kinesiska, iranska och nordkoreanska enheter. Men dessa åtgärder kräver enhällighet i rådet. Texten har lätt för att fördöma de stater som "hindrar" unionens politik, men den föreslår ingen mekanism för att kringgå detta veto. Det är en svaghet: utan ett anpassat beslutsförfarande kommer uppmaningarna att förbli tomma ord. En strategi grundad på subsidiaritet skulle ha inneburit att låta de stater som så önskar gå vidare på egen hand, i stället för att underordna varje steg enhälligheten bland de 27.
Parlamentet begär att kassabehållningen kopplad till de frysta ryska statliga tillgångarna ska användas för att finansiera ett reparationslån till Ukraina. I princip är det självklart: Ryssland måste betala för den förstörelse som landet har orsakat. Men texten förblir undvikande när det gäller de juridiska formerna. Vem ska förvalta lånet? Vilka garantier finns för investerarna? Vilken tidsplan gäller? Parlamentet välkomnar den flexibilitet som artikel 13.5 i förslaget till förordning om stödlånet erbjuder, men denna flexibilitet är ett undantag, inte en hållbar finansieringslösning.
Det verkliga problemet är kostnaden för tiden. Varje månads försening i att inrätta denna mekanism innebär ukrainsk infrastruktur som inte byggs upp, företag som inte startar igen, kapital som inte återvänder. Parlamentet borde ha krävt en bindande tidsplan och en tydlig garanti mekanism, i stället för att nöja sig med ett välvilligt mottagande av ett tekniskt undantag.
Resolutionen välkomnar "koalitionen av frivilliga" och förslaget om en multinationell återförsäkringsstyrka, samtidigt som den beklagar att dessa garantier endast skulle gälla efter en vapenvila. Det är en motsägelse: en säkerhetsgaranti som bara aktiveras efter att striderna upphört har inget avskräckande värde. Ryssland skulle kunna bryta vapenvilan utan att frukta automatisk vedergällning. Texten kräver garantier likvärdiga med Natos artikel 5, men utan att säga vem som ska tillhandahålla dem eller hur de ska utlösas. USA uppmanas uttryckligen att tillhandahålla dem, men parlamentet noterar med oro att den amerikanska administrationen prioriterar "strategisk stabilitet" med Ryssland. Denna klarsyn är välkommen, men den befriar inte Europa från att definiera sin egen garanti, oberoende av Washington.
Industriellt uppmanar parlamentet till att integrera den ukrainska försvarsindustribasen i den europeiska försvarsindustribasen (BITDE) och att häva restriktionerna för användning av västerländska vapen mot militära mål i Ryssland. Det är en åtgärd av sunt förnuft: ett vapen som man förbjuder att använda mot fienden är värdelöst. Men inte heller här löser texten finansieringsfrågan. Det lån på 90 miljarder euro som garanteras av unionen och som beslutades av Europeiska rådet den 18 december 2025 är ett steg, men det är fortfarande otillräckligt med tanke på behovens omfattning. Parlamentet borde ha villkorat sitt stöd med en bindande uppföljningsmekanism för vapenleveranserna, för att undvika att löftena försvinner i det byråkratiska träsket.
En säkerhetsgaranti som bara aktiveras efter vapenvilan är ingen garanti, det är en inbjudan till nästa aggression.
