Europaparlamentet har antagit en resolution som beklagar att den venezuelanska amnestilagen misslyckats och kräver att alla som godtyckligt frihetsberövats av politiska skäl friges fullt ut och villkorslöst, varav minst 470 fortfarande hålls orättvist fängslade. Texten insisterar på att denna lag aldrig får skydda dem som begått människorättskränkningar och att EU:s råd inte får häva sanktionerna mot dessa ansvariga förrän betydande framsteg mot en demokratisk övergång har gjorts. Parlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att göra allt för att uppnå dessa resultat.
Amnestilagen för demokratisk samlevnad, som antogs i februari 2026 av den regimkontrollerade församlingen i Venezuela, skulle möjliggöra frigivning av politiska fångar. I praktiken ledde den inte till deras villkorslösa frigivning: minst 470 personer hålls fortfarande fängslade under omänskliga förhållanden, lagen tillämpas endast i begränsade fall och tillämpas inte automatiskt. Dess begränsade räckvidd, avsaknaden av oberoende kontroll och dess diskriminerande tillämpning har inte gett någon grund för politisk försoning. Den 23 april 2026 meddelade Delcy Rodriguez att lagen upphör, vilket parlamentet anser vara ett brott mot konstitutionen och den dömande maktens oberoende.
Villkorslös frigivning krävsParlamentet kräver att alla som godtyckligt frihetsberövats av politiska skäl friges fullt ut och villkorslöst och insisterar på att de fullt ut ska åtnjuta sina medborgerliga och politiska rättigheter.
Inget skydd för torterareAmnestilagen får under inga omständigheter tillämpas för att skydda dem som begått människorättskränkningar, vilka fullt ut måste ställas till ansvar för sina handlingar.
Slut på repressionen och reformerParlamentet uppmanar enträget regimen att omedelbart sätta stopp för repressionen och att reformera de rättsliga, repressiva och valrelaterade institutionerna, bland annat genom att stänga alla anläggningar som används för godtyckligt frihetsberövande, misshandel och tortyr.
Sanktioner behålls under villkorSå länge inga betydande åtgärder har vidtagits för en fredlig demokratisk övergång ledd av Venezuela, inbegripet villkorslös frigivning av alla politiska fångar, återkallande och ogiltigförklarande av alla politiska anklagelser mot oppositionen och upprättandet av en trovärdig färdplan för fria val, bör rådet inte häva sanktionerna mot dem som är ansvariga för människorättskränkningar.
Säkert återvändande garanterasParlamentet kräver att den politiska förföljelsen upphör, att alla restriktioner som ålagts politiska fångar villkorslöst hävs och att ett säkert återvändande utan repressalier garanteras.
Resolutionen antogs med 507 röster för, 31 emot och 35 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
Denna resolution är inte en lag: den uttrycker Europaparlamentets politiska ståndpunkt och uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att pressa på för frigivning av politiska fångar och respekt för mänskliga rättigheter i Venezuela. Den rekommenderar rådet att inte häva sanktionerna mot dem som är ansvariga för människorättskränkningar förrän betydande demokratiska framsteg har uppnåtts. EU-medborgare, inklusive de som har familj eller intressen i Venezuela, berörs av parlamentets engagemang för frigivning av godtyckligt frihetsberövade personer, inklusive europeiska medborgare, och av att de riktade sanktionerna behålls.
En amnestilag som lämnar 470 politiska fångar bakom galler är ingen amnesti, det är en kuliss. Europaparlamentet har sagt det rakt ut: det kräver total och ovillkorlig frigivning av alla godtyckligt frihetsberövade, och varnar rådet för att inte häva sanktionerna mot torterarna förrän den demokratiska övergången har inletts.
Texten som antogs den 30 april 2026 med 507 röster för, 31 emot och 35 nedlagda röster är ingen lag: det är en politisk resolution. Men dess konstaterande är obevekligt. Amnestilagen för demokratisk samlevnad, som röstades igenom i februari 2026 av en regimkontrollerad församling, skulle frigiva de politiska fångarna. Det gjorde den inte. Minst 470 personer hålls fortfarande fängslade, däribland militärer, advokater, journalister, människorättsförsvarare och EU-medborgare. Lagen gäller endast begränsade fall, är inte automatisk och tvingar de fängslade att erkänna falska anklagelser inför en rättvisa som lyder under regimen. Det är ingen amnesti, det är ännu en fälla.
Parlamentet stannar inte vid konstaterandet. Det kräver total och ovillkorlig frigivning av alla politiska fångar och slår fast att amnestin under inga omständigheter får skydda torterarna. Det kräver att alla center för godtyckligt frihetsberövande stängs och att förföljelserna upphör. I sak är logiken enkel: en amnesti som inte frigör är bara ett kommunikationsinstrument. Den låter regimen säga till världen att den gör en gest, medan fängelserna förblir fulla. Parlamentet vägrar denna byteshandel.
Budskapet till rådet är lika tydligt: inget hävande av sanktionerna mot dem som ansvarar för människorättskränkningar förrän betydande åtgärder har vidtagits. Parlamentet ställer tre villkor: ovillkorlig frigivning av alla politiska fångar, återkallande och annullering av alla politiska anklagelser mot oppositionen, och en trovärdig färdplan för fria val. Så länge dessa villkor inte är uppfyllda kvarstår sanktionerna. Det är en hållning av fasthet, inte av naivitet.
Detta tillvägagångssätt har en förtjänst: det kopplar moroten till verifierbara handlingar, inte till löften. Det undviker syndromet med "amnestilagen": en kosmetisk gest som inte förändrar något i fängelsernas verklighet. Genom att kräva bevis före varje eftergift skyddar parlamentet trovärdigheten hos de europeiska sanktionerna. Det påminner också om att övergången måste ledas av venezuelanerna själva, med respekt för deras suveränitet.
En amnesti som lämnar 470 politiska fångar bakom galler är ingen amnesti, det är en kuliss.
En amnestilag som lämnar 470 politiska fångar bakom galler är ingen amnesti, det är en kuliss. Europaparlamentet har sagt det rakt ut: det kräver total och ovillkorlig frigivning av alla godtyckligt frihetsberövade, och varnar rådet för att inte häva sanktionerna mot torterarna förrän den demokratiska övergången har inletts.
Texten som antogs den 30 april 2026 med 507 röster för, 31 emot och 35 nedlagda röster är ingen lag: det är en politisk resolution. Men dess konstaterande är obevekligt. Amnestilagen för demokratisk samlevnad, som röstades igenom i februari 2026 av en regimkontrollerad församling, skulle frigiva de politiska fångarna. Det gjorde den inte. Minst 470 personer hålls fortfarande fängslade, däribland militärer, advokater, journalister, människorättsförsvarare och EU-medborgare. Lagen gäller endast begränsade fall, är inte automatisk och tvingar de fängslade att erkänna falska anklagelser inför en rättvisa som lyder under regimen. Det är ingen amnesti, det är ännu en fälla.
Parlamentet stannar inte vid konstaterandet. Det kräver total och ovillkorlig frigivning av alla politiska fångar och slår fast att amnestin under inga omständigheter får skydda torterarna. Det kräver att alla center för godtyckligt frihetsberövande stängs och att förföljelserna upphör. I sak är logiken enkel: en amnesti som inte frigör är bara ett kommunikationsinstrument. Den låter regimen säga till världen att den gör en gest, medan fängelserna förblir fulla. Parlamentet vägrar denna byteshandel.
Budskapet till rådet är lika tydligt: inget hävande av sanktionerna mot dem som ansvarar för människorättskränkningar förrän betydande åtgärder har vidtagits. Parlamentet ställer tre villkor: ovillkorlig frigivning av alla politiska fångar, återkallande och annullering av alla politiska anklagelser mot oppositionen, och en trovärdig färdplan för fria val. Så länge dessa villkor inte är uppfyllda kvarstår sanktionerna. Det är en hållning av fasthet, inte av naivitet.
Detta tillvägagångssätt har en förtjänst: det kopplar moroten till verifierbara handlingar, inte till löften. Det undviker syndromet med "amnestilagen": en kosmetisk gest som inte förändrar något i fängelsernas verklighet. Genom att kräva bevis före varje eftergift skyddar parlamentet trovärdigheten hos de europeiska sanktionerna. Det påminner också om att övergången måste ledas av venezuelanerna själva, med respekt för deras suveränitet.
En amnesti som lämnar 470 politiska fångar bakom galler är ingen amnesti, det är en kuliss.
