Europaparlamentet har antagit en resolution som kraftfullt fördömer Kinas lag om etnisk enhet och framsteg, antagen den 12 mars 2026, och de assimilationspolitik som den inför. Parlamentet uppmanar Kina att upphäva lagen, EU:s råd att aktivera den globala sanktionsordningen för mänskliga rättigheter mot ansvariga och medlemsstaterna att suspendera sina utlämningsavtal med Kina. Parlamentet kräver också omedelbar frigivning av flera kinesiska politiska fångar. Texten är en politisk ståndpunkt: den skapar ingen direkt rättslig skyldighet.
Lagen om etnisk enhet och framsteg, som antogs av Kinas nationella folkkongress den 12 mars 2026, prioriterar mandarin i utbildning, offentligt liv och medier och begränsar de kulturella, religiösa och språkliga friheterna för flera minoriteter, bland annat tibetaner, hui, uigurer, manchuer och mongoler. Den avviker från 1984 års lag om etniskt regionalt självstyre. Dess extraterritoriella räckvidd gör det möjligt att utomlands åtala personer som anklagas för att undergräva Kinas etniska enhet, vilket parlamentet kallar transnationell repression.
Fördömande av assimilationspolitikenParlamentet fördömer kraftfullt Kinas repressiva assimilationspolitik och de människorättskränkningar som följer av den, särskilt i Tibet, Xinjiang och Inre Mongoliet.
Krav på att lagen upphävsParlamentet uppmanar enträget Kina att upphäva 2026 års lag för att respektera sina internationella skyldigheter avseende icke-diskriminering och skydd av etniska och religiösa minoriteter.
Aktivering av sanktionsordningenParlamentet uppmanar EU:s råd att aktivera den globala sanktionsordningen för mänskliga rättigheter mot de tjänstemän och enheter som ansvarar för utformningen och genomförandet av lagen.
Suspension av utlämningsavtalParlamentet uppmanar enträget alla medlemsstater att suspendera sina utlämningsavtal med Kina för att skydda förföljda personer inom unionen från risken för transnationell repression kopplad till lagens extraterritoriella räckvidd.
Frigivning av politiska fångarParlamentet kräver omedelbar frigivning av Choktrul Dorje Ten Rinpoche, Palden Yeshi, Ilham Tohti (mottagare av Sacharovpriset), Gedhun Choekyi Nyima (den elfte Panchen Lama) och den mongoliska aktivisten Hada, och uppmanar till att fortsätta att föra deras talan gentemot Kina.
Resolutionen antogs med 439 röster för, 52 emot och 71 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
Denna resolution uttrycker Europaparlamentets politiska ståndpunkt. Den skapar ingen rättslig skyldighet för EU eller medlemsstaterna, men den uppmanar rådet att sanktionera kinesiska ansvariga och medlemsstaterna att suspendera sina utlämningsavtal med Kina. Om dessa krav följdes skulle personer som hotas av transnationell repression inom EU:s territorium kunna skyddas bättre. Parlamentet anser att lagen kommer att få stora konsekvenser för förbindelserna mellan unionen och Kina.
Europaparlamentet har antagit en resolution som kraftfullt fördömer den kinesiska lagen om etnisk enhet och framsteg, antagen den 12 mars 2026, och de assimileringspolitik som den inför. Man uppmanar Kina att upphäva lagen, rådet att aktivera det globala sanktionssystemet för mänskliga rättigheter och medlemsstaterna att suspendera sina utlämningsavtal med Kina. Men bortom orden står Europas trovärdighet i frågor om mänskliga rättigheter på spel.
Europaparlamentets resolution är en stark politisk signal. Den beskriver den kinesiska lagen som ett instrument för repressiv assimilering och transnationell repression, och kräver att den upphävs. Den pekar på de extraterritoriella bestämmelserna som gör det möjligt för Peking att utomlands lagföra personer som anklagas för att undergräva Kinas "etniska enhet", och uppmanar medlemsstaterna att suspendera sina utlämningsavtal för att skydda förföljda individer som befinner sig i unionen. I princip är det riktigt. Men en resolution är inte en lag: den tvingar varken rådet att sanktionera eller medlemsstaterna att suspendera något. Parlamentet uppmanar, det beslutar inte.
Mekanismen är enkel: EU:s globala sanktionssystem för mänskliga rättigheter finns redan, men dess aktivering kräver enhällighet bland medlemsstaterna i rådet. Flera europeiska huvudstäder tvekar dock att sanktionera kinesiska tjänstemän av rädsla för ekonomiska repressalier. Parlamentets resolution ändrar inte denna aritmetik. Den sätter politisk press, men skapar inga kostnader för dem som blockerar. Resultatet: uppmaningarna kommer att förbli tomma ord så länge de nationella regeringarna inte betalar det politiska priset för sina val.
Den kinesiska lagens extraterritoriella räckvidd är ett direkt angrepp på de europeiska staternas suveränitet. Genom att tillåta lagföring av personer på EU:s territorium för handlingar begångna utanför Kina ignorerar Peking principen om straffrättens territorialitet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att suspendera sina utlämningsavtal med Kina. Det är en legitim skyddsåtgärd, men den ligger kvar i regeringarnas händer. Vissa medlemsstater, som Italien eller Grekland, har gamla utlämningsavtal och tvekar att suspendera dem av rädsla för diplomatiska eller ekonomiska repressalier.
Parlamentet begär inte att avtalen ska upphöra, bara att de ska suspenderas. Det är en viktig nyans: det handlar inte om att bryta förbindelserna, utan om att skydda individer. Utan en bindande mekanism kommer dock varje medlemsstat att besluta utifrån sina egna intressen. Resolutionen uppmanar också FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att publicera en uppdaterad rapport om 2026 års lag. Även där rör det sig om en from förhoppning: FN har ingen tvångsmakt över Kina.
I stället för att multiplicera icke-bindande uppmaningar skulle EU kunna villkora sina handels- och investeringsavtal med Kina med respekt för de mänskliga rättigheterna. En ansats grundad på ömsesidighet och ansvar: om Kina vill få tillgång till den europeiska marknaden måste man respektera miniminormer. Det skulle skapa en verklig kostnad för Peking, inte bara en deklaration. Parlamentet hade kunnat uppmana kommissionen att omvärdera det övergripande investeringsavtalet mellan EU och Kina mot bakgrund av denna lag. Det gjorde man inte. Det är ett missat tillfälle att koppla ord till handling.
Slutligen kräver resolutionen frigivning av politiska fångar, däribland Ilham Tohti, mottagare av Sacharovpriset. Det är en moralisk plikt. Men utan ekonomisk eller diplomatisk hävstång kommer dessa krav att förbli verkningslösa. Europa måste välja: antingen nöjer man sig med symboliska fördömanden, eller så tar man på sig en maktrelation. Den antagna resolutionen är ett första steg, men den räcker inte för att skydda offren för den kinesiska repressionen.
En resolution som fördömer utan att tvinga lämnar offren ensamma inför repressionen.
Europaparlamentet har antagit en resolution som kraftfullt fördömer den kinesiska lagen om etnisk enhet och framsteg, antagen den 12 mars 2026, och de assimileringspolitik som den inför. Man uppmanar Kina att upphäva lagen, rådet att aktivera det globala sanktionssystemet för mänskliga rättigheter och medlemsstaterna att suspendera sina utlämningsavtal med Kina. Men bortom orden står Europas trovärdighet i frågor om mänskliga rättigheter på spel.
Europaparlamentets resolution är en stark politisk signal. Den beskriver den kinesiska lagen som ett instrument för repressiv assimilering och transnationell repression, och kräver att den upphävs. Den pekar på de extraterritoriella bestämmelserna som gör det möjligt för Peking att utomlands lagföra personer som anklagas för att undergräva Kinas "etniska enhet", och uppmanar medlemsstaterna att suspendera sina utlämningsavtal för att skydda förföljda individer som befinner sig i unionen. I princip är det riktigt. Men en resolution är inte en lag: den tvingar varken rådet att sanktionera eller medlemsstaterna att suspendera något. Parlamentet uppmanar, det beslutar inte.
Mekanismen är enkel: EU:s globala sanktionssystem för mänskliga rättigheter finns redan, men dess aktivering kräver enhällighet bland medlemsstaterna i rådet. Flera europeiska huvudstäder tvekar dock att sanktionera kinesiska tjänstemän av rädsla för ekonomiska repressalier. Parlamentets resolution ändrar inte denna aritmetik. Den sätter politisk press, men skapar inga kostnader för dem som blockerar. Resultatet: uppmaningarna kommer att förbli tomma ord så länge de nationella regeringarna inte betalar det politiska priset för sina val.
Den kinesiska lagens extraterritoriella räckvidd är ett direkt angrepp på de europeiska staternas suveränitet. Genom att tillåta lagföring av personer på EU:s territorium för handlingar begångna utanför Kina ignorerar Peking principen om straffrättens territorialitet. Parlamentet uppmanar medlemsstaterna att suspendera sina utlämningsavtal med Kina. Det är en legitim skyddsåtgärd, men den ligger kvar i regeringarnas händer. Vissa medlemsstater, som Italien eller Grekland, har gamla utlämningsavtal och tvekar att suspendera dem av rädsla för diplomatiska eller ekonomiska repressalier.
Parlamentet begär inte att avtalen ska upphöra, bara att de ska suspenderas. Det är en viktig nyans: det handlar inte om att bryta förbindelserna, utan om att skydda individer. Utan en bindande mekanism kommer dock varje medlemsstat att besluta utifrån sina egna intressen. Resolutionen uppmanar också FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter att publicera en uppdaterad rapport om 2026 års lag. Även där rör det sig om en from förhoppning: FN har ingen tvångsmakt över Kina.
I stället för att multiplicera icke-bindande uppmaningar skulle EU kunna villkora sina handels- och investeringsavtal med Kina med respekt för de mänskliga rättigheterna. En ansats grundad på ömsesidighet och ansvar: om Kina vill få tillgång till den europeiska marknaden måste man respektera miniminormer. Det skulle skapa en verklig kostnad för Peking, inte bara en deklaration. Parlamentet hade kunnat uppmana kommissionen att omvärdera det övergripande investeringsavtalet mellan EU och Kina mot bakgrund av denna lag. Det gjorde man inte. Det är ett missat tillfälle att koppla ord till handling.
Slutligen kräver resolutionen frigivning av politiska fångar, däribland Ilham Tohti, mottagare av Sacharovpriset. Det är en moralisk plikt. Men utan ekonomisk eller diplomatisk hävstång kommer dessa krav att förbli verkningslösa. Europa måste välja: antingen nöjer man sig med symboliska fördömanden, eller så tar man på sig en maktrelation. Den antagna resolutionen är ett första steg, men den räcker inte för att skydda offren för den kinesiska repressionen.
En resolution som fördömer utan att tvinga lämnar offren ensamma inför repressionen.
