Den 10 mars 2026 antog Europaparlamentet en betänkande om allmänhetens tillgång till EU-institutionernas dokument för perioden 2022–2024. Texten utvärderar genomförandet av förordning (EG) nr 1049/2001, som garanterar varje medborgare rätt att ta del av EU-institutionernas dokument. Betänkandet innehåller rekommendationer för att förbättra transparensen och tillgången till information.
Rätten till tillgång till dokument är en hörnsten i den europeiska demokratin. Den gör det möjligt för medborgare, journalister och forskare att granska institutionernas arbete. Betänkandet omfattar åren 2022–2024 och följer på senare rättsfall (särskilt domarna i målen De Capitani och Public.Resource.Org) som klargjort gränserna för denna rätt. Föredraganden, Veronika Cifrová Ostrihoňová (Renew Europe, Slovakien), betonade behovet av att modernisera reglerna inför de digitala utmaningarna.
Parlamentet antog betänkandet med 602 röster för, 9 emot och 8 nedlagda röster. Det kräver bland annat:
Betänkandet kritiserar också institutionernas långsamhet när det gäller att svara på begäranden om tillgång och rekommenderar kortare tidsfrister.
Texten antogs med mycket stor majoritet: 602 ledamöter röstade för, 9 emot och 8 avstod. Detta massiva stöd visar att transparens är en prioriterad fråga över partigränserna.
Även om detta betänkande inte har någon direkt rättslig verkan, sänder det en stark politisk signal. Det kan leda till en översyn av förordningen om tillgång till dokument, vilket skulle underlätta för dig att få information om EU-beslut. Konkret skulle du lättare kunna ta del av lagförslag, interna anteckningar eller mötesprotokoll. Journalister och icke-statliga organisationer skulle också få bättre utredningsmöjligheter. Under tiden kan du redan utöva din rätt genom att skicka en begäran till den berörda institutionen via dess webbplats.
Europaparlamentet antog den 10 mars 2026, med 602 röster mot 9 och 8 nedlagda röster, en resolution som slår dörren i ansiktet i öppenhetens namn. Men bakom den skenbara enigheten ändrar texten inte ett kommatecken i förordning 1049/2001: den konstaterar, den fördömer, den begär. Och det är precis där skon klämmer.
Parlamentet bekräftar att tillgång till dokument är en grundläggande rättighet. Det har rätt. Men en rättighet som institutionerna ostraffat kränker är bara en kuliss. Siffrorna som det citerar är förkrossande: under 2024 mottog kommissionen 6 938 ursprungliga ansökningar och 641 bekräftande ansökningar. Framför allt: i 85 % av de granskade fallen avgjorde den inte inom de lagstadgade tidsfristerna, och i 60 % av fallen översteg förseningen sextio arbetsdagar. En medborgare som väntar tre månader på att få ett dokument har redan förlorat informationens politiska användbarhet.
Resolutionen pekar också på den reviderade interna ram som kommissionen antog 2024. Genom att begränsa definitionen av vad ett "dokument" är, genom att lägga till undantag från registrering och presumtioner för icke-utlämnande, försvagar kommissionen förordningens räckvidd. Parlamentet begär att domstolens rättspraxis respekteras. Men vem bestraffar? Ingen. Texten begär till och med att eventuella sanktioner ska föreskrivas. Det är en bekännelse: i nuvarande läge är öppenheten inte bindande, den är diskretionär.
Rådet är inte sämre. Parlamentet fördömer den LIMITE-märkning som tillämpas på de flesta förberedande dokument i pågående lagstiftningsförfaranden. Konkret innebär det att medborgarna inte kan veta vad deras regering försvarar i Bryssel innan beslutet fattas. Domstolen har dock erkänt tillgång till dokument från rådets arbetsgrupper. Men tillgång måste fortfarande begäras, och rådet vägrar systematiskt att öppna trepartsdokument: dagordningar, fyrkolumnsdokument, protokoll. Öppenheten blir ett privilegium för invigda.
Parlamentet uppmanar rådet att proaktivt offentliggöra medlemsstaternas ståndpunkter. Man mäter avståndet till verkligheten: rådets register innehöll fler än 527 000 dokument i slutet av 2024, men över 72 % var redan tillgängliga. Problemet är inte volymen, det är urvalet. De dokument som räknas, de som belyser maktförhållandena, förblir ogenomskinliga. Resolutionen säger det, men utan direkt effekt.
Den verkliga hävstången är inte att stapla politiska krav, utan att tvinga dem som beslutar att stå till svars. En ansats grundad på subsidiaritet och marknad skulle säga: låt oss göra dokumenten tillgängliga som standard, med strikt definierade undantag och en bindande svarstid, vid äventyr av att beslutet blir ogiltigt. Öppenhet ska vara en kostnad för förvaltningen, inte för medborgaren. Parlamentet föreslår utbildningar, kampanjer, verktyg. Det är användbart, men det ersätter inte sanktionen. Kommissionen och rådet har inget intresse av att skynda på om förseningen förblir konsekvensfri.
Resolutionen begär också en oberoende mekanism för kontroll av klassificeringar, och en regelbunden revision av Europeiska ombudsmannen. Varför inte, under förutsättning att detta organ har beslutanderätt, inte bara rådgivande befogenhet. När det gäller artificiell intelligens kräver parlamentet öppenhet kring algoritmer och träningsdata. Även där kommer det att förbli en from förhoppning utan bindande skyldighet. Företagen vet vad det kostar att inte vara transparenta: de förlorar marknader. Institutionerna förlorar ingenting.
En rättighet utan sanktion är inte en rättighet, det är ett löfte på papper.
Europaparlamentet antog den 10 mars 2026, med 602 röster mot 9 och 8 nedlagda röster, en resolution som slår dörren i ansiktet i öppenhetens namn. Men bakom den skenbara enigheten ändrar texten inte ett kommatecken i förordning 1049/2001: den konstaterar, den fördömer, den begär. Och det är precis där skon klämmer.
Parlamentet bekräftar att tillgång till dokument är en grundläggande rättighet. Det har rätt. Men en rättighet som institutionerna ostraffat kränker är bara en kuliss. Siffrorna som det citerar är förkrossande: under 2024 mottog kommissionen 6 938 ursprungliga ansökningar och 641 bekräftande ansökningar. Framför allt: i 85 % av de granskade fallen avgjorde den inte inom de lagstadgade tidsfristerna, och i 60 % av fallen översteg förseningen sextio arbetsdagar. En medborgare som väntar tre månader på att få ett dokument har redan förlorat informationens politiska användbarhet.
Resolutionen pekar också på den reviderade interna ram som kommissionen antog 2024. Genom att begränsa definitionen av vad ett "dokument" är, genom att lägga till undantag från registrering och presumtioner för icke-utlämnande, försvagar kommissionen förordningens räckvidd. Parlamentet begär att domstolens rättspraxis respekteras. Men vem bestraffar? Ingen. Texten begär till och med att eventuella sanktioner ska föreskrivas. Det är en bekännelse: i nuvarande läge är öppenheten inte bindande, den är diskretionär.
Rådet är inte sämre. Parlamentet fördömer den LIMITE-märkning som tillämpas på de flesta förberedande dokument i pågående lagstiftningsförfaranden. Konkret innebär det att medborgarna inte kan veta vad deras regering försvarar i Bryssel innan beslutet fattas. Domstolen har dock erkänt tillgång till dokument från rådets arbetsgrupper. Men tillgång måste fortfarande begäras, och rådet vägrar systematiskt att öppna trepartsdokument: dagordningar, fyrkolumnsdokument, protokoll. Öppenheten blir ett privilegium för invigda.
Parlamentet uppmanar rådet att proaktivt offentliggöra medlemsstaternas ståndpunkter. Man mäter avståndet till verkligheten: rådets register innehöll fler än 527 000 dokument i slutet av 2024, men över 72 % var redan tillgängliga. Problemet är inte volymen, det är urvalet. De dokument som räknas, de som belyser maktförhållandena, förblir ogenomskinliga. Resolutionen säger det, men utan direkt effekt.
Den verkliga hävstången är inte att stapla politiska krav, utan att tvinga dem som beslutar att stå till svars. En ansats grundad på subsidiaritet och marknad skulle säga: låt oss göra dokumenten tillgängliga som standard, med strikt definierade undantag och en bindande svarstid, vid äventyr av att beslutet blir ogiltigt. Öppenhet ska vara en kostnad för förvaltningen, inte för medborgaren. Parlamentet föreslår utbildningar, kampanjer, verktyg. Det är användbart, men det ersätter inte sanktionen. Kommissionen och rådet har inget intresse av att skynda på om förseningen förblir konsekvensfri.
Resolutionen begär också en oberoende mekanism för kontroll av klassificeringar, och en regelbunden revision av Europeiska ombudsmannen. Varför inte, under förutsättning att detta organ har beslutanderätt, inte bara rådgivande befogenhet. När det gäller artificiell intelligens kräver parlamentet öppenhet kring algoritmer och träningsdata. Även där kommer det att förbli en from förhoppning utan bindande skyldighet. Företagen vet vad det kostar att inte vara transparenta: de förlorar marknader. Institutionerna förlorar ingenting.
En rättighet utan sanktion är inte en rättighet, det är ett löfte på papper.
