Europaparlamentet röstade den 11 mars 2026 för att förlänga till och med den 3 augusti 2027 den tillfälliga ram som gör det möjligt för meddelandetjänstleverantörer att upptäcka och rapportera sexuella övergrepp mot barn på nätet. Men parlamentet skärpte också villkoren: endast redan känt innehåll får upptäckas, ändpunktskryptering utesluts uttryckligen, och all övervakning måste rikta sig mot specifika användare som identifierats i förväg av en domare. Detta är ännu inte den slutliga lagen: texten måste nu förhandlas med medlemsstaternas regeringar.
Förordningen från 2021 hade skapat en tillfällig ram, giltig till och med den 3 augusti 2026, så att meddelandetjänster frivilligt kunde upptäcka och rapportera sexuella övergrepp mot barn. Kommissionen föreslog helt enkelt att skjuta upp detta datum med ett år, utan att ändra reglerna. Parlamentet accepterade förlängningen men utnyttjade denna text för att kraftigt skärpa villkoren för när sådan upptäckt är tillåten. Omröstningen följer på betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Förlängning till och med den 3 augusti 2027Den tillfälliga ramen för upptäckt och rapportering av sexuella övergrepp mot barn på nätet, som skulle ha löpt ut den 3 augusti 2026, förlängs med ett år, till och med den 3 augusti 2027.
Upptäckt begränsad till redan känt innehållEndast upptäckt och borttagning av material som redan är känt som sexuella övergrepp mot barn är tillåtet. Sökning efter nytt eller okatalogiserat innehåll är endast möjlig om leverantören har fått en specifik anmälan om en viss kommunikation, ett visst konto eller en viss interaktion.
Förbud mot att röra krypterade meddelandenInterpersonell kommunikation som skyddas av ändpunktskryptering får under inga omständigheter behandlas, oavsett om krypteringen redan tillämpas, har tillämpats eller ska tillämpas.
Obligatorisk riktning godkänd av domareAll upptäckt måste rikta sig mot enskilda användare eller specifika grupper som identifierats i förväg av en behörig rättslig myndighet, baserat på rimlig misstanke om koppling till material med sexuella övergrepp mot barn.
Reglerade teknologierDe teknologier som används måste vara state of the art, så integritetsvänliga som möjligt och inte kunna härleda kommunikationens innehåll. De får endast upptäcka mönster som avslöjar sexuella övergrepp mot barn.
Parlamentet antog texten med 458 röster för, 103 emot och 63 nedlagda röster vid en elektronisk omröstning med namnupprop.
För användare av meddelandetjänster stärker texten skyddsåtgärderna: dina ändpunktskrypterade konversationer kan inte skannas, och du kan endast övervakas om en domare specifikt har identifierat dig som misstänkt. Meddelandetjänstleverantörer får sina möjligheter till upptäckt begränsade till endast redan känt innehåll och specifika anmälningar, med teknologier som inte får kunna läsa innehållet i dina meddelanden. Förlängningen till augusti 2027 förhindrar ett rättsligt tomrum, men parlamentet måste fortfarande förhandla med medlemsstaterna innan dessa regler slutgiltigt börjar gälla.
Europaparlamentet antog den 11 mars 2026, med 458 röster mot 103 och 63 nedlagda röster, en ettårig förlängning av den tillfälliga ramen för frivillig upptäckt av sexuella övergrepp mot barn online, till den 3 augusti 2027. Men framför allt införde det strikta skyddsräcken: endast redan kända material kan upptäckas, end-to-end-kryptering utesluts uttryckligen, och all riktad övervakning måste först godkännas av en domare. Det är ännu inte den slutliga lagen: texten måste förhandlas med medlemsstaterna.
Parlamentet valde att kraftigt begränsa den frivilliga upptäckten. Å ena sidan förlänger det den tillfälliga ramen och undviker ett juridiskt tomrum. Å andra sidan begränsar det upptäckten till enbart redan registrerade material av sexuella övergrepp mot barn. Sökning efter nya material eller grooming är endast möjlig efter en precis anmälan från en användare, en betrodd anmälare eller en offentlig organisation. Konkret innebär det att leverantörer inte längre kan skanna meddelanden brett i jakt på nya offer. Detta tillvägagångssätt minskar riskerna för intrång i privatlivet, men det riskerar att släppa igenom nya material i brist på förhandsanmälan.
Det uttryckliga uteslutandet av end-to-end-kryptering är ett tungt beslut. Det innebär att krypterade meddelandetjänster som WhatsApp eller Signal under inga omständigheter kan analyseras, inte ens för att upptäcka övergrepp. De judiciella myndigheterna måste nöja sig med anmälningar och icke-krypterat material. För användarna är det en stark garanti: deras privata konversationer förblir privata. Men för utredarna är det ett stort hinder, eftersom kriminella nätverk i allt högre grad använder dessa kanaler.
Kravet på förhandsgodkännande från domstol för att rikta in sig på specifika användare tillför ett välkommet kontrollager. Det förhindrar massövervakning och kräver rimliga misstankar. Det saktar dock ned utredningarna och skulle kunna avskräcka leverantörer från att anmäla brådskande fall. Texten försöker förena säkerhetskrav och friheter, men lutar klart mot skydd av privatlivet.
Meddelandeleverantörerna ser sina skyldigheter bli allt mer komplexa. De måste införa teknik som överensstämmer med bästa tillgängliga praxis, så lite integritetskränkande som möjligt och oförmögen att härleda kommunikationens innehåll. Dessa tekniska krav innebär en betydande efterlevnadskostnad, särskilt för små företag. De skulle kunna hämma innovation och konkurrens i sektorn.
För medborgarna stärker texten skyddet av privatlivet, men den skapar också en illusion av säkerhet. Sexuella övergrepp mot barn kommer inte att försvinna bara för att krypterade meddelandetjänster utesluts. Kriminella kommer att vända sig till kanaler som inte omfattas eller använda kringgående metoder. Prioriteringen borde vara att stärka polisiärt och judiciellt samarbete, snarare än att multiplicera tekniska skyddsräcken.
Ett tillvägagångssätt grundat på subsidiaritet och marknad skulle ha inneburit att låta medlemsstaterna definiera sina egna regler utifrån sina rättstraditioner och kapaciteter. Det skulle också ha kunnat uppmuntra leverantörer att utveckla verktyg för frivillig upptäckt, utan att införa enhetliga skyldigheter. Parlamentet valde den reglerande vägen, med risken att bromsa lokala initiativ.
Förlänga med ett år, men låsa krypteringen: Parlamentet skyddar privatlivet utan att garantera skyddet av barn.
Europaparlamentet antog den 11 mars 2026, med 458 röster mot 103 och 63 nedlagda röster, en ettårig förlängning av den tillfälliga ramen för frivillig upptäckt av sexuella övergrepp mot barn online, till den 3 augusti 2027. Men framför allt införde det strikta skyddsräcken: endast redan kända material kan upptäckas, end-to-end-kryptering utesluts uttryckligen, och all riktad övervakning måste först godkännas av en domare. Det är ännu inte den slutliga lagen: texten måste förhandlas med medlemsstaterna.
Parlamentet valde att kraftigt begränsa den frivilliga upptäckten. Å ena sidan förlänger det den tillfälliga ramen och undviker ett juridiskt tomrum. Å andra sidan begränsar det upptäckten till enbart redan registrerade material av sexuella övergrepp mot barn. Sökning efter nya material eller grooming är endast möjlig efter en precis anmälan från en användare, en betrodd anmälare eller en offentlig organisation. Konkret innebär det att leverantörer inte längre kan skanna meddelanden brett i jakt på nya offer. Detta tillvägagångssätt minskar riskerna för intrång i privatlivet, men det riskerar att släppa igenom nya material i brist på förhandsanmälan.
Det uttryckliga uteslutandet av end-to-end-kryptering är ett tungt beslut. Det innebär att krypterade meddelandetjänster som WhatsApp eller Signal under inga omständigheter kan analyseras, inte ens för att upptäcka övergrepp. De judiciella myndigheterna måste nöja sig med anmälningar och icke-krypterat material. För användarna är det en stark garanti: deras privata konversationer förblir privata. Men för utredarna är det ett stort hinder, eftersom kriminella nätverk i allt högre grad använder dessa kanaler.
Kravet på förhandsgodkännande från domstol för att rikta in sig på specifika användare tillför ett välkommet kontrollager. Det förhindrar massövervakning och kräver rimliga misstankar. Det saktar dock ned utredningarna och skulle kunna avskräcka leverantörer från att anmäla brådskande fall. Texten försöker förena säkerhetskrav och friheter, men lutar klart mot skydd av privatlivet.
Meddelandeleverantörerna ser sina skyldigheter bli allt mer komplexa. De måste införa teknik som överensstämmer med bästa tillgängliga praxis, så lite integritetskränkande som möjligt och oförmögen att härleda kommunikationens innehåll. Dessa tekniska krav innebär en betydande efterlevnadskostnad, särskilt för små företag. De skulle kunna hämma innovation och konkurrens i sektorn.
För medborgarna stärker texten skyddet av privatlivet, men den skapar också en illusion av säkerhet. Sexuella övergrepp mot barn kommer inte att försvinna bara för att krypterade meddelandetjänster utesluts. Kriminella kommer att vända sig till kanaler som inte omfattas eller använda kringgående metoder. Prioriteringen borde vara att stärka polisiärt och judiciellt samarbete, snarare än att multiplicera tekniska skyddsräcken.
Ett tillvägagångssätt grundat på subsidiaritet och marknad skulle ha inneburit att låta medlemsstaterna definiera sina egna regler utifrån sina rättstraditioner och kapaciteter. Det skulle också ha kunnat uppmuntra leverantörer att utveckla verktyg för frivillig upptäckt, utan att införa enhetliga skyldigheter. Parlamentet valde den reglerande vägen, med risken att bromsa lokala initiativ.
Förlänga med ett år, men låsa krypteringen: Parlamentet skyddar privatlivet utan att garantera skyddet av barn.
