Den 11 mars 2026 antog Europaparlamentet en resolution om sociala prioriteringar och sysselsättningsprioriteringar för den europeiska terminen 2026. Texten, som företräds av ledamoten Nela Riehl, fastställer parlamentets ståndpunkt om samordning av den ekonomiska politiken i EU, med fokus på kvalitetsarbete, socialt skydd och inkludering.
Den europeiska terminen är en årlig cykel för samordning av medlemsstaternas ekonomiska och budgetpolitiska politik. Varje år offentliggör Europeiska kommissionen riktlinjer som parlamentet granskar och röstar om en resolution. För 2026 äger debatten rum i en kontext av återhämtning efter pandemin, inflationstryck och demografiska utmaningar. Parlamentet betonar behovet av att förena budgetdisciplin med sociala investeringar.
I sin resolution:
Resolutionen antogs med 404 röster för, 208 emot och 20 nedlagda röster. Detta breda stöd återspeglar en samsyn mellan de viktigaste politiska grupperna om behovet av att upprätthålla en stark social dimension i den europeiska ekonomiska samordningen.
Även om denna resolution inte direkt skapar nya lagar, påverkar den de rekommendationer som kommissionen kommer att rikta till medlemsstaterna. Konkret kan den uppmuntra din regering att:
Som medborgare kan du följa de specifika rekommendationerna för ditt land och delta i nationella samråd om den europeiska terminen.
Europaparlamentet har antagit en resolution som förvandlar Europeiska planeringsterminen till en maskin för att producera sociala mål, utan att röra de mekanismer som i praktiken avgör utgifterna. Omröstningen (404 för, 208 emot, 20 nedlagda röster) skapar ingen juridisk skyldighet, men den slår fast en kurs: en ekonomisk samordning som ständigt lastas med fler uppdrag, utan att någon bär den politiska kostnaden.
Europeiska planeringsterminen är en årlig cykel för samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik och budgetpolitik. Genom att integrera målen i den europeiska pelaren för sociala rättigheter som referenskriterier vill parlamentet att fattigdom, ungdomsarbetslöshet eller sysselsättningsgapet för personer med funktionsnedsättning ska väga lika tungt som det offentliga underskottet. Problemet är inte att mäta dessa realiteter, utan att tro att ett extra indikatorramverk skapar jobb eller lyfter barn ur fattigdom. Varje nytt mål lägger till ett lager rapportering, inte en euro i tillväxt.
Parlamentet kräver dessutom en särskild budget på 20 miljarder euro för den europeiska barngarantin och en minimitilldelning på 5 procent av ESF+-medlen till barnfattigdom. Dessa belopp riktas till budgetmyndigheten, men de säger ingenting om hur pengarna kommer att spenderas. Erfarenheten från strukturfonderna visar att absorptionsgraden och utgifternas effektivitet varierar kraftigt beroende på de nationella förvaltningarna. Att fastställa ett utgiftsgolv utan resultatvillkor belönar de stater som spenderar mest, inte de som uppnår resultat.
Resolutionen hävdar att planeringsterminen måste respektera subsidiariteten och de nationella befogenheterna. Men samtidigt begär den att de landsspecifika rekommendationerna ska bedöma de nationella budgetarnas överensstämmelse med minimiresurserna för kampen mot barnfattigdom. Med andra ord skulle Bryssel fastställa utgiftsprioriteringen, och medlemsstaterna skulle bära det politiska ansvaret för genomförandet. Denna ansvarsöverföring utan maktöverföring är precis vad medborgarna kritiserar unionen för: mål som beslutas någon annanstans, kostnader som bärs här.
Parlamentet begär också att arbetsmarknadens parter och det civila samhället systematiskt ska involveras i planeringsterminen. På papperet är det en god avsikt. I praktiken tillför det obligatoriska samråd och tidsfrister, utan att man vet vem som fattar det slutliga beslutet. För ett småföretag som väntar på administrativ förenkling är varje nytt styrningslager en extra kostnad. Resolutionen medger detta halvt om halvt genom att kräva att förenklingen ska bevara de sociala rättigheterna, men den säger inte hur de två ska förenas.
En ansats grundad på subsidiaritet skulle ha inneburit att låta medlemsstaterna definiera sina egna sociala mål, att villkora EU-medlen med mätbara resultat i stället för utgiftsnivåer, och att ta bort överlappningarna mellan planeringsterminen, ESF+ och de nationella återhämtningsplanerna. Parlamentet skulle ha kunnat begära en oberoende utvärdering av effektiviteten i befintliga sociala utgifter innan det krävde 20 miljarder extra. Det gjorde det inte.
Resolutionen skapar inga juridiska skyldigheter, men den förstärker en dynamik: en union som producerar mål och indikatorer och lämnar åt medlemsstaterna att hitta pengarna och möta väljarna. Omröstningen den 11 mars 2026 visar en bred majoritet för denna ansats. De 208 nej-rösterna och de 20 nedlagda rösterna påminner om att en minoritet vägrar denna utvidgning av det ekonomiska samordningsområdet till all socialpolitik.
Man tar sig inte ur fattigdom med indikatorer, man tar sig ur den med jobb och tillväxt.
Europaparlamentet har antagit en resolution som förvandlar Europeiska planeringsterminen till en maskin för att producera sociala mål, utan att röra de mekanismer som i praktiken avgör utgifterna. Omröstningen (404 för, 208 emot, 20 nedlagda röster) skapar ingen juridisk skyldighet, men den slår fast en kurs: en ekonomisk samordning som ständigt lastas med fler uppdrag, utan att någon bär den politiska kostnaden.
Europeiska planeringsterminen är en årlig cykel för samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik och budgetpolitik. Genom att integrera målen i den europeiska pelaren för sociala rättigheter som referenskriterier vill parlamentet att fattigdom, ungdomsarbetslöshet eller sysselsättningsgapet för personer med funktionsnedsättning ska väga lika tungt som det offentliga underskottet. Problemet är inte att mäta dessa realiteter, utan att tro att ett extra indikatorramverk skapar jobb eller lyfter barn ur fattigdom. Varje nytt mål lägger till ett lager rapportering, inte en euro i tillväxt.
Parlamentet kräver dessutom en särskild budget på 20 miljarder euro för den europeiska barngarantin och en minimitilldelning på 5 procent av ESF+-medlen till barnfattigdom. Dessa belopp riktas till budgetmyndigheten, men de säger ingenting om hur pengarna kommer att spenderas. Erfarenheten från strukturfonderna visar att absorptionsgraden och utgifternas effektivitet varierar kraftigt beroende på de nationella förvaltningarna. Att fastställa ett utgiftsgolv utan resultatvillkor belönar de stater som spenderar mest, inte de som uppnår resultat.
Resolutionen hävdar att planeringsterminen måste respektera subsidiariteten och de nationella befogenheterna. Men samtidigt begär den att de landsspecifika rekommendationerna ska bedöma de nationella budgetarnas överensstämmelse med minimiresurserna för kampen mot barnfattigdom. Med andra ord skulle Bryssel fastställa utgiftsprioriteringen, och medlemsstaterna skulle bära det politiska ansvaret för genomförandet. Denna ansvarsöverföring utan maktöverföring är precis vad medborgarna kritiserar unionen för: mål som beslutas någon annanstans, kostnader som bärs här.
Parlamentet begär också att arbetsmarknadens parter och det civila samhället systematiskt ska involveras i planeringsterminen. På papperet är det en god avsikt. I praktiken tillför det obligatoriska samråd och tidsfrister, utan att man vet vem som fattar det slutliga beslutet. För ett småföretag som väntar på administrativ förenkling är varje nytt styrningslager en extra kostnad. Resolutionen medger detta halvt om halvt genom att kräva att förenklingen ska bevara de sociala rättigheterna, men den säger inte hur de två ska förenas.
En ansats grundad på subsidiaritet skulle ha inneburit att låta medlemsstaterna definiera sina egna sociala mål, att villkora EU-medlen med mätbara resultat i stället för utgiftsnivåer, och att ta bort överlappningarna mellan planeringsterminen, ESF+ och de nationella återhämtningsplanerna. Parlamentet skulle ha kunnat begära en oberoende utvärdering av effektiviteten i befintliga sociala utgifter innan det krävde 20 miljarder extra. Det gjorde det inte.
Resolutionen skapar inga juridiska skyldigheter, men den förstärker en dynamik: en union som producerar mål och indikatorer och lämnar åt medlemsstaterna att hitta pengarna och möta väljarna. Omröstningen den 11 mars 2026 visar en bred majoritet för denna ansats. De 208 nej-rösterna och de 20 nedlagda rösterna påminner om att en minoritet vägrar denna utvidgning av det ekonomiska samordningsområdet till all socialpolitik.
Man tar sig inte ur fattigdom med indikatorer, man tar sig ur den med jobb och tillväxt.
