Den 21 januari 2026 godkände Europaparlamentet användningen av ett förstärkt samarbete för att bevilja ett lån till Ukraina. Denna mekanism gör det möjligt för en grupp EU-medlemsstater att gå vidare utan att vänta på alla länders godkännande.
Ukraina, som står inför akuta finansiella behov på grund av kriget, har begärt ett lån från EU. I avsaknad av enhällighet bland de 27 medlemsstaterna föreslogs förstärkt samarbete: det tillåter minst nio EU-länder att anta gemensamma åtgärder utan att alla deltar. EU:s råd lade fram detta förslag för parlamentet för godkännande.
Ledamöterna röstade för rådets beslut om att tillåta förstärkt samarbete. Konkret ger de grönt ljus för att de deltagande medlemsstaterna (de som så önskar) ska kunna bevilja ett lån till Ukraina inom ramen för en gemensam åtgärd, utan att blockeras av länder som inte vill delta. Den antagna texten är en lagstiftningsresolution som godkänner rådets förslag.
Omröstningen skedde genom namnupprop (offentlig omröstning). Av 658 närvarande ledamöter:
Texten är därmed antagen.
För EU-medborgarna gör detta beslut det möjligt för EU att stödja Ukraina finansiellt på ett mer flexibelt sätt. Lånet kommer att bidra till att stabilisera den ukrainska ekonomin, vilket får återverkningar på säkerheten och stabiliteten i Europa. Medborgare i deltagande länder kommer att se sitt bidrag till EU:s budget användas för detta lån, men mekanismen för förstärkt samarbete förhindrar att vissa medlemsstaters tveksamhet förlamar biståndet. I praktiken innebär det att EU kan agera snabbare vid kriser, även utan enhälligt godkännande från alla länder.
Genom att med 499 röster mot 135 och 24 nedlagda röster godkänna det förstärkta samarbetet om lånet till Ukraina har Europaparlamentet godkänt ett kringgående av nationella blockeringar. Det är inte ett förhandlingsmandat och inte heller ett budgetmässigt grönt ljus: det är en politisk handling som binder de deltagande staterna och lämnar de övriga utanför spelet. Den verkliga frågan är inte beloppet utan metoden: en förtrupp av stater beslutar, de andra ser på.
Parlamentet ger sitt godkännande till förslaget till rådets beslut, och inget mer. Resolutionen är kort: den tillåter det förstärkta samarbetet, uppdrar åt sin talman att överlämna ståndpunkten till rådet och kommissionen, och stannar där. Inga siffror, inga garantier, inga återbetalningsvillkor finns med. Ändå är ett lån inte en gåva: någon måste betala räntan och ta på sig risken för betalningsinställelse. Genom att godkänna förfarandet utan att diskutera villkoren låter parlamentet rådet ensamt fastställa de finansiella parametrarna, och medborgarna i de deltagande staterna kommer att upptäcka räkningen senare.
Förstärkt samarbete är en mekanism som gör det möjligt för minst nio medlemsstater att anta en åtgärd när enhällighet är blockerad. Här används den för att kringgå vissa regeringars tvekan. Det är ett tungt politiskt beslut: det skapar ett Europa med flera hastigheter, där de stater som deltar i lånet bär bördan och de andra förblir åskådare. Parlamentet hade kunnat kräva garantier för lånets styrning, för reformernas villkorlighet eller för riskfördelningen. Det gjorde det inte. Det valde godkännandets snabbhet framför kontrollens precision.
Den verkliga frågan är ansvaret: de som beslutar måste också ta konsekvenserna. I nuvarande läge godkänner resolutionen ett ramverk vars närmare utformning ska fastställas av rådet, utan att parlamentet får säga sitt om belopp eller villkor. De deltagande staterna förbinder sig att garantera lånet, men deras nationella parlament har inte hörts om de exakta villkoren. Det är en omkastning av subsidiaritetslogiken: beslutet fattas på europeisk nivå, men den finansiella bördan faller tillbaka på de nationella budgetarna, och därmed på skattebetalarna.
En liberal och ansvarsfull ansats hade varit att göra godkännandet beroende av att de finansiella villkoren offentliggörs i förväg, av ett uttryckligt tak och av en mekanism för parlamentarisk kontroll av medlens användning. Parlamentet borde ha krävt att lånet kopplas till verifierbara reformer och att stater som inte deltar inte indirekt binds via unionens budget. Genom att godkänna utan villkor försvagar det ställningen för de stater som vill ha strikt kontroll över utgifterna.
Att godkänna förfarandet utan att diskutera villkoren är att skriva på en check vars belopp andra kommer att fastställa.
Genom att med 499 röster mot 135 och 24 nedlagda röster godkänna det förstärkta samarbetet om lånet till Ukraina har Europaparlamentet godkänt ett kringgående av nationella blockeringar. Det är inte ett förhandlingsmandat och inte heller ett budgetmässigt grönt ljus: det är en politisk handling som binder de deltagande staterna och lämnar de övriga utanför spelet. Den verkliga frågan är inte beloppet utan metoden: en förtrupp av stater beslutar, de andra ser på.
Parlamentet ger sitt godkännande till förslaget till rådets beslut, och inget mer. Resolutionen är kort: den tillåter det förstärkta samarbetet, uppdrar åt sin talman att överlämna ståndpunkten till rådet och kommissionen, och stannar där. Inga siffror, inga garantier, inga återbetalningsvillkor finns med. Ändå är ett lån inte en gåva: någon måste betala räntan och ta på sig risken för betalningsinställelse. Genom att godkänna förfarandet utan att diskutera villkoren låter parlamentet rådet ensamt fastställa de finansiella parametrarna, och medborgarna i de deltagande staterna kommer att upptäcka räkningen senare.
Förstärkt samarbete är en mekanism som gör det möjligt för minst nio medlemsstater att anta en åtgärd när enhällighet är blockerad. Här används den för att kringgå vissa regeringars tvekan. Det är ett tungt politiskt beslut: det skapar ett Europa med flera hastigheter, där de stater som deltar i lånet bär bördan och de andra förblir åskådare. Parlamentet hade kunnat kräva garantier för lånets styrning, för reformernas villkorlighet eller för riskfördelningen. Det gjorde det inte. Det valde godkännandets snabbhet framför kontrollens precision.
Den verkliga frågan är ansvaret: de som beslutar måste också ta konsekvenserna. I nuvarande läge godkänner resolutionen ett ramverk vars närmare utformning ska fastställas av rådet, utan att parlamentet får säga sitt om belopp eller villkor. De deltagande staterna förbinder sig att garantera lånet, men deras nationella parlament har inte hörts om de exakta villkoren. Det är en omkastning av subsidiaritetslogiken: beslutet fattas på europeisk nivå, men den finansiella bördan faller tillbaka på de nationella budgetarna, och därmed på skattebetalarna.
En liberal och ansvarsfull ansats hade varit att göra godkännandet beroende av att de finansiella villkoren offentliggörs i förväg, av ett uttryckligt tak och av en mekanism för parlamentarisk kontroll av medlens användning. Parlamentet borde ha krävt att lånet kopplas till verifierbara reformer och att stater som inte deltar inte indirekt binds via unionens budget. Genom att godkänna utan villkor försvagar det ställningen för de stater som vill ha strikt kontroll över utgifterna.
Att godkänna förfarandet utan att diskutera villkoren är att skriva på en check vars belopp andra kommer att fastställa.
