Den 12 februari 2026 antog Europaparlamentet en resolution som syftar till att bättre skydda arbetstagares rättigheter i underentreprenadskedjor och gentemot mellanhänder. Texten efterlyser ökad transparens, ansvarsskyldighet för uppdragsgivare och kontroller för att bekämpa exploatering och odeklarerat arbete.
Många arbetstagare, särskilt inom bygg-, transport- och tjänstesektorerna, anställs via komplexa underentreprenadskedjor eller genom mellanhänder. Dessa metoder kan leda till otrygga arbetsvillkor, uteblivna löner och till och med exploatering. Resolutionen svarar på brister i tillämpningen av befintliga regler, såsom direktivet om utstationering av arbetstagare och genomförandedirektivet.
Parlamentet uppmanar Europeiska kommissionen att föreslå åtgärder för att:
Resolutionen bygger på studier och konkreta fall, såsom företaget "Borta" UAB eller hamnen i Klaipėda, som illustrerar möjliga övergrepp.
Resolutionen antogs med 332 röster för, 209 emot och 33 nedlagda röster. Omröstningen visar en tydlig majoritet för bättre skydd av arbetstagare, men också motstånd, särskilt från politiska grupper som fruktar ytterligare administrativa bördor för företag.
För arbetstagare kan denna resolution innebära bättre garantier: utbetalda löner, anständiga arbetsvillkor och möjlighet att vända sig mot uppdragsgivaren vid övergrepp. För konsumenter uppmuntrar den till mer etiska inköp, särskilt via offentlig upphandling. Företag måste bli mer noggranna i valet av underentreprenörer, men detta kan också främja rättvis konkurrens. Nästa steg är ett lagstiftningsförslag från Europeiska kommissionen, som måste förhandlas med medlemsstaterna.
Europaparlamentet antog den 12 februari 2026 en resolution som kräver fler kontroller, fler inspektioner och fler sanktioner mot missbruk i underleverantörskedjor. Bakom det lovvärda målet att skydda arbetstagare förbereds ett nytt lager av byråkrati, på företagens och medborgarnas bekostnad.
Resolutionen utgår från en riktig iakttagelse: arbetskraftsexploatering existerar och komplexa underleverantörskedjor kan underlätta den. Men den föreslagna lösningen består i att stapla skyldigheter, register och inspektioner, utan att fråga sig vem som betalar notan. För ett litet byggföretag innebär det att uppfylla integritetskriterier, registrera sig, lämna uppgifter om sina underleverantörer och utsättas för tätare inspektioner en administrativ kostnad som tynger kassan och förmågan att anställa. Texten medger halvt om halvt detta genom att tala om förenkling, men den lägger framför allt till nya lager.
Uppmaningen om en arbetsinspektör per 10 000 arbetstagare, baserad på en ILO-referens, är en siffra som lanseras utan konsekvensanalys. På en inre marknad där arbetskraften är rörlig garanterar fler inspektörer inte färre övergrepp: det beror på kontrollernas kvalitet, inte deras kvantitet. Och varje euro som spenderas på administration är en euro som inte går till utbildning eller investeringar.
Texten uppmuntrar till solidariskt ansvar, det vill säga att huvudentreprenören skulle hållas ansvarig för sina underleverantörers brister. Tilltalande på papperet, men mekanismen kan få motsatt effekt: beställare kommer att undvika att arbeta med små företag, som anses mer riskfyllda, och föredra att internalisera eller anlita större aktörer. Små och medelstora företag förlorar uppdrag, och arbetstagarna hamnar i mindre transparenta strukturer. Individuellt ansvar, med verkliga sanktioner för dem som bryter mot lagen, skulle vara effektivare och billigare.
På samma sätt är idén att huvudentreprenören själv måste utföra en bestämd del av kontraktet ett ingrepp i näringsfriheten. Den bortser från den ekonomiska verkligheten: i många sektorer gör underleverantörer det möjligt att mobilisera specialiserad kompetens och fördela risker. Att vilja begränsa den genom lag är att misskänna företagens och konsumenternas behov.
Resolutionen kräver en unionsstrategi mot arbetskraftsexploatering, med definitioner av högrisktsektorer, interoperabla register och en stärkt roll för ELA. Allt detta följer en centraliseringslogik: i stället för att lita på medlemsstaterna, som känner sina arbetsmarknader, skapas byråer och gemensamma listor. Resultatet blir en likriktning som inte tar hänsyn till nationella skillnader, och företag som måste följa en mängd olika regler.
Alternativet är enkelt: låt medlemsstaterna anta de proportionerliga åtgärder de anser nödvändiga, i samarbete med arbetsmarknadens parter, och koncentrera EU-nivån på kampen mot gränsöverskridande brottslighet och bedrägeri. Den fria rörligheten för tjänster och etableringsfriheten, som påminns om i skälen, får inte tömmas på sitt innehåll genom oproportionerliga skyldigheter.
Att skydda arbetstagare betyder inte att kväva företag: det är genom att frigöra initiativkraften som kvalitetsjobb skapas.
Europaparlamentet antog den 12 februari 2026 en resolution som kräver fler kontroller, fler inspektioner och fler sanktioner mot missbruk i underleverantörskedjor. Bakom det lovvärda målet att skydda arbetstagare förbereds ett nytt lager av byråkrati, på företagens och medborgarnas bekostnad.
Resolutionen utgår från en riktig iakttagelse: arbetskraftsexploatering existerar och komplexa underleverantörskedjor kan underlätta den. Men den föreslagna lösningen består i att stapla skyldigheter, register och inspektioner, utan att fråga sig vem som betalar notan. För ett litet byggföretag innebär det att uppfylla integritetskriterier, registrera sig, lämna uppgifter om sina underleverantörer och utsättas för tätare inspektioner en administrativ kostnad som tynger kassan och förmågan att anställa. Texten medger halvt om halvt detta genom att tala om förenkling, men den lägger framför allt till nya lager.
Uppmaningen om en arbetsinspektör per 10 000 arbetstagare, baserad på en ILO-referens, är en siffra som lanseras utan konsekvensanalys. På en inre marknad där arbetskraften är rörlig garanterar fler inspektörer inte färre övergrepp: det beror på kontrollernas kvalitet, inte deras kvantitet. Och varje euro som spenderas på administration är en euro som inte går till utbildning eller investeringar.
Texten uppmuntrar till solidariskt ansvar, det vill säga att huvudentreprenören skulle hållas ansvarig för sina underleverantörers brister. Tilltalande på papperet, men mekanismen kan få motsatt effekt: beställare kommer att undvika att arbeta med små företag, som anses mer riskfyllda, och föredra att internalisera eller anlita större aktörer. Små och medelstora företag förlorar uppdrag, och arbetstagarna hamnar i mindre transparenta strukturer. Individuellt ansvar, med verkliga sanktioner för dem som bryter mot lagen, skulle vara effektivare och billigare.
På samma sätt är idén att huvudentreprenören själv måste utföra en bestämd del av kontraktet ett ingrepp i näringsfriheten. Den bortser från den ekonomiska verkligheten: i många sektorer gör underleverantörer det möjligt att mobilisera specialiserad kompetens och fördela risker. Att vilja begränsa den genom lag är att misskänna företagens och konsumenternas behov.
Resolutionen kräver en unionsstrategi mot arbetskraftsexploatering, med definitioner av högrisktsektorer, interoperabla register och en stärkt roll för ELA. Allt detta följer en centraliseringslogik: i stället för att lita på medlemsstaterna, som känner sina arbetsmarknader, skapas byråer och gemensamma listor. Resultatet blir en likriktning som inte tar hänsyn till nationella skillnader, och företag som måste följa en mängd olika regler.
Alternativet är enkelt: låt medlemsstaterna anta de proportionerliga åtgärder de anser nödvändiga, i samarbete med arbetsmarknadens parter, och koncentrera EU-nivån på kampen mot gränsöverskridande brottslighet och bedrägeri. Den fria rörligheten för tjänster och etableringsfriheten, som påminns om i skälen, får inte tömmas på sitt innehåll genom oproportionerliga skyldigheter.
Att skydda arbetstagare betyder inte att kväva företag: det är genom att frigöra initiativkraften som kvalitetsjobb skapas.
