Den 12 februari 2026 antog Europaparlamentet en rekommendation som fastställer Europeiska unionens (EU) prioriteringar inför den 70:e sessionen av FN:s kvinnokommission (CSW). Texten, som utarbetats av föredraganden Lina Gálvez, syftar till att stärka EU:s engagemang för jämställdhet på global nivå.
FN:s kvinnokommission (CSW) är en teknisk kommission inom FN som främjar jämställdhet och kvinnors egenmakt. Dess 70:e session kommer att hållas 2026. Varje år presenterar EU en gemensam ståndpunkt. Genom denna rekommendation ger Europaparlamentet sina riktlinjer till EU:s råd (som företräder medlemsstaterna) för att förhandla fram denna ståndpunkt.
Parlamentet rekommenderar rådet att försvara följande prioriteringar under CSW70:
Texten betonar också behovet av att bekämpa de bakslag som observerats i vissa länder, där kvinnors rättigheter ifrågasätts.
Rekommendationen antogs med 340 röster för, 141 emot och 68 nedlagda röster. Denna breda omröstning visar ett majoritetsstöd, men också splittring: motståndarna anser att texten är alltför inriktad på sexuella och reproduktiva rättigheter, medan förespråkarna ser den som ett nödvändigt framsteg.
Denna rekommendation har ingen direkt effekt på medborgarna, eftersom den riktar sig till rådet. Den påverkar dock den ståndpunkt som EU kommer att företräda i FN. Om den följs kan den stärka internationella åtaganden för jämställdhet, vilket på sikt kan leda till mer ambitiösa politiska åtgärder inom EU, till exempel när det gäller bekämpning av våld mot kvinnor eller lönejämställdhet. Medborgarna kan därför se det som en stark signal om Europaparlamentets engagemang för kvinnors rättigheter.
Europaparlamentet har med 340 röster mot 141 och 68 nedlagda röster antagit en lång lista med prioriteringar inför FN:s kommission för kvinnans ställning 70:e session. Texten skapar ingen juridisk skyldighet: det är en rekommendation till rådet, en katalog av ståndpunkter att försvara i New York. Problemet är inte vad den innehåller, utan vad den kostar i trovärdighet och offentliga medel, utan att någonsin säga vem som betalar.
Parlamentet ber rådet att bekräfta unionens engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter i allt yttre agerande, med ett så kallat intersektionellt angreppssätt och adekvat finansiering. Varje prioritering är legitim i dess ögon, men ingen åtföljs av en kostnad, en tidsplan eller en resultatindikator. Men i utrikespolitiken är en prioritering utan budget en önskan. Texten begär också ett verktyg för att övervaka demokratisk tillbakagång och kvinnors rättigheter, utan att precisera vem som ska betala eller hur det ska undvika att bli ännu en rapport.
Uppmaningen att öka utvecklingsbiståndet för att kompensera nedmonteringen av USA:s internationella utvecklingsmyndighet illustrerar problemet: unionen uppmanas att fylla ett tomrum som andra lämnat, utan debatt om biståndets effektivitet eller om den börda som läggs på redan hårt beskattade europeiska skattebetalare. Skattebetalaren finansierar, men beslutar inte.
Texten försvarar kommissionen för kvinnans ställnings mandat gentemot USA och allierade länder, som den anklagar för att vilja försvaga överenskomna prioriteringar. Denna kritik är legitim, men den säger inget om strategin för att övertyga. I New York väger uttalanden bara om de backas upp av allianser och intressen. Parlamentet ber rådet att försvara UN Women och dess finansiering, men det säger inte vad unionen är beredd att erbjuda i utbyte.
Erkännandet av transkvinnor som kvinnor och främjandet av en definition av våldtäkt grundad på samtycke är tydliga ståndpunkter. De kommer att motarbetas av flera medlemsstater och partner. Att skriva in dem i en rekommendation kommer inte att föra dem en tum framåt om rådet inte har de politiska medlen att driva dem. Texten skulle vinna på att säga hur, inte bara vad.
I stället för att stapla prioriteringar skulle ett angreppssätt grundat på subsidiaritet ha riktat in sig på två eller tre mätbara mål, med öronmärkt finansiering och oberoende utvärdering. Det skulle också ha låtit medlemsstaterna definiera sin rättshjälp, utan att gå via Bryssel. Parlamentet skulle ha kunnat kräva att rådet redovisar de resultat som uppnåtts vid CSW70, i stället för att rekommendera det att försvara värden som det inte kan finansiera på egen hand.
En rekommendation utan pris och ansvarig är en petition, inte en politik.
Europaparlamentet har med 340 röster mot 141 och 68 nedlagda röster antagit en lång lista med prioriteringar inför FN:s kommission för kvinnans ställning 70:e session. Texten skapar ingen juridisk skyldighet: det är en rekommendation till rådet, en katalog av ståndpunkter att försvara i New York. Problemet är inte vad den innehåller, utan vad den kostar i trovärdighet och offentliga medel, utan att någonsin säga vem som betalar.
Parlamentet ber rådet att bekräfta unionens engagemang för jämställdhet och kvinnors rättigheter i allt yttre agerande, med ett så kallat intersektionellt angreppssätt och adekvat finansiering. Varje prioritering är legitim i dess ögon, men ingen åtföljs av en kostnad, en tidsplan eller en resultatindikator. Men i utrikespolitiken är en prioritering utan budget en önskan. Texten begär också ett verktyg för att övervaka demokratisk tillbakagång och kvinnors rättigheter, utan att precisera vem som ska betala eller hur det ska undvika att bli ännu en rapport.
Uppmaningen att öka utvecklingsbiståndet för att kompensera nedmonteringen av USA:s internationella utvecklingsmyndighet illustrerar problemet: unionen uppmanas att fylla ett tomrum som andra lämnat, utan debatt om biståndets effektivitet eller om den börda som läggs på redan hårt beskattade europeiska skattebetalare. Skattebetalaren finansierar, men beslutar inte.
Texten försvarar kommissionen för kvinnans ställnings mandat gentemot USA och allierade länder, som den anklagar för att vilja försvaga överenskomna prioriteringar. Denna kritik är legitim, men den säger inget om strategin för att övertyga. I New York väger uttalanden bara om de backas upp av allianser och intressen. Parlamentet ber rådet att försvara UN Women och dess finansiering, men det säger inte vad unionen är beredd att erbjuda i utbyte.
Erkännandet av transkvinnor som kvinnor och främjandet av en definition av våldtäkt grundad på samtycke är tydliga ståndpunkter. De kommer att motarbetas av flera medlemsstater och partner. Att skriva in dem i en rekommendation kommer inte att föra dem en tum framåt om rådet inte har de politiska medlen att driva dem. Texten skulle vinna på att säga hur, inte bara vad.
I stället för att stapla prioriteringar skulle ett angreppssätt grundat på subsidiaritet ha riktat in sig på två eller tre mätbara mål, med öronmärkt finansiering och oberoende utvärdering. Det skulle också ha låtit medlemsstaterna definiera sin rättshjälp, utan att gå via Bryssel. Parlamentet skulle ha kunnat kräva att rådet redovisar de resultat som uppnåtts vid CSW70, i stället för att rekommendera det att försvara värden som det inte kan finansiera på egen hand.
En rekommendation utan pris och ansvarig är en petition, inte en politik.
