Europaparlamentet har antagit sin lagstiftningsståndpunkt för att stärka finansieringen av utvecklingen av försvars- och dual-use-teknologier. Denna åtgärd är ett svar på de nuvarande säkerhetsutmaningarna och syftar till att öka den europeiska industrins konkurrenskraft och resiliens. Den påverkar forskningsprogram, små och medelstora företag (SMF) samt industriaktörer inom försvarssektorn.
Grunden är ett förslag från kommissionen (COM(2025)0188) inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Huvudmålet är att mobilisera medel från befintliga EU-program, som STEP (Strategic Technologies for Europe Platform) och Horisont Europa, för att stödja utvecklingen av avancerade försvarsförmågor. Detta syftar till att stärka det civil-militära samarbetet mellan medlemsstaterna och bidra till EU:s säkerhet och konkurrenskraft.
Parlamentet har fastställt sin ståndpunkt i första behandlingen. Texten överförs nu till EU-rådet för ytterligare diskussion inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Efter slutligt antagande kommer kommissionen att uppdatera riktlinjerna för STEP-plattformen för att omfatta den nya försvarssektorn. Genomförandet sker via befintliga program, med tillsyn från medlemsstaterna och kommissionen för att säkerställa överensstämmelse med målen.
Åtgärden bör öka investeringarna i den europeiska försvarssektorn, vilket kan skapa nya jobb och främja teknologisk framsteg med bredare samhällsfördelar. För SMF och startups i sektorn öppnas nya finansieringsmöjligheter. En starkare europeisk försvarsindustriell bas skulle bidra till större strategisk autonomi och säkerhet för EU. Samarbete med allierade som Nato förblir viktigt, men projekt måste tjäna EU:s intressen.
Parlamentet antog den 16 december, med 519 röster mot 119 och 25 nedlagda röster, sin ståndpunkt vid första behandlingen av förordning (EU) 2025/2653, som ska göra det möjligt att finansiera försvarsinsatsen via unionens budget. Texten är kort, överenskommelsen med rådet är klar, och det väsentliga ligger någon annanstans: vad denna omröstning tillåter utan att exakt säga hur den ska betala för det.
519 röster för, 119 mot, 25 nedlagda: majoriteten är bekväm, och den går tvärs igenom det politiska landskapet. Det är ingen slump. Texten som lades till omröstning är inte ett försvarsprogram, det är ett juridiskt hölje. Resolutionen godkänner den överenskommelse som nåtts med rådet och hänvisar till reglerna i förordning (EU) 2025/2653, vars utdrag varken återger beloppen, urvalskriterierna eller kontrollformerna.
För medborgaren är konsekvensen enkel: man röstar för att öppna en budgetkran utan att den parlamentariska debatten har handlat om flödet. Det är inte en kritik av det europeiska försvaret, det är en kritik av metoden. Ett parlament som godkänner en slutlig överenskommelse vid första behandlingen utan väsentliga ändringsförslag gör inte politik, det bekräftar.
Den rättsliga grund som valts är avslöjande: artiklarna 173 (industri), 182 och 183 (forskning), 175 och 176 (sammanhållning), 192 (energi), 114 (inre marknaden). Med andra ord tar försvaret plats i budgetens alla fack utan att skapa en tydlig dedikerad budgetpost. Denna mångfald gör det möjligt att finansiera snabbt, men den späder ut ansvaret: vem beslutar om fördelningen, vem kontrollerar genomförandet, vem svarar för ett projekt som misslyckas?
Mekanismen är känd: när en ny prioritering tillkommer utan att något annat tas bort, ökar trycket på befintliga tak eller på nationella bidrag. De medlemsstater som finansierar budgeten kommer att se räkningen, de företag som ansöker kommer att se kriterierna, och skattebetalarna kommer att se resultatet. Förordning 2025/2653 kommer att fastställa dessa regler, men parlamentet har just avstått från att ändra dem.
En strategi grundad på subsidiaritet skulle ha ställt en enkel fråga innan kranen öppnades: varför ska den europeiska skattebetalaren finansiera det som medlemsstaterna kan finansiera själva, och bättre? Försvaret är det suveräna området framför alla andra. Att samordna forskning och gemensamma inköp är meningsfullt när stordriftsfördelarna är verkliga. Att samordna en budget utan villkorlighet eller detaljerad parlamentarisk kontroll är att överföra beslutet utan att överföra ansvaret.
Texten säger ingenting om beloppen, ingenting om kriterierna, ingenting om kontrollen. Den säger bara att parlamentet godkänner överenskommelsen och begär att få ärendet åter om kommissionen ändrar sitt förslag. Det är det procedurella minimumet, inte en demokratisk garanti. En demokratisk garanti skulle ha krävt en debatt om prioriteringarna: vilka projekt, vilka länder, vilka kontroller, vilka mätbara resultat.
Det europeiska försvaret är en nödvändighet. Men en nödvändighet som finansieras dåligt blir en utgift utan effekt. De 119 nej-rösterna och de 25 nedlagda rösterna är inte röster mot försvaret: de är röster som vägrar skriva på en check utan att se beloppet. De förtjänar att bli hörda, inte sopas bort av majoritetens bekvämlighet.
Ett parlament som godkänner en slutlig överenskommelse utan ändringsförslag gör inte politik, det bekräftar.
Parlamentet antog den 16 december, med 519 röster mot 119 och 25 nedlagda röster, sin ståndpunkt vid första behandlingen av förordning (EU) 2025/2653, som ska göra det möjligt att finansiera försvarsinsatsen via unionens budget. Texten är kort, överenskommelsen med rådet är klar, och det väsentliga ligger någon annanstans: vad denna omröstning tillåter utan att exakt säga hur den ska betala för det.
519 röster för, 119 mot, 25 nedlagda: majoriteten är bekväm, och den går tvärs igenom det politiska landskapet. Det är ingen slump. Texten som lades till omröstning är inte ett försvarsprogram, det är ett juridiskt hölje. Resolutionen godkänner den överenskommelse som nåtts med rådet och hänvisar till reglerna i förordning (EU) 2025/2653, vars utdrag varken återger beloppen, urvalskriterierna eller kontrollformerna.
För medborgaren är konsekvensen enkel: man röstar för att öppna en budgetkran utan att den parlamentariska debatten har handlat om flödet. Det är inte en kritik av det europeiska försvaret, det är en kritik av metoden. Ett parlament som godkänner en slutlig överenskommelse vid första behandlingen utan väsentliga ändringsförslag gör inte politik, det bekräftar.
Den rättsliga grund som valts är avslöjande: artiklarna 173 (industri), 182 och 183 (forskning), 175 och 176 (sammanhållning), 192 (energi), 114 (inre marknaden). Med andra ord tar försvaret plats i budgetens alla fack utan att skapa en tydlig dedikerad budgetpost. Denna mångfald gör det möjligt att finansiera snabbt, men den späder ut ansvaret: vem beslutar om fördelningen, vem kontrollerar genomförandet, vem svarar för ett projekt som misslyckas?
Mekanismen är känd: när en ny prioritering tillkommer utan att något annat tas bort, ökar trycket på befintliga tak eller på nationella bidrag. De medlemsstater som finansierar budgeten kommer att se räkningen, de företag som ansöker kommer att se kriterierna, och skattebetalarna kommer att se resultatet. Förordning 2025/2653 kommer att fastställa dessa regler, men parlamentet har just avstått från att ändra dem.
En strategi grundad på subsidiaritet skulle ha ställt en enkel fråga innan kranen öppnades: varför ska den europeiska skattebetalaren finansiera det som medlemsstaterna kan finansiera själva, och bättre? Försvaret är det suveräna området framför alla andra. Att samordna forskning och gemensamma inköp är meningsfullt när stordriftsfördelarna är verkliga. Att samordna en budget utan villkorlighet eller detaljerad parlamentarisk kontroll är att överföra beslutet utan att överföra ansvaret.
Texten säger ingenting om beloppen, ingenting om kriterierna, ingenting om kontrollen. Den säger bara att parlamentet godkänner överenskommelsen och begär att få ärendet åter om kommissionen ändrar sitt förslag. Det är det procedurella minimumet, inte en demokratisk garanti. En demokratisk garanti skulle ha krävt en debatt om prioriteringarna: vilka projekt, vilka länder, vilka kontroller, vilka mätbara resultat.
Det europeiska försvaret är en nödvändighet. Men en nödvändighet som finansieras dåligt blir en utgift utan effekt. De 119 nej-rösterna och de 25 nedlagda rösterna är inte röster mot försvaret: de är röster som vägrar skriva på en check utan att se beloppet. De förtjänar att bli hörda, inte sopas bort av majoritetens bekvämlighet.
Ett parlament som godkänner en slutlig överenskommelse utan ändringsförslag gör inte politik, det bekräftar.
