Europeiska parlamentet har antagit en text som svarar på det europeiska medborgarinitiativet 'My Voice, My Choice' för säker och tillgänglig abort. Texten behandlar hälso- och reproduktionsrättigheter inom EU mot bakgrund av olika nationella lagstiftningar. Den tas upp i en tid då tillgång till abort förblir omstridd i vissa medlemsstater.
Texten bygger på ett europeiskt medborgarinitiativ (EMI) som samlade över en miljon underskrifter. Dess huvudsyfte är att främja jämställdhet, kvinnors hälsa och respekt för grundläggande rättigheter i enlighet med EU-rätten och internationella konventioner. Den tar också upp skillnader i nationell abortlagstiftning.
Texten är ett politiskt uttalande från Europeiska parlamentet, inte en direktiv eller förordning. Som svar på ett EMI kräver den att Europeiska kommissionen inom sex månader efter att ha svarat på initiativet redogör för sin ståndpunkt om eventuella lagstiftningsförslag. Ytterligare steg beror på samspelet mellan parlamentet, kommissionen och medlemsstaterna, där de senare har huvudansvaret för hälsofrågor.
Texten understryker att begränsad tillgång till säkra tjänster inte minskar behovet av abort, utan ökar riskerna för kvinnors hälsa. Målet är att säkerställa att alla personer i EU har valmöjligheter och tillgång till kvalitativ hälso- och sjukvård. Detta kan påverka resbeslut för kvinnor som söker tjänster i andra medlemsstater och debatter om nationell lagstiftning. Vikten av utbildning och tillgång till preventivmedel betonas.
Europaparlamentet antog den 17 december 2025 en resolution som välkomnar medborgarinitiativet ”My Voice, My Choice” och uppmanar kommissionen att inrätta en solidaritetsmekanism för abort. Men texten är inte bindande: den uppmanar, upprepar, anmodar. De 1,2 miljoner underskrifterna blir en from förhoppning, och notan ligger kvar i limbo till nästa fleråriga budgetram.
Hälsa är fortfarande en nationell befogenhet. Unionen kan stödja, samordna och finansiera projekt, men den kan varken lagstifta om tillgång till abort eller påtvinga staterna normer. Resolutionen erkänner detta halvt om halvt genom att tala om en mekanism som är ”öppen för frivilliga medlemsstater” och ”utan inblandning i nationella lagar och förordningar”. Men det system som den efterlyser, ett ekonomiskt stöd från unionen till de stater som erbjuder säker abort till alla som är bosatta i unionen, innebär i praktiken att gemensamma budgetmedel betalar för politik som vissa stater avvisar. Den uppvisade generositeten är inte en överföring av befogenheter, men den skapar ett politiskt och budgetärt tryck som kringgår subsidiaritetsprincipen.
Solidaritetsmekanismen finns ännu inte: det skulle krävas ett lagförslag från kommissionen och sedan en överenskommelse mellan rådet och parlamentet. Resolutionen begär bara detta förslag. Under tiden har de medborgare som undertecknade medborgarinitiativet bara fått en avsiktsförklaring. Kostnaden för väntan är verklig: kvinnor fortsätter att resa från en stat till en annan, med de kostnader och risker det innebär, samtidigt som befintliga EU-medel, som programmet EU4Health, inte används fullt ut för tillgång till sexuell och reproduktiv hälsovård (punkt 6).
Punkt 7 upprepar uppmaningen att skriva in rätten till abort i stadgan om de grundläggande rättigheterna och anmodar rådet att sammankalla ett konvent för att revidera fördragen. Det är en politisk begäran, inte en juridisk ändring. En fördragsändring kräver enhällighet bland medlemsstaterna och nationell ratificering. Under tiden ändrar resolutionen inte stadgan och skapar ingen ny rättighet. Den uttrycker en majoritet, men en majoritet gör inte en lag.
Texten fördömer också antigenderrörelser och kräver starkare europeiska åtgärder mot dem (punkt 5). Bakom den lovvärda avsikten att skydda kvinnors rättigheter finns en risk: att genom dekret definiera vad som är en acceptabel rörelse och vad som inte är det. Yttrande- och föreningsfriheten skyddas inte genom att stigmatisera grupper, utan genom att garantera en öppen debatt. De folkvalda som röstar för denna text kommer att behöva stå till svars inför medborgarna för denna utvidgning av den politiska kontrollen över det civila samhället.
En resolution som uppmanar, anmodar och upprepar är inte en lag: det är en förhoppning vars nota återstår att betala.
Europaparlamentet antog den 17 december 2025 en resolution som välkomnar medborgarinitiativet ”My Voice, My Choice” och uppmanar kommissionen att inrätta en solidaritetsmekanism för abort. Men texten är inte bindande: den uppmanar, upprepar, anmodar. De 1,2 miljoner underskrifterna blir en from förhoppning, och notan ligger kvar i limbo till nästa fleråriga budgetram.
Hälsa är fortfarande en nationell befogenhet. Unionen kan stödja, samordna och finansiera projekt, men den kan varken lagstifta om tillgång till abort eller påtvinga staterna normer. Resolutionen erkänner detta halvt om halvt genom att tala om en mekanism som är ”öppen för frivilliga medlemsstater” och ”utan inblandning i nationella lagar och förordningar”. Men det system som den efterlyser, ett ekonomiskt stöd från unionen till de stater som erbjuder säker abort till alla som är bosatta i unionen, innebär i praktiken att gemensamma budgetmedel betalar för politik som vissa stater avvisar. Den uppvisade generositeten är inte en överföring av befogenheter, men den skapar ett politiskt och budgetärt tryck som kringgår subsidiaritetsprincipen.
Solidaritetsmekanismen finns ännu inte: det skulle krävas ett lagförslag från kommissionen och sedan en överenskommelse mellan rådet och parlamentet. Resolutionen begär bara detta förslag. Under tiden har de medborgare som undertecknade medborgarinitiativet bara fått en avsiktsförklaring. Kostnaden för väntan är verklig: kvinnor fortsätter att resa från en stat till en annan, med de kostnader och risker det innebär, samtidigt som befintliga EU-medel, som programmet EU4Health, inte används fullt ut för tillgång till sexuell och reproduktiv hälsovård (punkt 6).
Punkt 7 upprepar uppmaningen att skriva in rätten till abort i stadgan om de grundläggande rättigheterna och anmodar rådet att sammankalla ett konvent för att revidera fördragen. Det är en politisk begäran, inte en juridisk ändring. En fördragsändring kräver enhällighet bland medlemsstaterna och nationell ratificering. Under tiden ändrar resolutionen inte stadgan och skapar ingen ny rättighet. Den uttrycker en majoritet, men en majoritet gör inte en lag.
Texten fördömer också antigenderrörelser och kräver starkare europeiska åtgärder mot dem (punkt 5). Bakom den lovvärda avsikten att skydda kvinnors rättigheter finns en risk: att genom dekret definiera vad som är en acceptabel rörelse och vad som inte är det. Yttrande- och föreningsfriheten skyddas inte genom att stigmatisera grupper, utan genom att garantera en öppen debatt. De folkvalda som röstar för denna text kommer att behöva stå till svars inför medborgarna för denna utvidgning av den politiska kontrollen över det civila samhället.
En resolution som uppmanar, anmodar och upprepar är inte en lag: det är en förhoppning vars nota återstår att betala.
