Europaparlamentet har antagit harmoniserade skatteregler för företag i EU. Detta åtgärd speglar behovet av ett enhetligt tillvägagångssätt för företagsbeskattning i hela unionen. Huvudmålet är att säkerställa en rättvisare och effektivare skattesystem för alla företag som verkar på den inre marknaden.
Förslaget bygger på artikel 115 i Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och kompletterar direktiv (EU) 2022/2523 om minimibeskattning. Målet är att minska skatteflykt, förenkla skatteförpliktelser för företag och säkerställa att företag betalar sin skäliga andel skatter i de länder där de genererar vinst.
Parlamentet har godkänt kommissionens förslag med vissa ändringar. Nu måste kommissionen uppdatera sitt förslag i enlighet med parlamentets ståndpunkt. Medlemsstaterna kommer att behöva anta nationell lagstiftning för att genomföra detta direktiv inom fastställda tidsramar.
Företag kommer att få större rättssäkerhet i gränsöverskridande verksamhet. Medborgare kommer att dra nytta av ökade skatteintäkter för offentliga tjänster. Små och medelstora företag kommer att ha mer likvärdiga konkurrensvillkor jämfört med stora multinationella företag.
Europaparlamentet antog den 13 november 2025 en lagstiftningsresolution som godkänner BEFIT-förslaget med ändringar. Bakom det uttalade förenklingsmålet inför texten en minimisanktion på 0,1 procent av koncernens omsättning vid utebliven deklaration eller avsiktligt felaktig information, och förlänger till 10 år den period under vilken medlemsstaterna kan justera beskattningen efter överklagande. För företagen ökar efterlevnadskostnaderna redan innan förenklingen materialiseras.
Ändringsförslag 77 fastställer en minimisanktion på 0,1 procent av BEFIT-koncernens omsättning vid utebliven information eller avsiktligt felaktig information. För en koncern med 500 miljoner euro i omsättning innebär det 500 000 euro. Beloppet ska betalas även om felet rättas snabbt, och det tillkommer utöver befintliga nationella sanktioner. Bördan faller på företag som redan måste bära höga efterlevnadskostnader för en skatt vars sats förblir nationell.
Logiken är misstro mot skattebetalarna: man utgår från att företagen inte skulle deklarera utan avskräckande sanktioner. Men de flesta koncerner strävar tvärtom efter att följa reglerna för att undvika tyngre eftertaxeringar. En ansats grundad på individuellt ansvar hade riktat in sig på bevisat bedrägligt beteende, inte på enkla deklarationsfel. Minimisanktionen drabbar däremot urskillningslöst koncerner som gör ärliga misstag.
Ändringsförslag 76 förlänger till 10 år den period under vilken medlemsstaterna kan justera beskattningen av en BEFIT-koncern efter administrativt eller rättsligt överklagande. Konkret kan ett företag som vinner ett överklagande mot en beskattning få sin skattesituation omprövad i ett decennium. Förlängningen skapar varaktig osäkerhet för investeringar och omstruktureringar. Företagen behöver förutsägbarhet för att planera; en så lång frist tvingar dem att avsätta reserver för skatterisker i åratal.
Skatterätten måste tillåta rättelse av fel, men inte till den grad att varje kontroll förvandlas till ett ständigt hot. En period på 10 år är orimlig när myndigheterna redan har omfattande befogenheter. Den förenkling som BEFIT utlovar leder inte till mindre byråkrati om kontrollfristerna förlängs.
Ändringsförslag 78 begär att kommissionen ska ompröva den övergångsvisa fördelningsregeln och föreslå en permanent metod baserad på försäljning, arbetskraft, tillgångar och digital närvaro. Ändringsförslag 79 preciserar att förslaget ska läggas fram före övergångsperiodens slut. Men ingen exakt tidsfrist fastställs för själva omprövningen, och den permanenta metoden återstår att definiera. Företagen måste alltså tillämpa en övergångsformel vars exakta varaktighet de inte känner till.
Denna osäkerhet är kostsam: koncernerna måste införa system för att beräkna basen enligt övergångsformeln, med vetskap om att den kommer att ändras. Övergångskostnaden bärs av företagen, inte av myndigheterna. En mer liberal ansats hade varit att låta medlemsstaterna tillämpa sina egna fördelningsregler, eller att omedelbart anta en enkel och förutsägbar permanent metod.
En minimisanktion på 0,1 procent av omsättningen och en tidsfrist på 10 år: det är den förenkling som utlovas Europas företag.
Europaparlamentet antog den 13 november 2025 en lagstiftningsresolution som godkänner BEFIT-förslaget med ändringar. Bakom det uttalade förenklingsmålet inför texten en minimisanktion på 0,1 procent av koncernens omsättning vid utebliven deklaration eller avsiktligt felaktig information, och förlänger till 10 år den period under vilken medlemsstaterna kan justera beskattningen efter överklagande. För företagen ökar efterlevnadskostnaderna redan innan förenklingen materialiseras.
Ändringsförslag 77 fastställer en minimisanktion på 0,1 procent av BEFIT-koncernens omsättning vid utebliven information eller avsiktligt felaktig information. För en koncern med 500 miljoner euro i omsättning innebär det 500 000 euro. Beloppet ska betalas även om felet rättas snabbt, och det tillkommer utöver befintliga nationella sanktioner. Bördan faller på företag som redan måste bära höga efterlevnadskostnader för en skatt vars sats förblir nationell.
Logiken är misstro mot skattebetalarna: man utgår från att företagen inte skulle deklarera utan avskräckande sanktioner. Men de flesta koncerner strävar tvärtom efter att följa reglerna för att undvika tyngre eftertaxeringar. En ansats grundad på individuellt ansvar hade riktat in sig på bevisat bedrägligt beteende, inte på enkla deklarationsfel. Minimisanktionen drabbar däremot urskillningslöst koncerner som gör ärliga misstag.
Ändringsförslag 76 förlänger till 10 år den period under vilken medlemsstaterna kan justera beskattningen av en BEFIT-koncern efter administrativt eller rättsligt överklagande. Konkret kan ett företag som vinner ett överklagande mot en beskattning få sin skattesituation omprövad i ett decennium. Förlängningen skapar varaktig osäkerhet för investeringar och omstruktureringar. Företagen behöver förutsägbarhet för att planera; en så lång frist tvingar dem att avsätta reserver för skatterisker i åratal.
Skatterätten måste tillåta rättelse av fel, men inte till den grad att varje kontroll förvandlas till ett ständigt hot. En period på 10 år är orimlig när myndigheterna redan har omfattande befogenheter. Den förenkling som BEFIT utlovar leder inte till mindre byråkrati om kontrollfristerna förlängs.
Ändringsförslag 78 begär att kommissionen ska ompröva den övergångsvisa fördelningsregeln och föreslå en permanent metod baserad på försäljning, arbetskraft, tillgångar och digital närvaro. Ändringsförslag 79 preciserar att förslaget ska läggas fram före övergångsperiodens slut. Men ingen exakt tidsfrist fastställs för själva omprövningen, och den permanenta metoden återstår att definiera. Företagen måste alltså tillämpa en övergångsformel vars exakta varaktighet de inte känner till.
Denna osäkerhet är kostsam: koncernerna måste införa system för att beräkna basen enligt övergångsformeln, med vetskap om att den kommer att ändras. Övergångskostnaden bärs av företagen, inte av myndigheterna. En mer liberal ansats hade varit att låta medlemsstaterna tillämpa sina egna fördelningsregler, eller att omedelbart anta en enkel och förutsägbar permanent metod.
En minimisanktion på 0,1 procent av omsättningen och en tidsfrist på 10 år: det är den förenkling som utlovas Europas företag.
