Europaparlamentet har antagit en ny förordning som syftar till att förbättra lantbrukarnas ställning i livsmedelskedjan. Denna lagstiftningstext svarar på utmaningarna från instabilitet på globala marknader och extrema väderfenomen, med särskilt skydd för små och medelstora lantbrukare. De föreslagna åtgärderna syftar till att säkerställa mer rättvisa inkomster och stimulera ungas intresse för jordbruk.
Förordningen ingår i den gemensamma jordbrukspolitiken och strävar efter att stärka EUs livsmedelssäkerhet. Huvudmålen inkluderar att stärka lantbrukarnas ställning i försörjningskedjan, främja europeiska produkter och minska beroendet av import. Texten adresserar obalanser i förhandlingsstyrka som särskilt drabbar små lantbrukare.
Förordningen träder i kraft 20 dagar efter publicering i EUs officiella tidning. Europeiska kommissionen kommer att få verkställande befogenheter för att säkerställa enhetliga tillämpningsvillkor i enlighet med förordning (EU) nr 182/2011. Genomförandet kommer att övervakas av medlemsstaterna med regelbundna konsultationer med experter och EU-institutioner.
Lantbrukare kommer att dra nytta av stabilare inkomster och skydd mot oskäliga affärspraxis. Medborgare kommer att få tillgång till kvalitativa europeiska produkter, vilket bidrar till livsmedelssuveränitet. Lokala ekonomier kommer att vitaliseras genom stöd till små producenter. Ekologiska producenter kommer att få specifikt erkännande, och unga kommer att uppmuntras att arbeta inom jordbruket.
Den 8 oktober antog parlamentet en serie ändringsförslag som stärker producentorganisationerna och reglerar påståendena "rättvis" och "kort distributionskedja". Bakom retoriken om lantbrukarens inkomst döljer sig ett samhällsval: att ersätta individuell förhandling med ett legaliserat kartell, utan att garantera att konsumenten vinner på det.
Utvidgningen av förhandlingsrätten till icke erkända organisationer, inklusive kooperativ, i fem år efter deras ansökan om erkännande skapar en undantagsperiod där aktörer som ännu inte validerats kan diskutera avtalsvillkor för sina medlemmars räkning. Avsikten är att ge lantbrukarna tyngd gentemot köparna, men mekanismen innebär i praktiken att man tillåter prissamordning utan förhandskontroll av erkännandekriterierna. Volymgränserna (33 procent på nationell nivå, 5 procent på unionsnivå) är tänkta att bevara konkurrensen. Men på smala nationella marknader räcker 33 procent för att påverka priserna, och konsumenten får betala mellanskillnaden utan att den ekonomiska effektiviteten har bevisats.
Det liberala alternativet hade varit att förenkla och påskynda erkännandet av befintliga organisationer, att garantera ett effektivt genomförande av konkurrensreglerna och att låta lantbrukarna fritt välja sin saluföringsform, utan att skapa nya förhandlingsrätter för icke erkända enheter. Avtalsfriheten, som regleras av allmän rätt, skyddar parterna bättre än ett tillfälligt undantag vars effekter på priserna inte utvärderas.
Lantbrukarens förhands samtycke för att använda beteckningarna "rättvis" eller "kort distributionskedja" utgår från en god avsikt: att förhindra att köpare tillägnar sig dessa märkningar utan motprestation. Men i praktiken skapar det en ny formalitet för varje produkt och varje avtal, med risk för tvister om vad ett "informerat" samtycke är. De små brukarna, som är tänkta att skyddas, måste dokumentera detta samtycke, vilket ökar deras administrativa börda trots att texten säger sig vilja minska den.
På samma sätt öppnar möjligheten för medlemsstaterna att lägga till nationella krav för dessa beteckningar, under förutsättning att de inte skapar ytterligare börda för lantbrukarna, dörren för en fragmentering av den inre marknaden. En produkt som märks "kort distributionskedja" i Frankrike kanske inte är det i Tyskland, och kontrollerna kommer att mångfaldigas. En ansats grundad på subsidiaritet hade varit att låta aktörerna själva definiera sina kravspecifikationer och att anförtro verifieringen åt privata certifieringsorgan, under varumärkenas ansvar, i stället för att stapla offentliga regler.
Genom att vilja skydda lantbrukarna organiserar parlamentet bristen och låter konsumenten betala.
Den 8 oktober antog parlamentet en serie ändringsförslag som stärker producentorganisationerna och reglerar påståendena "rättvis" och "kort distributionskedja". Bakom retoriken om lantbrukarens inkomst döljer sig ett samhällsval: att ersätta individuell förhandling med ett legaliserat kartell, utan att garantera att konsumenten vinner på det.
Utvidgningen av förhandlingsrätten till icke erkända organisationer, inklusive kooperativ, i fem år efter deras ansökan om erkännande skapar en undantagsperiod där aktörer som ännu inte validerats kan diskutera avtalsvillkor för sina medlemmars räkning. Avsikten är att ge lantbrukarna tyngd gentemot köparna, men mekanismen innebär i praktiken att man tillåter prissamordning utan förhandskontroll av erkännandekriterierna. Volymgränserna (33 procent på nationell nivå, 5 procent på unionsnivå) är tänkta att bevara konkurrensen. Men på smala nationella marknader räcker 33 procent för att påverka priserna, och konsumenten får betala mellanskillnaden utan att den ekonomiska effektiviteten har bevisats.
Det liberala alternativet hade varit att förenkla och påskynda erkännandet av befintliga organisationer, att garantera ett effektivt genomförande av konkurrensreglerna och att låta lantbrukarna fritt välja sin saluföringsform, utan att skapa nya förhandlingsrätter för icke erkända enheter. Avtalsfriheten, som regleras av allmän rätt, skyddar parterna bättre än ett tillfälligt undantag vars effekter på priserna inte utvärderas.
Lantbrukarens förhands samtycke för att använda beteckningarna "rättvis" eller "kort distributionskedja" utgår från en god avsikt: att förhindra att köpare tillägnar sig dessa märkningar utan motprestation. Men i praktiken skapar det en ny formalitet för varje produkt och varje avtal, med risk för tvister om vad ett "informerat" samtycke är. De små brukarna, som är tänkta att skyddas, måste dokumentera detta samtycke, vilket ökar deras administrativa börda trots att texten säger sig vilja minska den.
På samma sätt öppnar möjligheten för medlemsstaterna att lägga till nationella krav för dessa beteckningar, under förutsättning att de inte skapar ytterligare börda för lantbrukarna, dörren för en fragmentering av den inre marknaden. En produkt som märks "kort distributionskedja" i Frankrike kanske inte är det i Tyskland, och kontrollerna kommer att mångfaldigas. En ansats grundad på subsidiaritet hade varit att låta aktörerna själva definiera sina kravspecifikationer och att anförtro verifieringen åt privata certifieringsorgan, under varumärkenas ansvar, i stället för att stapla offentliga regler.
Genom att vilja skydda lantbrukarna organiserar parlamentet bristen och låter konsumenten betala.
